Om mänskliga reaktioner i virustider

I dessa Coronatider ser jag en nästan rörande tilltro till människans makt, speciellt de ”allvetande och allsmäktiga” experterna och beslutsfattarna. De upprepar tåligt att ingen har facit för just detta virus, och om informationen ändras efterhand beror det helt enkelt på att man lär sig alltmer: Det är ju NYTT – remember?

Men även seriösa medier vill liksom inte ge upp, utan verkar övertygade om att ”dom” av någon anledning ”mörkar”, alltså inte VILL tala om hur det här kommer att gå, fast de egentligen vet. Innerst inne.

Och när någon försöker förklara hur ”flockimmunitet” fungerar verkar många uppfatta det som att ”dom” har beslutat att alla ska smittas – och ”rasar”: ”Ta ert ansvar och utrota genast detta otäcka virus! Eller AVGÅ!/DÖ!”

Jag läser om flockimmunitet: När de allra flesta i befolkningen är immuna mot en sjukdom finns det få personer som kan sprida smittan. Detta kallas flockimmunitet och innebär att sjukdomen kan hållas borta även från dem som av någon anledning inte kan vaccineras.

Immun blir den som antingen genomgått sjukdomen eller vaccinerats mot den, och för det här nya viruset finns (förstås) ännu inget vaccin, och ingen är immun, alla smittar och smittas. Vid vanliga influensaepidemier är det främst barnen som sprider viruset, eftersom delar av den vuxna befolkningen är immuna.

Somliga jämnårigas reaktioner på rekommendationen att vi gamla inte ska utsätta oss för smitta är obegripliga för mig: En del är barnsligt gnälliga: ”Vad ska jag nu göra?”, andra utropar käckt: ”Vi seniorer är inte rädda!” och ”Sjuttio är det nya femtio!” – och fortsätter som förut.

Jag känner mig ungefär som jag alltid gjort, men accepterar att kroppen naturligtvis åldras, liksom allt levande. Jag märker själv att det tar längre tid för mig än barnbarnen att komma igen efter förkylningen, och jag inser att immunförsvaret är en av de funktioner som försämras med stigande ålder.

Alltså ser jag flera skäl till att ligga lågt ett tag: Då kan viruset inte spridas via mig, och jag behöver inte uppta någon av de alltför få intensivvårdsplatserna. Det är ju enkelt för mig att stanna hemma: min pension får jag ändå, och ingen arbetsplats blir lidande av min frånvaro. Vi beställer hem mat, men fortsätter att gå våra vanliga promenader på fältet, för att få upp flåset.

En del jämnåriga verkar t o m upprörda (ja, kränkta – detta hemska ord!) över att ens KALLAS ”gamla”. Det förstår jag ännu mindre. Själv tycker jag att det känns kul att jag (helt oförtjänt!) fått bli så gammal och må så bra. (Dessutom irriteras min inre språkpolis av beteckningen ”äldre” – äldre än vad då, liksom?)

Jag övergår till att läsa om andra smittsamma sjukdomar. Hos Folkhälsomyndigheten läser jag om en mycket smittsam allvarlig sjukdom: För 20% blir det komplikationer i form av diarré, öroninflammation, bihåleinflammation eller lunginflammation. 1 av 1000 får en akut hjärninflammation med bestående skador, och i 1-10 fall av 100 000 uppträder 7-10 år efter sjukdomen en degenererande hjärninflammation som gör att man progressivt tappar hjärnfunktioner och dör.

Visst låter det som en skräckfilm? Det handlar om mässling i Sverige. Vaccinet mot mässling kom 1963. Innan dess gick sjukdomen i vågor med toppar vart 3-5 år då tiotusentals fall rapporterades. I början av 1900-talet dog flera hundra om året, och ännu 1981 rapporterades 3 540 fall, över 350 behövde sjukhusvård och 15 drabbades av hjärninflammation.

År 2000 räknades sjukdomen som nästan utrotad, tack vare att de flesta vaccinerades. Men viruset finns kvar, och i maj 2019 noterade Världshälsoorganisationen WHO en global ökning på 300 procent mot året innan. En del föräldrar ville av olika skäl inte vaccinera sina barn – av rädsla för biverkningar, eller för att det var onaturligt.

Och det är det förstås, på samma sätt som att ge antibiotika mot lunginflammation istället för att vänta och se om patienten överlever krisen.

Jag föddes 1946 och när jag var barn genomled man alla barnsjukdomar, exempelvis mässling. Det var alltså på det en del kallar den gamla goda tiden, när vi levde naturligt. De flesta överlevde och tillfrisknade, och var sen immuna mot just den sjukdomen. Personligen föredrar jag vaccin.

