Plötsligt händer det! som man säger i reklamen: Jag inser att jag åtagit mig att ”hålla föredrag” (åtminstone nästan). Det var oväntat.

Mitt traumatiska minne från att hålla föredrag i skolan: Genomsvettig och darrbent rabblade jag på tre sekunder upp det lilla jag lyckats få ihop om Dickens (detta var före Internet!) . Antagligen hörde ingen vad jag sa, och läraren kommenterade torrt: ”Detta var inget föredrag, det får du göra om.“ Jag jobbade ihop ett nytt, ambitiöst föredrag och var resten av terminen varje svensktimme jättenervös för att bli framkallad. Men läraren glömde mig – eller så insåg han att jag lärt mig min läxa…

Flera av klassisarna påstår faktiskt att jag läste upp mina uppsatser för klassen, vilket jag inte alls minns och aldrig skulle ha trott att jag vågade. Jag har också ett svagt minne av att jag senare med (något) bättre resultat hållit några föredrag om ämnen jag tyckte var intressanta. Men det är det traumatiska minnet som bitit sig fast. (Tvåan från vänster i andra raden är jag – med flätor!)

Nyligen frågade Hembygdsföreningen om någon av oss gamla enhetsskoleelever skulle vilja berätta om vårt gamla plugg, Nytorp. Förskräckt sa jag NEJ! (se ovan), fast det kändes lite trist, eftersom jag fått fina vykortsbilder av dem till Enskedebilder.com. Så jag frågade runt lite, och klassisen Elisabeth, f d lärare och rektor, svarade: ”Jag kan snacka – och det kan du också!” Svar: ”Snacka, ja!  😊Men hålla föredrag!” 😱 ”Men vi ska inte hålla nåt föredrag! Vi pratar och berättar om vår gamla skola, och avbryter varann. Som vi brukar göra när vi träffas.” Och sånt kan jag! Det började plötsligt kännas spännande och liiite roligt.

Nu är det lite tveksamt om Elisabeth kan vara med, eftersom hennes man blivit sjuk. Och jag får lite perspektiv: Här blir jag uppskärrad inför tanken att hålla föredrag. Vad är det mot att ha en sjuk man?

Jag är förstås inte bättre än att jag ändå är nervös. Så jag tar fram plan B – om utifall att jag skulle stå där ensam. Jag hade hur som helst tänkt skriva ett fullständigt manus för att lägga ut på bloggen. Nu kommer jag att skriva ut den texten och gnugga in den – för att vid behov (= totalt hjärnsläpp) åtminstone ha något att läsa upp. Min man, som också är intresserad av detta fast han inte gick i enhetsskolan, ställer upp som reserv-samtalspartner, han är bra på att intervjua. Några fler klassisar har också planerat att komma – och de brukar kunna prata.

Dessutom vet jag egentligen mycket väl att jag inte är den jag var då. På klassträffen härom veckan jämförde vi just hur blyga vi var som barn och hur vi blev sen.

Och jag blir ännu mer övertygad om att vi istället för att bli kopior (som ordspråket säger) blir alltmer ”oss själva” – alltså original. Med flera årsringar behöver man inte längre tänka efter hur andra skulle göra, utan lyssnar istället in i sig själv. Som socialt djur väger man förstås även in hur andra gör och tänker, men det är mer som en bakgrund till det egna beslutet.

Vi original kan förstås vara väldigt olika. På klassträffen gjorde jag som vanligt entusiastiskt reklam för bloggande i allmänhet och Enskedebilder  i synnerhet, eftersom jag tycker att det är så jättekul att sätta ihop bilden av vår barndom. Och gärna unnar andra att få lika kul. Min bordsgranne sa att hon inte hinner, de närmaste två åren är hon helt uppbokad eftersom alla på hennes seniorboende måste hjälpas åt att ordna de aktiviteter som erbjuds där. Hon såg kanske mitt ansiktsuttryck, för hon tillade snabbt: ”Men det är jätteroligt!”

Jag insåg plötsligt att hon kanske trodde att hon måste urskulda sig för att hon inte ägnade sig mer åt bloggen, och hoppas verkligen jag lyckades göra klart för henne att det är ABSOLUT frivilligt. Det bästa med att vara pensionär är ju att man kan göra (nästan) vad man vill: Bort med de sista falska måstena!

Och även om det inte alltid verkar så fattar jag faktiskt att alla inte är som jag. För mig är tanken direkt avskräckande att börja organisera aktiviteter, som jag sen förväntas delta i. Jag har jobbat med sånt och njuter fortfarande av att så sällan ha några deadlines nuförtiden.

Med tiden har jag kommit fram till hur jag fungerar och hur jag vill ha det. Jag kan sitta här under min korkek – och vara jättesocial när jag känner för det. Som bonus ploppar det ibland upp nya vänner, inte sällan via någon blogg, eller som nu via föredragshållandet. Såna där riktiga, som man både kan flamsa och prata allvar med – utan någon övergång. Precis som livet.

Och så vet jag hur jag ska ta mig an knepigheter: ”OK nu blev det så här, bryt ev ihop en stund. Sen går vi över till plan B”. Det känns tryggt.

Förr skulle gamla människor gilla tårta och dragspel. Nu berättade vår 94-årige vän att han för inte så länge sen hade velat hoppa fallskärm, i brist på det segelflyga. Problemet var att man måste springa av – och då var det knepigt att få med sig rollatorn. Det låter jätteroligt – för honom. Men sån är inte jag.

Just när jag funderar kring detta hittar jag en artikel om ”Ikigai ”- konsten att hitta meningen med livet. Fyra frågor behöver man besvara, i tur och ordning:

1. Vad gillar jag? (passion)
   En del vet det tidigt, för andra kan det ta ett tag, kanske måste de experimentera med olika saker för att hitta rätt.
2. Vad är jag bra på? (syfte)
   När man vet vad man gillar ska man försöka koppla ihop det med vad man är bra på. Inte ett specifikt yrke, utan en handling.
3. Vad kan jag få betalt för? (yrke, försörjning)
   Antingen hittar man något nytt man vill göra eller så utvecklar man det man redan kan till något användbart
4. Vad behöver världen? (kall)
   Efter att man har kommit på vad man är bra på ska man tänka på vad det kan ha för påverkan på världen, och hur det kan gagna även andra.

Själv läser, skriver och snackar jag mest. Som pensionär behöver jag inte försörja mig, men det här får mig att må bra och utvecklas. Hoppeligen kan det vara givande för någon annan också, på samma sätt som andra bloggar är för mig.

Fast håll gärna tummarna på kvällen den 13 (OBS: TRETTONDE! 😨)