Jag läser och hör ofta att gamla (särskilt kvinnor) är ”osynliga” och blir nonchalant bemötta. Jag känner inte igen mig i det, men jag kanske var lite osynlig redan från början – liten och (åtminstone förr!) lite tyst och blyg. Jag märker ju inte heller mycket av att muskelstyrkan minskar och konditionen försämras med stigande ålder: De var inte så mycket att hurra för från början.

En gång kan jag dock minnas att jag ignorerades så fullständigt att det blev komiskt: Jag skulle köpa en macka över disk, men den unga tjejen verkade inte se mig. Hennes blick irrade mellan de andra kunderna (bredvid mig), tills jag fick en bubblande och nästan obetvinglig lust att börja hoppa runt och semaforera med både händer och fötter:

”YOHOO! HÄR ÄR JAG!”

Jag misstänker att jag fnittrade högt när jag såg den bilden för mitt inre öga, och till sist fick jag handla. (Tjejen kanske blev rädd för den uppenbarligen galna tanten?)

Men bara från den sista tiden har jag flera exempel på hur unga expediter haft mer tålamod med mig än jag tror att jag själv skulle ha haft i deras ställe. Och det är inga flådiga butiker det handlar om, inte heller har de tjänat (dricks)pengar på sin extrainsats. Det känns uppiggande, så jag delar gärna med mig.

Först fick jag mobil-trubbel. Jag har aldrig varit tekniskt intresserad, vill ”bara” att mina grejer ska funka som jag vill. Därför skaffade jag en budgetmobil med gott testresultat för de funktioner jag använder. Exempelvis skriver jag bara korta texter, och bara när jag absolut måste, för mina fingrar kommer inte överens med skärmen – de vill ha gammaldags tangenter. Skriver gör jag på min laptop. Ändå är ju mobilen viktig för mig, med kalender, kontaktregister, GPS. Plötsligt kunde jag inte öppna den. Jag skrev in koden gång på gång, men hamnade i läget där jag bara får ringa nödsamtal och fotografera, inget annat. Kollade om jag betalt räkningen. Det hade jag. Gick ner till 3-butiken och sa ungefär: ”HJÄLP!” 

Den unga tjejen kollade och sa att hon inte kunde se vad det var, men man kan alltid pröva med att starta om. Jag kände mig förstås jättedum – det borde jag ju ha fattat. Det är ju precis som gamla Windows, som var ”bättre än en bil”, för om bilen krånglar hjälper det INTE att stanna, gå ut och stänga dörrarna, och sen försöka från början igen. Det funkade med Windows – och nu med mobilen.

Men det som imponerade på mig var att tjejen frivilligt och vänligt erbjöd sig att starta om den åt mig. Trots att en annan kund väntade. Det tålamodet hade jag aldrig haft när jag sommarjobbade som expedit.

Sen var vi och handlade mat på Willys. Min man hade redan tidigare trubbel med sitt kort, eftersom han plötsligt glömt koden. Optimist som han är försökte han ändå betala med det – utan framgång. Men det var ingen fara, jag hade ju mitt fungerande kort att betala med. Trodde vi. ”Köp medges ej.” Då började jag bli nervös, lite för att vi inte visste vad vi skulle göra med alla våra varor, men framför allt för att något kunde ha hänt på kontot. Man läser ju så mycket om hur gamla mänskor blir lurade, och jag VISSTE ju att jag hade pengar på kontot. Jag försökte hämta ut i bankomaten intill: 500 kronor gick bra, inte mer. Min man försökte: gick inte alls (förstås).

Den vänliga unga tjejen i kassan var tåligare än vi, trots den växande kön bakom oss. Hon föreslog flera möjligheter att direkt kolla med banken: telefonbank, swish, etc. Men vi gamla mänskor (se ovan vad gäller teknik och koder!) har nöjt oss med dosa och kort, för att sköta våra bankaffärer i lugn och ro hemma i soffan (eller på banken, för vi har bytt till en bank som tar emot oss när vi behöver komma på besök). Vi var alltså tvungna att åka hem för att kolla att inget hänt på kontona. Expediten frågade hur långt vi hade hem, hon tänkte nämligen på att en del av våra varor kanske behövde in i kylen. (Tur att nån hade huvudet påskruvat…) Vi hade åtminstone kylvanorna i egen påse, så hon tog hand om alla varorna och vi åkte hem, allt oroligare.

Allt var i sin ordning. Det var (givetvis) så att jag de senaste dagarna betalt mer än vanligt, eftersom makens kort inte fungerade. Jag behövde bara föra över mer pengar till kortet från kontot, där de tryggt låg kvar. PUST!

När vi kom tillbaka satt inte vår nyblivna väninna i kassan, men dök snabbt upp och hämtade våra varor. Hon måste ha hållit kollen efter oss. Jag betalade och förklarade vad som hänt. Och hon sa vänligt: ”Så bra, jag var också orolig för att det kunde ha hänt något med kontot.” Dagen efter gick maken ner till banken och fixade nytt kort.

För ett tag sen köpte jag brillor hos Specsavers (och fick på köpet en ordentlig genomgång av hur ögat ser ut efter min skrämmande glaskroppsblödning och -avlossning samt näthinnehål nyligen). Jag blev jättenöjd med brillorna, som är lätta och sköna, men tyckte att de kanske satt liiite snett. Funderade på att bända själv, men till slut masade jag mig iväg till butiken för att lite snabbt få dem justerade, innan jag gick vidare till mataffären.

En av tjejerna tog hand om mig och mina brillor. Efter att ha värmt och böjt en stund överlämnade hon mig till en kollega, som också kämpade ett tag, men sen istället övertog den manlige kollegans kund så att han skulle kunna ta hand om mig, eftersom han var ”bäst på sånt här”. Jag talade om för honom att vi hade börjat fundera över om det var ögonbrynen, ögonen eller näsan som var sneda. Han såg allvarligt på mig och sa lugnande: ”Det är glasögonen”. Men efter mycket värmande och böjande kom domen: ”Det är öronen som sitter på lite olika höjd. Så nu kommer brillorna att se sneda ut om man lägger dem på bordet, men raka när de sitter på näsan.”

Fast det vete tusan – ju mer jag tittar desto svårare blir det att se hur rakt de sitter. Men jag har börjat kolla in andra – och deras brillor sitter inte rakare, de. Eller om det nu är öronen. Mina är lite allmänt busiga, de spottar ut hörploppar (eller vad-det-nu-heter) också.

Huvudsaken är att de unga människor som försökt hjälpa mig har haft mycket större tålamod än jag själv skulle ha haft. Utan att de tjänat en krona på det. Det får mig på gott humör.