Vi vilar ut efter att ha trängts på Bokmässan i Göteborg. Jag fortsätter att fascineras av hur vi agerar i sociala medier, så vi lyssnade bland annat på Jack Werner, som pratade om sin bok ”Jag skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”, som jag både läst och skrivit om. 

Här ger han en snabbkurs i källkritik:

På Bokmässan hjälpte han mig att begripa varför det blev så fel efter Anders Borgs FB-inlägg förra sommaren. Som de flesta kanske minns hade Anders Borg varit på fest och gjort bort sig riktigt ordentligt i fyllan (inga detaljer här!). När det började skrivas om att en (namnlös) toppolitiker gjort skandal gick Borg direkt ut i Facebook, talade om att det var han och bad om ursäkt.

Det är ju precis som man ska göra, tänkte jag som aldrig upphör att irritera mig på alla som blånekar tills de steg för steg blir överbevisade (ända fram till ”Vi har filmat dig när du gör det”). Det verkar ju korkat att aldrig lära sig att när medierna fått korn på något kommer de INTE att ge sig: Ju mer man sprattlar desto mer skrivs det.

Nu förklarade Jack Werner varför det blev fel, trots att han också tyckte att Anders Borg gjorde helt rätt i att gå ut och ursäkta sig efter fyllan – man kan säga att han använde sitt Facebook-konto för att skriva en pressrelease om saken.

Problemet uppstod när hans kompisar inte uppfattade det som en pressrelease utan kommenterade som man gör när en kompis är nedstämd. En av dem råkade vara Moderaternas rättspolitiska talesperson när han tröstande skrev: ”Alla kan göra fel. Ta hand om dig!” Efter upprörda reaktioner om att han alltså försvarade ett sånt uppförande kände han sig tvungen att skriva ett eget inlägg om att Borgs uppmärksammade festbeteende var ”oacceptabelt” och något som han själv verkligen inte tog lätt på.

Inom ett dygn kom alltså samma person på samma forum med två fullständigt olika budskap. Tydligare än så kan väl knappast vår förvirring visas. Och här handlar det ändå om personer med stor vana vid att uttala sig offentligt.

Det kompisarna gjorde var det vi i stor utsträckning ägnar oss åt på Facebook, av Werner definierat som ”dagligt samtal, med allt vad det innebär av infall, provprat och idéer under förändring” – även kallat skitsnack. Förr gjorde vi det vid fikabordet eller över en öl. Och där frågar ingen efter källa. (Den som gör det får kanske inte vara med nästa gång, eftersom det lär sabba stämningen.)

En del av det som finns i sociala medier idag kallar Werner ”skitsnack, som hällts ner genom fingrarna och blivit text.” Men skillnaden mellan muntligt och skriftligt snack – förutom att Facebook når flera – är att det skriftliga finns kvar, som bevis. Om man sagt nåt dumt och senare blir ställd till svars kan man alltid slingra sig undan genom att förklara hur man egentligen menade, och att man nog inte uttryckte sig riktigt så. Det sagda finns ju sällan inspelat, bara i egna och andras opålitliga minnen. De skrivna orden däremot står kvar, i svart på vitt. Till och med om man raderar dem, eftersom de kan ha sparats av andra.

För inte så länge sen fanns inte så många publicerade texter och de som fanns, antingen de var artiklar, ledarsidor eller insändare, var noggrant utformade som representativa för vår världsbild. Ibland verkar vi tro att det skrivna ordet fortfarande är mera vederhäftigt än det talade, men idag är publiceringarna oändliga, och därför mer luststyrda och mindre genomtänkta. Alltså skitsnack.

Och skitsnack är inte att förakta!

Alldeles efter valet citerade Werner medieprofessorn Jesper Enbom: ”Jag tror att partierna förr tyckte att sociala medier var oviktiga i valrörelsen, för att därefter ha en övertro till dem. Nu börjar de inse att det är en del av kampanjen, men inte hela.”

Och, fortsätter Werner, vi ska inte avfärda politiskt engagemang på sociala medier:

”Den stora utmaningen – men också potentialen – ligger i att verkligen inse att skitsnacket på Facebook är precis samma köksbordssamtal där vi komplexa väljare alltid stött och blött vår världsbild.”