Jag har ju undrat varför det ibland verkar som om vi VILL bli arga, och bara letar efter en anledning (vilken som helst?) att gå igång på. Vid julgodissnaskandet och -snackandet med barn och barnbarn fick jag tips om  en möjlig förklaring: Det kan röra sig om ett missbruk!

Så jag läste David Brins öppna brev från 2005: “Addicted to Self-Righteousness?”:

Kanske en del av oss har lätt för att tacka nej till droger därför att vi vet hur vi ska uppnå samma effekt helt utan droger?

Och i en föreläsning 2014 frågar Brin: “Does it help to be mad as hell?” (från filmklassikern “Network”, där det åldrade nyhetsankaret förlorar sitt  jobb – och på bästa sändningstid bryter samman och uppmanar tittarna att öppna sina fönster och tillsammans med honom vråla ut sin ilska: ”I’m as mad as hell, and I’m not going to take this anymore!”  (Jag skrev om filmen 2016.)

Brin inser att han provocerar när han (precis som Hans Rosling!) med statistik visar att en del saker faktiskt blivit bättre (fattigdomen minskar exempelvis). Men det media tar upp, och det som får mest uppmärksamhet av allmänheten, är de dåliga nyheterna. (Vilket inom parentes inte är så konstigt, det är ju viktigare för överlevnaden att uppmärksamma faror än trevligheter.) Problemen finns helt klart kvar, men dagens rasister kan exempelvis inte vara lika öppna med det som förr. (Och liksom med #metoo och pedofili är det en bra början att se att problemen finns. Om man nånsin ska kunna lösa dem.)

Så hur löser vi problemen? Förr fanns det auktoriteter som sa: ”Jag vet hur detta ska lösas. Gör så!” En del längtar tillbaka till detta enkla sätt, men i dagens mera komplicerade demokratier måste vi istället kunna förhandla fram komplexa lösningar: “Prioritera det du helst vill, kompromissa med det mindre viktiga.” Det gäller både i familjen och i hela samhället, och när det fungerar blir vi alla vinnare. Så varför gör vi inte så?

Här kommer Brin in på det han kallar ”addiction” (beroende, missbruk). De flesta av oss blir “höga” av sånt som är bra för oss, exempelvis kärleken till våra barn. Det går att mäta våra fysiska reaktioner på en bebis leende: pupillerna vidgas och huden rodnar. Vi  kan få liknande kickar av musik, sex, träning, religion. Det kan även förklara skickliga yrkesmänniskors besatthet att ständigt återvända till ett krävande och slitsamt arbete, trots återkommande besvikelser – för att (förhoppningsvis) till slut lyckas! Ju svårare, desto större triumf/kick.

De här beteendena är nyttiga och värdefulla för hela vår fortlevnad – det är därför hjärnan belönar oss med en lustkänsla, som får oss att vilja upprepa beteendet. Det blir alltså beroendeframkallande, på samma sätt som drogen för knarkaren. Skillnaden är att den här sortens beroende resulterar i tillfredsställda, välfungerande medborgare. Det är en del av det som gör oss till människor.

Men det kan lätt kidnappas, inte bara av droger. Hos försökspersoner som vann i hasardspel aktiverades samma delar av hjärnan som hos missbrukare vid kontakt med kokain. Och oräkneliga hollywoodfilmer låter publiken njuta av hur skurkar som verkligen har förtjänat det straffas hårt: Hämnden är ljuv. Och ilskan.

För alla ärliga människor måste väl erkänna att det känns SÅ bra att veta att man själv har FULLKOMLIGT rätt och motståndaren absolut och ömkligen fel. Brin fortsätter alltmera indignerat(!):

“Det är lätt att bli indignerad över vad som helst – även över andras överdrivna indignation. Det känns så bra och människor UPPMÄRKSAMMAR verkligen det man säger!

Lyssna ALDRIG till såna människor!”

Och så hejdar han sig… 😉

Det finns flera nackdelar med att bli “hög” på indignationsilska: Det hindrar en från att definiera ilskan, förhandla med sansade motståndare och tillsammans med dem prioritera fram en delvinst. Inte minst: indignationshög missar man möjligheten att bevisa att man inte är en skränande idiot.

Så nä, Brin tycker inte att det hjälper att bli ”mad as hell”. Han föreslår att vi nästa gång hejdar vårt raseri och istället använder vår förmåga till förhandling, kompromissande, förnyelse, tävlan och samarbete. Så att det blir nåt gjort.

Både videon och artikeln känns aktuellare idag än när de kom – i tiden före Trump.