Man kan väl ändra sig? Hoppas jag.

Jag är en av dem som fick en AHA!-upplevelse av Metoo-rörelsen. Några skrämmande övergrepp har jag aldrig varit utsatt för, men jag såg plötsligt hur även jag accepterat och anpassat mig till beteenden som inte borde ha accepterats. Åkt tidigare från firmafester för att slippa den självklara urspårningen, exempelvis. Erkänner även att jag som riktigt ung (pinsamt nog!) värderade graden av killarnas intresse efter hur ivrigt de kladdade. Men då var jag mycket ung.

”Möjliggörare” kallas vi, har jag nu lärt mig, och vi är både kvinnor och män. En del män fejkar säkert ånger – för att få beröm eller för att få “vara med”. Det finns även såna som tvärtom fruktar att metoo förstör det “spännande spelet mellan könen”, exempelvis på  “normala personalfester där dyngraka grabbar vill sätta på växeltelefonisten”. Och varnar: “vi kommer att förlora chansen till sexualitetens glädje.”

Men är det inte möjligt (kanske rentav troligt?) att det även bland män finns såna som jag, som nu inser att de varit möjliggörare, till och med burit sig illa åt: höhöat åt förnedrande skämt, ägnat sig åt oönskad flirt, varit påträngande envisa – kanske rentav för att de trott att det förväntas av dem som män att vara framåt och ta initiativ på olika sätt, precis som jag trodde i min gröna ungdom. (OBS: Jag menar nu naturligtvis INTE brottsliga övergrepp, utan bara vanlig, oreflekterad bufflighet.)

Och efter detta AHA! kanske åtminstone en del män faktiskt ärligt vill bättra sig. Jag läste om den kände mannen som för några år sen hängt sig på en kvinna efter en fest och nyligen skrev en artikel om att han visserligen bett om ursäkt tidigare, men först nu verkligen hade insett hur illa han burit sig åt. Då blev han omedelbart avstängd från sina uppdrag och portad från alla kommande evenemang. Hade det inte varit bättre att ge honom chansen att visa om han var uppriktig eller inte? Låta honom vara med, men ha koll (“prao”)?. Även dömda brottslingar kan ju få fotboja eller villkorligt. Bara en tanke.

Istället uppstod den vanliga tävlingen i att “spotta och rasa mest och bäst”. Jag blir bara uttråkad av sånt. Och så får jag en ytterst obehaglig känsla av att i den mörka massan av “rättmätigt rasande” kan det gömma sig såna som gjort precis likadant eller värre – och är lyckliga så länge strålkastarljuset riktar sig åt annat håll. Men det kanske bara är jag som är för misstänksam. Hoppas jag.

När jag funderade över varför jag stördes av det här ömmandet för “spelet mellan könen” och “sexualitetens glädje” läste jag en krönika av Jennifer Wegerup, som intervjuats av fransk tv om sin metoo-text. Den franske reportern undrade hur det nu ska gå med flirten, jakten, spelet. “Vad ska alla män göra med sin lust och längtan om kvinnor inte längre är tillåtet villebråd?” Hon såg honom i ögonen och svarade med en fråga:

”Vår lust då? Tror du inte vi vill ha er också?”

Då inser jag vad som störde mig. Jag missade helt sextiotalets sexuella revolution (trots att jag var tonåring!) och har aldrig begripit mig på flirtande – “vad ska det vara bra för?” liksom. Dessutom har jag aldrig ens haft en tanke på att vara otrogen när jag lever i ett förhållande, vilket jag gjort hela mitt vuxna liv. Så präkttråkig är jag att jag aldrig riktigt reflekterat över sexualitetens glädje eller spelet mellan könen – än mindre styrts av dem.

MEN nu kan jag se att jag haft mitt eget sätt att njuta av lust och längtan, när jag periodvis varit attraherad av vissa arbetskamrater, på samma sätt som Wegerup beskriver.  Jag vet inte hur hon gjorde, men själv njöt jag av känslan just därför att jag visste att jag aldrig skulle agera på den – jag ville vara i min relation och attraheras dessutom bara av män som tänker likadant, s k schyssta killar. Jag lekte med tanken på att en speciell man kanske kände likadant för mig – och visste direkt att det skulle ha förstört alltihop om han visat det på något sätt. Även om han inte försökt visa “manlig initiativförmåga”. Men så länge det förblev lite ögonkast och en hemlig pirrning i mig var det oblandat stimulerande och uppiggande.

Jag har ingen aning om ifall detta är typiskt kvinnligt eller bara typiskt mig. Men det som blir tydligt för mig är att lusten är väldigt personlig och aldrig får tvingas på nån annan.

