Plötsligt händer det!
Maken var just hemkommen efter en operation och jag skulle hämta ut hans medicin och handla lite. Skyndade ner mot affärerna med rullväskan, med spänstiga steg i mina sköna skor för att passa på att få lite motion också.

Och så halkar jag och landar hårt på knäet. På vägen ner hinner jag tänka mycket: ”Vad halkade jag på? Här finns ju ingen is. Har jag kvaddat knäet?”

Och: ”Varför ramlade jag (tackolov!) framåt och inte bakåt?” När det är ishalka går jag ju som en framåtlutad pingvin (med broddar) för att inte slå i bakhuvet (som på bilden).

Två ungdomar skyndar omedelbart fram till mig från olika håll och frågar omtänksamt: ”Hur gick det? Ska jag hjälpa dig upp? Vad var det som hände?”

Det undrar jag också. När jag (med viss hjälp) tagit mig upp ser jag något som ser ut som en plexiglas(?)skiva ligga där och spela oskyldig. Vad kan det vara, tro? Och hur har den hamnat där?

Det går i alla fall bra att stå, så knäet verkar oskadat, men när jag drar upp byxbenet för att titta om det gått hål på huden gapar en alldeles ny JÄTTEMUN på mitt knä, omgiven av upprullade hudkanter. Den visade sig småningom vara imponerande 12 cm bred, går alltså tvärsöver hela knät.

”Jag ska nog gå hem, istället för att handla”, säger jag dumt. ”Nej”, säger de engagerade ungdomarna, ”det här behöver åtminstone tejpas”. Tjejen börjar genast googla vårdcentraler och killen erbjuder sig att skjutsa mig till närmaste närakut. Han måste bara kontakta sin kund först, han har nämligen en körning, men sen kan han skjutsa mig samtidigt som kunden.

Jag tänker efter: Min vårdcentral ligger faktiskt här i centrum, men där har jag just misslyckats med att boka tid för något helt annat: när jag äntligen får telefonkontakt är alla tider slut. Nu senast hade jag blivit hänvisad till just närakuten (som jag trodde man bara skulle åka till akut – exempelvis med ett skadat knä).

Så: tar vårdcentralen verkligen emot mig om jag bara dyker upp? Men den ligger ju här, så jag beslutar mig för att göra ett försök. Jag tackar ungdomarna varmt för deras insats och fortsätter mot centrum och vårdcentral, nu i mindre spänstig stil, medan blodet börjar rinna nerför benet.

Jag kan sluta fundera på om jag skulle ta nummerlapp när jag börjar känna mig så yr att jag bara kan hänga på receptionsdisken och vädja: ”Snälla!” Efter en stund lystrar någon och när jag talar om vad som hänt och att blodet rinner lovar man att titta på knäet. Sen drar jag upp byxbenet och demonstrerar min ”extramun”. Då förs jag omgående genom ett fullsatt väntrum till ett ledigt rum, och man hämtar en läkare.

Viss förvirring uppstår: Alla grejer måste hämtas från det rum där man egentligen tar hand om sånt här, för där finns en (antagligen bokad) patient. Folk kommer och går, ber överraskat om ursäkt när de ser mig ligga där bakom skärmen. ”Det gör inget, jag ska egentligen inte alls vara här,” svarar jag vänligt. Och så får jag berätta hur det här gått till. Vilket jag ju egentligen inte begriper.

Mitt sår är så stort att det är på gränsen till vad man klarar av på plats, men eftersom det är så rent går det. Det har märkligt nog inte gått hål på byxorna, alltså inget grus, och jag får mycket beröm för mina fina snittkanter: såret är som skuret med operationskniv. ”Man gör ju sitt bästa”, säger jag blygsamt.

Jag fotograferade inte när det syddes, men så här ser det ut när jag är tillbaka för kontroll:

På ”operationsbordet” försöker jag ringa till maken som kanske undrar vart jag tagit vägen med hans medicin, men får inget svar, han sover antagligen. Jag behåller min lilla mobilväska inom räckhåll för att kunna svara. När jag ligger på båren med händerna på den lilla svarta väskan associerar morbida jag till en avliden med händerna om psalmboken, men när läkaren tittar upp från sömnaden säger hon: ”Det ser ganska cool ut när du ligger där med handväskan på magen. Du drog bara in på vårdcentralen, och så det blev happening.”

När jag blivit färdigsydd, under ganska gemytliga former (det hade inte börjat göra ont än), vill man helst inte att jag ska gå hem ensam. Maken, som ju även behöver sin medicin, hämtar den och mig, och så tultar vi hemåt mer eller mindre stödda på varann. När vi hunnit en bit ringer doktorn och vill nog ändå för säkerhets skull sätta in antibiotika, så vi vänder och jag hämtar medicinen medan min man väntar hopsjunken på en stol.

Framåt kvällen börjar det värka och följande natt blir totalt sömnlös. Vi hade trott att vi äntligen skulle få sova riktigt gott, eftersom vi var tillsammans igen efter makens sjukhusvistelse,  men knäet gör allt ondare, och när jag lyckas ta mig till toaletten blir jag så matt och svettig att jag är rädd att tuppa av. Jag kan inte böja benet, utan sitter med fotpall, och har även en sån på toaletten. Patetiskt hur starkt man reagerar på vad som på film brukar kallas ”bara ett köttsår”. (Jag såg just ”The Revenant”, om mannen som blev söndersliten av en grizzlybjörn och klarade sig själv ensam i snötäckt ödemark…)

Mina byxor är stela av blod ända upp till fickorna, eftersom jag drog ner dem för undersökning, och sen upp en bit när vi måste ta oss genom korridoren till ett annat rum. (Så snygga trosor hade jag inte, oförberedd som jag var.) När jag kommer hem lägger jag dem i blöt i kallt vatten. Mycket blod blir det – badkaret ser ut som en brottsplats. Jag är nog fortfarande lite groggy, för när jag letat ihop mera tvätt och satt på maskinen upptäcker jag att de blodiga byxorna ligger kvar i badkaret… Drygt två timmar senare sätter jag på en tvätt, nu med bara brallorna, som till skillnad från mig verkar ha överlevt oskadda. Vilket är bra, för de var ganska nya.

Sen är jag på flera återbesök för koll och omläggning, vilket känns tryggt och bra. När själva såret ser fint ut, men det verkar rött och svullet runt om, tillkallas läkare, som konsulterar ytterligare läkare och sen skriver remiss till närakuten, som omgående röntgar knäet, för säkerhets skull.

Sista gången jag är där innan det är dags att ta stygnen inser jag att jag är berömd på hela vårdcentralen, när sköterskan tittar till på mitt knä och frågar: ”Är det DU som ramlade? Och tänkte gå hem med det här?”

Så: På vår vårdcentral fungerar allt jättebra! Om man bara lyckas ta sig dit. Kan ju inte skära upp knäna varje gång…

Men hur det gick till begriper jag fortfarande inte. Jag måste alltså ha halkat på samma skiva som sen skurit upp mitt knä – utan att göra hål i byxbenet. Hur? Om det funnits en övervakningsfilm skulle jag inte ha velat missa den, för jag skulle aldrig kunna göra om konststycket.

Vi tog i alla fall hem skivan som minne – och för att inte fler skulle drabbas. När jag halkade låg skivan ungefär där kvinnan i vita byxor går, alltså på helt slät mark. Obegripligt.