Vårdhistoria 2: Om när kamelen ska genom nålsögat

Jag inser att detta kan låta nojigt, men jag har faktiskt sen några månader liknande symptom som min numera canceropererade man (som jag skrev om här) – något lindrigare, men ändå sånt jag vet bör kollas upp.

Så när maken var omhändertagen ringde jag vårdcentralen, som tyckte att jag först skulle försöka ”självmedicinera” mot förstoppning. Kollade med Vårdguiden: Testa några dagar att ta överdos av flera receptfria läkemedel. ”Om det inte hjälper är det vårdcentralen som gäller.”

Det hjälpte inte.

På makens operationsdag ville jag vara nåbar per telefon, men nästa morgon, direkt när telefonkön öppnade, ringde jag alltså vårdcentralen, som skulle ringa upp. Ingen signal kom, och när jag försökte igen hade det hunnit bli för sent: ”Det finns inga tider kvar.” Punkt.

I vanliga fall brukar jag försöka igen nästa dag, men nu fanns risk för dödlig sjukdom. Så jag nöjde mig inte, utan påpekade att symptomen är sådana man enligt Vårdguiden bör utreda för att åtminstone utesluta cancer, och nämnde att maken just opererats efter att ha haft samma symptom. Senare läste jag i journalen att sköterskan tolkat det som att vi haft ”långt samtal om min oro”…

Då blev jag faktiskt förbannad: Inte ens om den var välfungerande skulle jag ringa TIDSBOKNINGEN för att prata om min oro.

I telefonen bekräftade sköterskan att tarmcancer tyvärr blivit en vanlig åkomma (vilket INTE lugnade mig), men ”det finns i alla fall inga tider kvar”, och: ”Om du tycker det är jobbigt kan du åka till närakuten, där har de andra resurser och kan göra både ultraljud och röntgen.” 

Det låter ju för bra för att vara sant, tyckte jag. Det var det också.

Dagen efter kom maken hem från sjukhuset och jag gick ner till centrum för att hämta hans medicin. Halkade på en skiva som inte skulle ha legat där och som skar upp ett 12 cm jack tvärsöver knäet. Jag tog mig till vårdcentralen, där jag blev sydd och väl omhändertagen – det funkar väldigt bra på vår vårdcentral när man väl fått komma dit. (Den märkliga knähistorien har jag skrivit om här.) Trots god vård tog det några dar innan jag kunde gå igen.

Så fort jag kunde köade jag utanför närakuten när den öppnade. Där sa man direkt att de nog inte kunde hjälpa mig, men jag fick ändå träffa en läkare som lyssnade, kollade och bekräftade:

”Detta behöver utredas, utredningar sköts av vårdcentralen, som remitterar till specialister och undersökningar. Vi är en akutmottagning och kan inte röntga utan remiss från vårdcentralen”.

Alltså precis som jag uppfattat det: Vi ska INTE belasta akut/närakut med icke-akuta sjukdomar. Så här har jag lärt mig att göra:

  • Om jag behöver akut hjälp (för mig har det varit glaskroppsblödning i ögat, bältros i ansiktet, starka akuta magsmärtor) kollar jag med Vårdguiden vilken akutmottagning som gäller, och åker dit. Då är man i alla fall på plats, om man skulle tuppa av.
  • Om jag (tror att jag) behöver en läkartid, exempelvis för utredning, beställer jag tid på vårdcentralen. Och förr fungerade det: Även då måste man telefonköa/bli uppringd, men sen fick man redogöra för vad det gällde och fick en tid hos läkare eller sköterska, beroende på vilket som passade bäst och hur bråttom det var. Ibland bedömdes att man kunde få hjälp på annat sätt.

För några år sedan ändrades detta: Telefonkön är kvar, men sen delas tiderna ut till dem som lyckats komma först i kön (vilket inte är lätt!), resten får besked att ”tiderna är slut”. Punkt. Även för icke livshotande tillstånd tycker jag det är ett orationellt system – jag tar ju upp mer av både min egen och tidsbokningens tid, om jag måste ringa ett antal gånger för att få en läkartid.

I det nu aktuella fallet blev det väldigt tydligt att ingen bedömning var aktuell: Sköterskan ställde inga frågor, inte ens hur länge det här hållit på.

Situationen gjorde mig vanmäktigt förtvivlad, så jag bad den utmärkta Vårdguiden om råd. Där sa man att jag kunde kontakta verksamhetschefen, så jag förberedde mig genom att skriva ner vad som hänt.

Jag hittade inga kontaktuppgifter till chefen, så nästa gång jag var hos sköterskan för att få mitt knä omskött berättade jag om mina tidsboknings- och magproblem (och min förtvivlan) och frågade hur jag når verksamhetschefen. Sköterskan erbjöd sig att lämna mitt papper i hans fack, eftersom han inte vill att man skulle ringa – vilket jag har full förståelse för.

Sen funderade sköterskan lite till, kollade i datorn och bokade en läkartid till dagen efter, ställde frågor och skrev in en sammanfattning för läkaren att läsa före besöket.

Alltså precis som det ska vara. Det var väldigt nära att jag överföll henne med kramar.

Nästa förmiddag var jag hos doktorn, som sa: ”Nu är du här, och det är här du ska vara. Vi ska utreda vad det här är.” Undersökte, tog prover och remitterade.

Alltså precis som det ska vara.

Några dagar efter att verksamhetschefen fått mitt brev ringde han upp. Efter en stunds samtal insåg jag till min häpnad att han inte verkade känna till att ingen bedömning numera görs vid telefonbokningen, utan att det är ”först till kvarn” som gäller.

Tänk vilken tur då att jag hörde av mig! Och nu gjort mitt yttersta för att informera honom om hur det går till på hans vårdcentral. 😜

Snart får maken svar på sin vävnadsanalys och jag får göra min undersökning – allt på hans födelsedag! Också ett sätt att fira…

4 reaktioner på ”Vårdhistoria 2: Om när kamelen ska genom nålsögat

  1. Det blir tragikomiskt ibland, det var då en evig tur att du hörde av dig till verksamhetschefen. Bisarrt. Nu håller jag tummarna hårt för både din man och dig!

    Gilla

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.