Avslutningsvis lite praktiska tips om hur man bemöter olika typer av oönskat beteende, speciellt på arbetsplatsen. SvD har gått igenom vittnesmål från olika metoo-upprop. I beskrivningarna återkommer ideligen offrens skamkänsla, liksom rådet: “Lägg skammen där den hör hemma – hos förövaren.”

Jargong-makaren skapar en sexistisk jargong och får ofta med sig andra – även kvinnor – därför att de inte vill betraktas som tråkiga eller svaga.

  • Råd: Fråga de passiva männen vad de skulle tycka om man pratade så med deras systrar/döttrar/fruar. Skapa kvinnoallianser, berätta för chefen.

Det uppburna geniet anser sig så viktigt för verksamheten att han kan bete sig som han vill.

  • Råd: Gå samman med andra kvinnor på arbetsplatsen för att kunna agera istället för att skämmas. Anmäl till närmaste chef.

Mobbaren slänger ur sig kommentarer för att offret ska känna skam och tystna. (Ex: ”Fick du inte knulla igår?”)

  • Råd: Om den första känslan blir skam, försök att styra om till ilska, sätt tydlig verbal gräns, kräv åtgärder av närmaste chef.

Ofredaren tafsar, ofta som maktutövning och för att få kvinnan ur balans.

  • Råd: Avnormalisera tafsandet genom att prata med andra kvinnor – flytta skammen till förövaren.

Brottslingen är exempelvis en chef eller professor som begår sexuella övergrepp, ofta på kvinnor i beroendeställning. Få kvinnor anmäler, av rädsla och skam.

  • Råd: Ta hjälp av någon du litar på för att få hjälp att lägga skammen där den hör hemma. Polisanmäl övergreppet och prata med andra kvinnor på arbetsplatsen. Ni är säkert flera.

8 reaktioner på ”Man kan väl ändra sig? Hoppas jag.

  1. Jag läste oxå Wegerups krönika och fann den väldigt intressant.

    På tal om flirt och lust så finns det nog ingen risk att det försvinner, det enda som behöver försvinna är övergrepp. Inte ens de buffliga behöver försvinna bara lära sig att acceptera ett nej. Och vi kvinnor måste lära oss att vara tydliga och säga nej när vi inte uppskattar uppvaktning så slipper vi hänga ut män 15 år senare.

    Gillad av 1 person

  2. Jag föreställer mig att de flesta av oss, kvinnor som män, tenderar att dra slutsatser utifrån egna erfarenheter och då blir bilderna brokiga. Det krävs lite ansträngning att verkligen bara lyssna. Själv har jag aldrig fallit för någon man som uppfört sig buffligt, och gillar inte alls tanken att bli betraktad som ”villebråd”. Det betyder ju inte att inte en del andra kvinnor kan få en kick av idoga kontaktförsök, att hålla män på halster och ett spel där båda försöker manipulera varandra. Helt sabla obegripligt i min värld, men det finns människor med så många personligheter och bakgrunder. Jag vet inte om vi kan hitta bättre enkla regler än ”känns det obekvämt, säg nej (oavsett kön)” och ”ett nej är ett nej”. (Ett märkligt argument jag hört mot krav på samtycke är att ”kvinnor är uppfostrade att spela blyga fast de egentligen vill” – kan så vara, men vill hon verkligen ha sex kommer hon nog snart lära sig att sluta att säga nej, eller så får hon vara utan 😉 ) Hur som helst är jag personligen glad över alla historier som kommer fram och visar hur mångfacetterat kvinnor kan bli utsatta (och män, men de får faktiskt fixa ett eget upprop!)

    Gilla

    1. Vi är ju alla olika (även) i detta avseende, men det handlar just om att inte tvinga nån annan. I ex vis BDSM (som ju BESTÅR av rollspel och tvång/underkastelse – o ligger VÄLDIGT långt ifrån mig…) finns samtycke och ett säkerhetsord som sätter stopp.

      Och den där uppfostran till att ”säga nej men mena ja” är väl just en del av den kulturen vi nu fimpar – hoppeligen. Annars riskerar man, som du skriver, att bli utan…

      Gilla

      1. På tal om allt samtycke hit och dit träffade jag en man härom året som tydligen läst alla regler innan vi hamnade i säng. Det var så oerhört osexigt att jag inte träffade honom på det sättet fler gånger. Att fråga om samtycke för allt gjorde att lusten sjönk som ett ankare. ”Får jag göra så här?” Allvarligt. Så kan man inte ha det heller. Och nu talar vi inget BDSM utan vanligt vanlijsex.

        Gilla

        1. Nä, det handlar ju om att ”känna in” – inte lätt, men vi klarar det ju i andra sammanhang.
          O en del kanske vill ha det så, vad vet jag. En del vill ju ha fula ord/mkt snack/ inget snack/hårda tag… etc etc

          Gilla

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.