Om man pratar med sig själv – är man galen då? Eller helt normal (möjligen lite smartare)?

En del säger att det är enda sättet att få vettiga svar…

Jag läste om mannen som ibland pratar högt med sig själv i väntrummet utan att ens ha sladd eller handsfree i örat som förevändning. Så har jag nog aldrig gjort (tror jag). Men jag minns när blixten slog ner i mitt liv: Jag insåg att mitt trettioåriga äktenskap snart var slut. Vi var på semester och jag tänkte: ”Vad tyst det är här.” Sen insåg jag att det var inne i mitt huvud det var tyst. Då först blev jag medveten om den lilla rösten jag var van att ha där, som småpratar med mig. Jag tror att det är min egen.

Eleanor Longden var ung student när hon plötsligt började höra en främmande röst kommentera vad hon gjorde: ”Hon går ut genom dörren”. Rösten var inte ovänlig eller egentligen till besvär, men en vän blev orolig och rådde henne att gå till doktorn. Han verkade inte särskilt intresserad när hon berättade vad hon trodde var hennes problem: ångest, dålig självkänsla, rädsla för framtiden. Men så fort hon nämnde rösten i huvudet hajade han till och det blev remiss till psykiater.

Småningom ställdes diagnosen schizofreni. Därefter tolkades allt som tecken på latent galenskap: Studenterna hade en egen TV-station som sände nyhetsbulletiner över campus. När Longden nämnde att hon skulle upp tidigt nästa morgon för att läsa nyheterna noterades i hennes journal att hon hade ”vanföreställningen att hon var nyhetsuppläsare på TV”. Med tiden blev rösterna allt högre och hotfullare, ingen behandling hjälpte och psykiatern sa: ”Det hade varit bättre om du haft cancer, det är lättare att bota än schizofreni.”

Men det fanns andra, som småningom hjälpte Longden att förstå det hon egentligen misstänkt från början: att rösterna var en reaktion på traumatiska upplevelser, som hon nu tvingades att ta itu med (“a sane reaction to insane circumstances”). Det gällde bara att tolka dem på rätt sätt. Tio år efter att hon hört rösten första gången tog hon sin examen med det högsta betyget i psykologi som universitetet någonsin gett, och ett år senare blev hon Master: ”Not bad for a madwoman!” säger hon. Nu håller hon föredrag och har skrivit boken ”Learning from the voices in my head”. För hon hör fortfarande röster – och säger att de hjälpte henne på proven.

Eftersom vi aldrig kan veta hur det låter inne i andras huvuden, så det är ju lätt att frukta att man är onormal. En kvinna lär ha gått till psykiater för att hon var orolig över rösterna i sitt huvud. Det visade sig att det var sina egna tankar hon uppfattade som röster.

Men vi behöver nog inte vara så rädda. I boken The voices within. The history and science of how we talk to ourselves” beskriver psykologen Charles Fernyhough olika former av inre röster, från inre småprat till det mera kreativa eller bisarra. En fysiker berättar att han löser problem i en inre dialog med sig själv, och man har länge vetat att högpresterande idrottare talar mer med sig själva än de mindre framgångsrika. Psykiatern Marius Rommes tes är: ”De röster som psykotiska hör kan ge viktig information om olösta känslomässiga problem.” Alltså detsamma som Longden upplevde.

Min inre röst småpratar bara lite, och så använder jag den för att repetera vad jag ska säga exempelvis när jag ringer upp någon – är ju lite fobisk med telefoner.

Ibland kommer jag på mig själv att nynna på fåniga gamla slagdängor av typen ”I min lilla lilla värld av blommor” och ”Vi förstå Hans vägar bättre ovan där”. En gång försökte jag medvetet låta bli det där inre nynnandet, men då blev jag på sämre humör, så jag lät det vara så. När en sång blir för efterhängsen kan jag behöva sjunga den färdigt för att bli av med den. Det brukar jag göra i enrum – man vill ju inte verka galen.

När jag ibland har större behov än andra av att ”tala ut” om något har jag också stor hjälp av att prata med mig själv. Jag funderar, provpratar, skriver, funderar vidare, osv. Och: Bingo! När jag formulerat färdigt och sovit på saken några gånger ser jag både problem och lösning. Och både jag och omgivningen slipper ältandet. Win-win! 🙂

När jag tänker efter inser jag att även bloggen fungerar så: först skrev jag ner minnen, men sen har det mest blivit tankar och funderingar. När jag sorterar tankarna på tangentbordet lär jag mig mycket, både om mig själv och annat.

Sen är det förstås bonus om andra vill läsa det jag skriver och dela sina tankar med mig. För jag pratar ju väldigt gärna med andra också – både muntligt och skriftligt.

8 reaktioner på ”Om man pratar med sig själv – är man galen då? Eller helt normal (möjligen lite smartare)?

  1. När jag gick på utbildning som 17 åring sa läraren att alla som pratar med sig själva borde vara uppmärksamma eftersom det är första tecknet på schizofreni. Det måste vara en gammal uppfattning.
    Pratar inte alla med sig själva och hör en svarsröst i huvudet?
    Så länge inte den rösten säger att du ska gå ut och skjuta människor så tycker jag att rösten i huvudet är en trogen vän.

    Gillad av 1 person

  2. Prata med sig själv, det gör vi väl alla. Ju äldre jag blir, desto mer gör jag det. Tidigare hade jag inte tid till att tänka i lugn och ro lika mycket. Kanske har jag glömt, kanske pågick det inre samtalet lika mycket då. När jag var yngre kunde jag göra många fler saker samtidigt.

    Nej, varken du eller jag har schizofreni för att vi snackar med oss själva. Schizofreni är en otäck sjukdom som begränsar livet väldigt svårt för de drabbade. Du har ett rörligt intellekt – det är en himla skillnad. 🙂

    Gillad av 1 person

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.