Varför är det så härligt att bli skrämd? Om min långa relation med hemsökta Hill House.

Nyligen fick jag tips från Netflix om en ny version av Hill House. Jag visste att jag sett en långfilm om det för länge sen – och inser nu att det måste ha varit för 55 år sen! Nu ser jag att 63 års film fått kultstatus som en av de bästa skräckfilmerna genom tiderna, men när jag såg den fick jag intrycket att det bara var jag och en gammal tant som var rädda. Tanten satt bredvid mig och bad att få hålla mig i handen, men jag tror att jag nobbade.

Var jag möjligen påverkad av scenen där det visar sig att handen som höll så hårt inte var den man trodde… ??? 😱

Den scenen är med även i 2018 års serie, men annars är handlingen annorlunda. Och ändå på något sätt besläktad. Personnamnen är exempelvis desamma i alla versionerna – för det finns flera.

1959 kom boken ”The Haunting of Hill House”, vars första stycke slutar:

“Hill House, not sane, stood by itself against its hills, holding darkness within; it had stood for eighty years and might stand for eighty more. Within, walls continued upright, bricks met neatly, floors were firm, and doors were sensibly shut; silence lay steadily against the wood and stone of Hill House, and whatever walked there, walked alone.

Bokens handling: Dr. Montague undersöker det möjligen hemsökta huset tillsammans med tre medarbetare: Luke Sanderson, arvtagare till Hill House, Eleanor Vance som ensam skött sin sjuka mor tills hon dog, och den bohemiska artisten Theodora. Paret Dudley är fastighetsskötare, men vägrar att komma nära huset efter mörkrets inbrott.

Alla ser och hör oförklarliga fenomen, men mest mottaglig är Eleanor, som känner att huset kallar på henne. När hon motvilligt åker därifrån kör hon rakt mot ett träd: Var det självmord av en instabil kvinna eller något annat…?? I boken får man ingen förklaring till spökerierna, bara: ”Some houses are born bad.”

1963 kom filmen jag såg: ”Det spökar på Hill House”. Liksom i boken hade Hugh Crain byggt huset åt sin hustru, som dock dog när hennes vagn kraschade mot ett träd första gången hon närmade sig huset. Crains andra fru dog när hon föll nerför en trappa i huset, och hans dotter Abigail levde resten av sitt liv ensam i husets gamla barnkammare (som senare blev centrum för spökerierna). Hon dog när hon ropade på sin sköterska, som sen fick ärva huset – och hängde sig från spiraltrappan i biblioteket.

När filmen börjar står huset tomt (och möjligen hemsökt), och dr Markway vill studera paranormal aktivitet tillsammans med arvingen Luke Sanderson och två kvinnor som tidigare upplevt ockulta fenomen: Theodora och Eleanor Lance, som tillbringat sitt vuxna liv med att sköta om sin sjuka mor. Även här slutar det med att Eleanor kör in i ett träd när hon motvilligt försöker lämna huset. Det visar sig att det är samma träd som dödade den första Mrs Crain. Och Theodora kommenterar att Eleanor fick som hon ville: Bli kvar i huset.

1999 kom nästa film: ”The Haunting”. Eleanor Vance lider av sömnlöshet efter att länge ha skött sin sjuka mor. Tillsammans med Luke Sanderson and Theodora medverkar hon därför i Dr. Marrows sömnlöshetsstudie i Hill House, där paret Dudley är fastighetsskötare. Men det doktorn egentligen vill studera är psykologiska reaktioner på rädsla. Han planerar därför att skrämma deltagarna, och börjar med att berätta husets historia:

Det byggdes av Hugh Crain, som hoppats få en stor familj med många barn. Men alla hans barn dog vid födseln och hustrun tog livet av sig innan huset var färdigt. Crain levde sedan ensam där, och Eleanor upptäcker nu att han torterat och mördat föräldralösa barn. Hon får också reda på att hon själv härstammar från Hughs okända hustru nr 2 och känner att hon måste hjälpa de döda barnen att finna ro. Till slut dör både Luke och Eleanor, men en bild av henne syns på en dörr, omgiven av lyckliga barn.

1999 års version verkar våldsammare än övriga och uppskattades inte mycket av kritikerna.

I oktober 2018 kom alltså Netflix-serien på tio(!) timmar: ”The Hunting of Hill House”. Det börjar med samma text som i boken, fram till ”and whatever walked there, walked alone.” Men nu är det citat ur en bok där Steven berättar om sin familjs upplevelser på Hill House 26 år tidigare:

1992 flyttade familjen Crain in på Hill House, för att under en sommar renovera huset och sälja det för att få råd att skapa sitt perfekta hem, sitt ”Forever-house”. Hugh and Olivia Crain har fem barn: Steven, Shirley, Theodora, Luke and Eleanor. Efter kusliga upplevelser och en plötslig död flyr de från huset. 26 år senare, efter ytterligare en familjetragedi, träffas de igen. Och tvingas återse sina gamla spöken – med dramatiska följder.

Filmen växlar mellan dåtid och nutid (och lite nyss-tid). Eftersom man har tio timmar på sig lär man känna personerna, deras personliga upplevelser i huset och hur det påverkat resten av deras liv. Det blir några ”scary jumps”, men mera av krypande spänning, psykologisk terror: Något lurar i bakgrunden. Eller?

Till slut får man äntligen veta vad som egentligen hände förra gången. Och serien slutar med samma ord som i början – nästan:

”Och de som går där går tillsammans”… 

Bland det roligaste med att titta på film/serier numera tycker jag är att man kan se läsa om dem man gillar, och kolla igen. Nu har jag läst om Hill House på IMDB, jag har sett en intervju om serien och grottat ner mig i nördsajten Nerdist, där jag hittar förklaringen till slutet och hur det egentligen var med det röda rummet. (Alltså SPOILERS!) 

Jag inser att jag missat en del läskigheter som bara skymtat i bakgrunden, exempelvis: ”Beware for those statues, they turn heads randomly (creeped the hell out of me!)”.

Varför det är så härligt att bli skrämd kan jag inte förklara, men jag verkar ha smittat barnbarnet som börjar prata om zombies som fyraåring. Jag försöker vara vuxen och säga att de inte finns.

Fast : Om man är rädd för dem finns de väl – på ett sätt? 😨

2 reaktioner på ”Varför är det så härligt att bli skrämd? Om min långa relation med hemsökta Hill House.

    1. Tack, som alltid intressant läsning. J
      ag skulle förstås aldrig våga mig på fysiska påfrestningar (instängd i kista BRRR! 😱 !) Men när jag en gång råkade bli instängd i en hiss en stund och det gick bra minskade cellskräcken faktiskt. Sitta i trygga soffan o titta på läskigheter, helst i dagsljus, det räcker tydligen f a kalibrera mig. 🙂

      Gilla

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.