Det är olika hur länge man blir immun efter en sjukdom. 1957 hade jag den tidens pandemi, ”asiaten”, och låg hemma i kökssoffan, jättesjuk med feberhallucinationer. Jag minns inte mycket från det, inte heller om någon annan i familjen insjuknade eller om någon läkare var där, men på sjukhuset var jag inte. Nu läser jag att jag troligen var immun mot svininfluensan 50 år senare, eftersom det är samma sorts virus.

Asiaten kulminerade i Sverige i oktober/november 1957, men i tidningsarkivet hittar jag inte särskilt många artiklar och absolut inga ”krigsrubriker”, mest handlar det om inställda evenemang, eftersom någon ”fått sig en släng av asiaten”.

I februari 1958 summerar i SvD professor Gunnar Olin, chef för Statsbakteriologen, att man räknar med att totalt 1-1,5 miljoner svenskar drabbats av asiatinfluensen, ”i regel med godartat förlopp”. Sjukdomens snabba spridning över jordklotet visar att det knappast är tänkbart att hejda en influensaepidemi med isoleringsåtgärder eller ingripanden av allmänhygienisk art. Sverige drabbades sent, så man lyckades få fram vaccin, åtminstone till 40 000 personer inom sjukvården och på nyckelpositioner. Professorn avslutar: ”Det syns böra allvarligt övervägas om man bör söka inrätta sig för att producera större mängd vaccin vid liknande epidemihot i framtiden.”

Andra mänskliga reaktioner är odelat glädjande: De flesta rättar sig lojalt efter rekommendationerna, och både människor och företag börjar ställa upp och bidra på mer eller mindre kreativa sätt. Jag påminns om vad mina föräldrar berättade om den solidaritet och hjälpsamhet som fanns i Sverige under krigsåren.

Det tackar vi för!

7 reaktioner på ”Om mänskliga reaktioner i virustider

  1. Jag hade mässling som barn, nån gång runt 1975 skulle jag tro. Mamma tog en bild för att dokumentera att jag haft mässling. Den sitter i ett album bredvid bilden när jag har påssjukan 😉. Minns inte hur jag mådde för jag var kanske 4 år. Jag är oerhört glad för vaccinen som finns. Kikhosta är ju också ngt man vaccinerar mot. Minns bekanta vars dotter hostade i 12 veckor. Det var en hemsk tid. Vattkoppor har jag däremot inte haft än. Jag hoppas slippa. Märkligt nog hade dottern vattkoppor som liten, o min bror ännu tidigare för att inte tala om klasskamrater på lågstadiet. Så jag har ju varit utsatt för det flera gånger. Peppar peppar…

    Gilla

    1. Jag minns hur ont påssjukan gjorde – man kunde inte gapa mer än att man fick in det tunnaste knäckebrödet. Öroninflammation minns jag förstås, men den blev man inte immun emot – den återkom i stort sett varje vinter.

      Men vattkoppor är nog den enda barnsjukdom jag har ett tydligt minne av: den första koppan kom nånstans i det vi då kallade ”framstjärten” och skavde ordentligt. Stor nytta jag hade av den immuniteten: Bältros får bara den som haft vattkoppor – o den hade jag gärna klarat mig utan… 😦

      Gilla

      1. Ja den där bältrosen kan slå oerhört hårt. Var det du som fick i halva ansiktet för ett par år sen eller var det kanske ngn annan bloggare. Guu vilket pinsamt dåligt minne jag har jag som knappt är 50 (det nya 30 va?)

        Gilla

          1. Härligt att läsa dina skrivningar om ”den gamla goda tiden” som inte var så god. Hysterin infann sig uppenbarligen inte då. Kanske avhängigt den något långsammare rapporteringen om det som skedde. Det låter ju i alla fall som något gott. Minns mässlingen som jag hade när jag var fem år och hade så ont i ögonen av dagsljuset, det enda tydliga minnet trots att det troligen kliade också. Asiaten som tioåring var inte rolig. Minns hur jag låg och höll i mig i sängen för att inte trilla ur den när världen omkring snurrade och gungade runt min febertyngda kropp.

            Gilla

            1. Känner igen din känsla från asiaten, jag hörde trumpeter och så var det ngt farligt med gardinerna i köksfönstret – brrr! Men jag minns ingen läkare.
              Det verkar inte ha funnits ngn hysteri då. Man var nog van vid att avvakta och se – ibland blev många sjuka (kolera, TBC etc) och en hel del dog (det naturliga urvalet…), övriga fortsatte. Nu kämpar vi emot på olika sätt – om bra eller dåliga lär visa sig för den som överlever.

              Gilla

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.