I SvDs artikelarkiv hittar jag den spännande rubriken första gången omnämnd den 3 augusti 1886: “Idén att damerna hädanefter skola i Svenska Dagbladet finna en afdelning, som  är afsedd för dem och i hvilken de kunna begära och ge hvarandra upplysningar och råd lika ogeneradt som om de vore i en salong der alla äro bekanta, tyckes ha slagit an… Bref adresseras  tills vidare ”Södertelge”.” Fast svaren är signerade Johan Grönstedt

Här får man tips av många olika slag, dock hittar jag bara en fråga om hjärtesorg, mer om den nedan.

– Hur ska man välja droska vid en åkarestation? Ta en, vars körsven har en piska, som ser ut att vara obetydligt begagnad (alltså varken ny eller utsliten): “I de flesta fall gör ni då det bästa valet af hästar.”

– Andtruten i trappor? “Andas genom näsborrarne. Bästa sättet att undvika att bli andtruten då man går uppför en trappa är att gå baklänges.”

-Hur ska man bäst stiga af en spårvagn? “Ställ er baklänges på fotsteget och då ni lemnar det, böj kroppen något bakåt. Ni kommer då ned på gatan utan löpa risk att falla.”

Därefter handlar det alltmer om “det som alltid intresserat damer”: mode och skönhet.

Klädråd  till äldre dam: “Ett äldre fruntimmer bör i sin klädedräkt undvika allt som kan upptagas som en täflan med yngre personer. I annat fall anställas jemförelser mellan dem och henne, och af helt naturliga skäl kunna ju dessa ej utfalla till hennes fördel.”

Det är ju självklart att “äldre intelligenta damer icke väljer samma glada färger som tex hennes dotterdotter.” Men detsamma gäller snittet: Klädningen bör vara lång och endast nedtill garnerad. Och så bör en äldre dam “försmå tuniken, som ej lämpar sig för andra kvinnor än dem som äro unga och smidiga.”

-Hur skall fruntimmer hålla upp sin klädning då gatan är smutsig? undrar “En oskuld från landet”.

“Parisiskan samlar ihop alla våderna i jemnhöjd med högra knäet. Så fattar hon alla veck med högra handen och håller högra armen rakt ned. Då hållas kjolarna några centimeter från gatan.”

-Hvilka korsetter anses vara de minst skadliga? Jag är ingen vän af snörlif i allmänhet, men jag anser dem vara oumbärliga för ett fruntimmer då hon tar häftig motion, såsom t ex dansar eller rider.

Korsetten “tillägger hvad som felas eller döljer öfverflödet: smalt lif, yppiga höfter (med höftvalkar!) och hög barm”. Men … “Alla läkare äro ense om att en qvinnas helsa skadas om hon snör sig hårdt.” och “Mödrar göra sig skyldiga till ett stort misstag då de sätta snörlif på sina späda flickor för att rätta till ofullkomligheter eller gifva dem tillfälle att derigenom få styrsel på sin kropp, som lutar framåt eller bakåt, till höger eller venster.”

“Om ett tu tre det blef mod att ej längre bära snörlif tror jag att de flesta damer skulle draga en djup suck af lättnad. De som anse sig omöjligt kunna få styrsel på sin kropp utan att begagna snörlif, böra endast bära sådana förfärdigade af elastisk väf och utan hvalfiskben och planchett.”

Redaktören rekommenderar alltså inte snörliv – åtminstone inte de med valfiskben. Men “för en snörlifsreform måste vackra o välväxta kvinnor stå i spetsen.” (Alltså de som inte behöver nån korsett…) ”Hur ofta se vi icke att en qvinna som märker att hon nalkas de 30 åren försöker genom att hårdt snöra sig hejda denna fyllighet, hvarigenom hon bereder sig en qvalfull tillvaro, ja mången gång en för tidig död?”

Kommentar: Det måste ha varit oerhört svårt att sluta att bära dessa valfiskbens-korsetter. Som tonåring på 60-talet hade jag liten resårgördel med strumpebandshållare. När strumpbyxorna kom minns jag hur det i början kändes som om rumpan gungade ner mot knäna. Och då ska man veta att jag var så spinkig att jag inte begrep varför man tyckte Twiggy var  så smal…  (Se bild  från SvD 1967 tillsammans med vinnaren i tävlingen ”Sveriges Twiggy”.)

