Utan att veta mycket om (nya) Karolinska Sjukhuset läser jag en artikel om SR Kalibers intervjuer med runt 40 läkare och sjuksköterskor om hur Karolinska (inte) fungerar efter omorganisationen:

”De anställda säger att de inte förstår vad syftet med omorganisationen är. De vittnar om hur konsulter och nya chefer utan medicinsk utbildning förstärkt stuprör och byråkrati, och att utvecklingen går åt fel håll. ” En fd chef säger: ”Men det värsta var ickereponsen, när vi pekade på vad som inte fungerade så hände ingenting. ” Och han beskriver hur ”den nya verksamhetsmodellen togs fram på sjukhuset utan medarbetarnas medverkan. För att sedan presenteras som ett färdigt paket.”

Jag tycker att jag känner igen mig. Och gräver i mina (ur)gamla minnen från ett annat århundrade.

Det måste ha varit sent sextiotal när jag knäckte extra som korrespondent medan jag pluggade på halvtid. Bland arbetsuppgifterna fanns att regelbundet per telex skicka meterlånga beställningar, innehållande bara kemiska beteckningar och siffror.

Vår telex såg ut ungefär som den på bilden men utan den moderna hålremstillsatsen till höger, och någon ljuddämparhuv hade man inte kostat på oss. Däremot minns jag att man måste trycka tangenterna hårt i botten för att få fart på typararmarna – inte som de små knapparna på senare tiders elskrivmaskiner. Och så fanns ingen tabulatorknapp.

Utan hålremsa måste vi sända direkt: Vi slog numret på nummerskivan, väntade på svar och satte igång. Vi måste vara två: En skrev, en höll linjalen på rätt rad. Utan tabulatorknapp fick vi försöka skapa kolumner genom att göra lagom många mellanslag. Ganska vingligt blev det, och en hel del felskrivningar. En del upptäckte man under sändning, markerade med EEE och skrev om. Omedelbart efter sändningen motläste vi och markerade oupptäckta fel för att omgående kunna skicka ett tilläggstelex med rättelserna – denna gång förhoppningsvis utan skrivfel.

Förutom jobbigt (och JÄTTEtrist!) blev ju det här dyrt: arbetskrävande, och med många och långa (utlands)samtal. Alltså ville vår arbetgivare rationalisera, vilket vi uppskattade mycket. Min arbetskamrat, som var proffs, kände till de moderna hålremsläsarna och föreslog att vi skulle skaffa en sån. Då skulle vi kunna skriva i lugn och ro och sen snabbt skicka en helt korrekt text.

Cheferna visste dock bättre. De tog in en konsult, som utredde saken och småningom kom fram till att vi kunde få ner samtalskostnaden genom att hoppa över hälsningsfrasen(!) (”Gomorron, här kommer dagens beställning”).

Vi ”på golvet” var ungefär lika impade som de på KS verkar vara. Jag stannade inte så länge som jag tänkt, och jag tror att den fast anställda korrespondenten slutade ungefär samtidigt som jag.

På sjuttiotalet var det modernare – åtminstone på en del ställen. Mitt första jobb var på advokatfirman, oförändrad sen trettiotalet – utom min (hypermoderna!) IBM kula. Men sen kom jag till Esselte System. Det var ett nytt spännande Esselte-företag, långt ifrån huvudkontorets trista titulerande. Vi satsade på det nya och moderna: datorer, diktafoner – och ordbehandlare. Det sistnämnda var så nytt att man ännu inte bestämt om det på svenska skulle heta ”ordbehandling” eller ”textbehandling”. Hela begreppet var så okänt att tidningarna ändrade till ”orderbehandling” i våra platsannonser…

Efter att vi ett tag använt IBM med magnetkort (ett kort = en A4-sida) bestämde man sig för att lansera den nya Scribonan. Den var mer avancerad och hade kassettband med plats för ett antal sidor.

Varken IBM eller Scribona hade bildskärm, utan man skrev på papper medan det skrivna lagrades i minnet. Men om man skrev fel kunde man backa och skriva över felet, så att den slutliga utskriften alltid var korrekt.