Men problemet att få styrsel på sin kropp, så att den inte “lutar framåt eller bakåt, till höger eller venster” verkar vara väldigt tidstypiskt – och könsbundet, för jag har inte hört att män haft samma problem.

För den som vill sy en 1800-talskorsett hittade jag en detaljerad instruktion från 1995. Observera dock att dagens kvinnor aldrig kan få figur som en viktorian: ”Korsett-träning från tidiga barnaår (ibland från 18 månaders ålder) skapade om bröstkorg från oval till rund form.”

Den 5 oktober ändras spaltens karaktär: Red Grönstedt skriver att så många frågor handlar om hur kvinnan ska bli vackrare och mera älskad att han tänker ägna sig åt att avslöja det.

Och så skriver han en följetong om en bedragen hustru som återfick sin man från en” varietédiva” genom att, med hjälp av redaktörens tips. bli vacker och charmerande. “Och nu, mina damer, ska jag berätta för er hur min elev bar sig åt för att bli förförisk och älskad af sin man.” Det gör han i flera nummer av tidningen.

Det är mycket att tänka på för kvinnan som vill bli  älskad av sin man, bland (mycket) annat: Visa aldrig svartsjuka, smickra honom alltid, var alltid fullkomlig behärskad (möjligen en liiiten tår gnistrande i ögonvrån, aldrig mer än så). Gör det äktenskapliga hemmet till ett kärlekens tempel, ”hvars gudinna hustrun är”. Förbli lika söt och förförisk som under förlovningstiden.

Ingen av makarna bör kommendera, varken mannen, ”som är familjens hufvud, eller hustrun, som är dess hjerta”. Men om de är av olika mening och ej kunna enas, så är det fördelaktigast för hustrun att ge efter: ”Med sin smidigare karaktär låter hon istället sina behag, sin mildhet och undergifvenhet verka som mycket säkrare medel att beherska en man.” Hustrun bör också uppodla sin intelligens så att hon kan tala med sin man – eller åtminstone se ut som om hon tänker som han. (Det sista låter ju onekligen enklare.)

Sen  fördjupar sig (den manlige) redaktören i skönhetsråd för kvinnan – såsom att aldrig låta mannen se henne i en smaklös och obehaglig(!) negligé, att noga smörja in händer och putsa naglar, samt  exempelvis ”icke hålla ihop handen då ni sofver, att länkbenen i fingrarna ej få så stora veck.”

Jag reagerar (förutom själva tipsen) mot att texten faktiskt innehåller en hel del textreklam om skönhetsprodukter, alla dock av svenskt fabrikat! Trots redaktörens svärmeri kring det utländska, speciellt “det franska”, är det Barnängen och “Hrr Hylin & komp” som gäller här. Var det OK med tidningen, tro?

Och minsann: I november 1886 hittar jag annonsen till höger om  “Skönhets-medel rekommenderade och närmare beskrifne i Svenska Dagbladet af Herr Johan Grönstedt”.

Kanske gick det bättre sen för Hylin & K:ni, som tydligen har stora problem med plagiat. Annonsen om Opoponax-Tvål innehåller en enda mening, möjligen världens längsta för en radannons:

”Att denna af oss i handeln först införda, så mycket omtyckta tvålsort fortfarande af oss tillverkas efter samma metod och försäljes i lika förpackning såsom hitintills och således ej bör förvexlas med andra i handeln förekommande fabrikat under denna benämning, få vi härmed på förekommen anledning tillkännagifva.”

Även i Barnängens annons om Helsotvål varnas för ”billigare qvaliteter och efterapningar” av deras äkta balsamiska aseptintvål. ”Begär således alltid Aseptintvål med björnstämpel.” De verkar dock inte ha anlitat red Grönstedt.

Fina damer fick ju inte sminka sig på den tiden – men det verkade inte ha gjort saken enklare, tvärtom.

Bara för att fixa läppar och tänder var det mycket att tänka på, bland annat: Läpparna kan göras fylligare med en närande diet – tala med läkaren. Vitare tänder kan man få om man gnider dem med askan af brändt bröd, och man bör använda tandborstar av gräfsvinsborst och tandpetare af gåspennor. Tänderna verkar väldigt känsliga: Det är inte bra för dem om  man sitter  i drag, och man måste torka håret omsorgsfullt när man tvättat det, annars blir även tänderna lidande.