Den stora fördelen var förstås att man kunde återanvända den lagrade texten i exempelvis långa offerter eller kontrakt. På de ställen som varierade (antal, datum, namnförtydligande etc) la man in en stopp, utskriften stannade så att man kunde fylla i uppgiften.

Det gick förstås åt mängder med papper och färgband. När allt var klart satte man in ett nytt papper och tryckte på utskrift. Då blev det dundrande högljutt. Gravid med första barnet la jag handen på magen och undrade vad barnet egentligen tyckte. Men lugnade mig med att gravida kvinnor ju jobbade i bullrande fabriker också…

Scribona hade redan använts ett tag i Tyskland och Schweiz (tror jag det var), men det var först i Sverige som man kom på tanken att fråga användarna, dvs oss, vad vi tyckte. Jag minns de tysktalande säljarnas tydliga förvåning när vi dök upp på mötena. Resultatet blev att man i Sverige la ner mycket tid och kraft på att förbättra ljuddämpningen på olika sätt. Annars hade den knappast gått att sälja här.

Jag har kvar en Esselte Nytt från 1976 med temat ”Utbildning för ordbehandling”. När vi sålde och använde så avancerad utrustning skulle vi förstås jobba på ett rationellt och modernt sätt också. ”Det var viktigt att alla berörda parter fick vara med i planeringen”, läser jag. Och så minns jag det faktiskt också. Efter att tre grupper i ett år jobbat med planeringen samlades alla sekreterare i en egen avdelning, OBC (ordbehandlingscentral). Där hade vi veckomöten, översatte texter, skickade telex (med hålremsa och ljuddämpare!), beställde resor etc. Kaffeservering, telefonpassning och personliga tjänster fick uppdragsgivarna fixa själva. Själv jobbade jag till hälften på OBC, till hälften som VD-sekreterare och satt mellan OBC och VDs rum – jag tror han var den enda på hela företaget som hade eget rum. Alla andra satt i helt nyinredda och påkostade kontorslandskap.

I OBC-delen fick vi bestämma hur våra möbler skulle se ut. Vi hade höj- och sänkbara bord, och skrivbord med en sorts inbyggd filtklädd skärm, som gav förvånansvärt effektiv ljuddämpning: När man satte sig ner kunde man prata i telefon utan att störas av omgivningen, ställde man sig upp såg man var alla var. Till OBC kom studiegrupper och kunder – ofta med sina sekreterare – för att se hur vi jobbade och höra hur vi tyckte det funkade. Vid köp av en Scribona ingick en tredagarskurs för två sekreterare. Ibland ville chefen vara med också. Dessutom fick vi prova nya produkter innan de började säljas. Och så blev vi alltså intervjuade i Esselte Nytt. När det här numret utkom förbereddes just den första Scribonan med bildskärm.

I Computer Sweden från 2003 hittar jag en intervju med en av sjuttiotalets säljarna, rubrik: ”Vi drömde om stordåd”. Låter klyschigt, men i mitt gamla CV läser jag de stolta orden: ”Vi lanserade Scribona.” Och så kändes det faktiskt. Enligt artikeln blev Scribona i konkurrens med dåvarande jättarna IBM, Wang och Xerox en av de stora i Europa, så framgångsrik att artikeln beskriver Esselte System som ”en föregångare till dagens Scribona.”

Sen kom PCn så att man hade allt i samma burk, och av en kompis som jobbade kvar länge hörde jag att det blev omorganiseringar och förändringar. Och spontant kändes mindre modernt än då, på sjuttiotalet.

Nu vet jag förstås mycket väl att alla inte är ”förändringsbenägna”: Jag glömmer aldrig när jag på ett annat jobb entusiastiskt ville visa en äldre, värkbruten sekreterare hur hennes jobb kunde förenklas med den nya tekniken. Hennes reaktion blev: ”Rör inte mina blanketter förrän jag är borta!” Och hon var lite krasslig, så jag backade snabbt.

Men man kan väl låta åtminstone de vara med som vill? Gärna på ett proffsigare sätt än jag den gången. Helst lika bra som på sjuttiotalet. 🙂