Slutligen kompletteras munfixandet med det viktigaste: “ett förföriskt och ljuft småleende, som emellan rosenröda svällande läppar låter oss se två rader små hvita perlor.” Och detta småleende förväntas damerna ta med sig ända in i sömnen: ”I de fashionablaste flickpensioner utomlands lär man de unga pensionärerna att de måste vänja sig när de gå till hvila att tänka på något angenämt. När de somnat gör en underlärarinna en rond i sofrummen och  om hon då finner någon flicka som i sömnen ser bister ut, så väcker hon henne och tillsäger henne allvarligen att tänka på något angenämt, så att hennes ansigte skall få ett graciöst och intagande utseende.”

Flera tips: “Det finns läkare som kunna förbättra och försköna både ögon, öron, näsa, mun, kindben och haka.” (Jag undrar med vilket resultat, med 1886 års metoder… ) Långa ögonfransar (“som  irländskorna”) får man genom att klippa dem några gånger, större ögonbryn genom att antingen raka eller klippa dem så korta som möjligt och sedan hålla en isbit på det rakade eller klippta stället. Jag hittar ingenting om hår under armarna, men alla medel för att avlägsna hår under näsan och på armarna sägs vara skadliga: ”Fransyskorna bränna bort det med en liten spritlampa.” Och så betonas vikten av att ha “bländande hvita händer, hals och armar”. (Och tänder, förstås.)

-Hur ska man gå? Det låter ju enkelt, men inte för damer: ”Parisiskorna föra tåspetsarne något utåt och sätta först tåspetsen ned på marken och omedelbart därefter hälen. Höfterna förblifva orörliga, men den smidiga midjan följer bålens rörelser. Den ena armen hålles i jämnhöjd med  midjan, den andra hänger ner vid sidan.” (Inga svängande armar!) Och så samtidigt tänka på att hålla upp kjolen på parisiskt sätt på smutsiga gator.

Kommentar: Det verkar knepigt, särskilt det där med orörliga höfter och smidig, rörlig midja. Hos mig sitter de ihop? Om man sen redan behövde hård korsettering för att få styrsel i kroppen verkar det som en närmast omöjlig uppgift – bara detta att gå.

Sen hittar jag inga fler frågespalter – efter följetongen om frun som med hjälp av redaktörens tips återerövrade sin man från varietédivan verkar frågorna ha tagit slut. Tröttnade red Grönstedt? Eller var det inte så populärt med textreklamen? För i annonserna för skönhetsmedel återkommer han ett tag till.

Jag blir nyfiken på redaktör Grönstedt, som verkar vara en man med många talanger och intressen. Han tituleras redaktör och författare, och är 1888 en av dem som fått 24 kr i extrapris för ”delvis förtjenstfulla arbeten” i skrifter om  hönsskötsel(!)

I småannonser hittar man böcker av honom, 1913 bland annat om Carl XV och ”Huru  man roade sig i Stockholm 1863”. 1923 upprepas småannonser: ”Handstilen röjer karaktären” – skicka några rader till författaren Johan Grönstedt.” 1926 är redaktören kontaktperson för den som vill bli ombud för en gammal fransk parfymerifirma.

1928 slår den gamle (83 år) marknadsföraren, till med följande erbjudande:

”Om Ni  prickar tre kvinnoansikten i detta porträtt och sänder det med läsligt skrivet namn och adress till red Johan Grönstedt erhåller ni gratis och franko såsom prov N:o 1 av “Nu: Svenskt Läsebibliotek”, som innehåller början av sex välskrivna, intressanta arbeten  av nu levande svenska författare – tills vidare anonyma.”

(Just som jag skulle ge upp såg jag ETT ansikte.)

Jag gissar att en av författarna heter Grönstedt, speciellt med tanke på ämnena. Förutom drottning Christina, Konung Gustaf Adolph och stölden i  Commercebanken handlar det om: “Karaktären, röjd av handstilen och utseendet”, samt ”Astrologi – vad män, kvinnor barn födda i olika månader böra göra och icke göra för att kunna leva lyckliga. För att vara älskad!”

Och 1929 läser jag i SvD att författaren Johan Grönstedt har avlidit, nära 84 år gammal. Han var redaktör för åtskilliga publikationer av skiftande karaktär, teaterförfattare samt utgav även flera noveller och romaner.

“Sin största insats gjorde han på det kulturhistoriska området och han behandlade sin födelsestad Stockholm i flera arbeten. Ämnen som ekonomi och bankrörelse, gastronomi och grafologi voro honom ej heller främmande.”