Amning och tungbandsklippning – Reflektioner av en oreflekterande mamma

Aldrig glömmer jag hur min mamma på femtiotalet kämpade för att amma mina småsyskon. Det gick inte bra, men det var inte för att hon inte försökte. Medan bebisen sög på det ena bröstet höll hon en kaffekopp under det andra för att samla upp de dyrbara droppar som läckte ut där. Före och efter amningen vägde hon noggrant på en våg, som hon måste ha fått låna hem från Barnavårdscentralen. Sen gjorde hon exakt rätt mängd tillägg och flaskmatade. Och hela tiden blödde bröstvårtorna ymnigt. Jätteläskigt, tyckte jag.

När jag själv fick barn var jag beredd på att det skulle bli likadant för mig, utom att jag inte skulle kämpa så tappert. Jag var lik mamma på många sätt, bland hade vi lika små ”mjölkförpackningar”. På BB sa jag något skämtsamt om det till sköterskan, som svarade: ”Men du ska väl försöka?” Och det hade jag förstås tänkt.

Min dotter föddes i mitten av sjuttiotalet – en månad för tidigt, så hon låg på specialavdelning och sondmatades medan jag bröstpumpade (ingen perfekt amningsstart).

Det var meningen att hon skulle stanna kvar när jag åkte hem efter en vecka (så länge var man kvar efter en normal förlossning på den tiden). Men hon mådde så bra att hon kunde få följa med hem – under förutsättning att amningen fungerade. Jag fick henne i knäet, avtäckte bröstet – och sen tittade vi frågande på varann (”Vad gör vi nu?”). Tills en äldre, resolut sköterska greppade mitt bröst, klämde ut några droppar och placerade bebisens mun i rätt vinkel. Dottern tittade till höger, till vänster – och så sög hon sig fast.

Hon blev så bra på att dia (så kallar jag det barnet gör när mamman ammar) att hon vägrade att ta flaskan. När vi någon enstaka gång behövde ge henne något annat än bröstet måste vi mata med sked eller gräddsnipa, och när det var dags för välling skaffade vi pipmugg. Ibland ville hon inte ha nån mat alls fast det var dags. Särskilt pinsamt blev det när vi för en gångs skull hade barnvakt för att jag skulle kunna gå ut och äta middag med svärföräldrarna som var på besök. Barnet matvägrade och jag vågade inte lämna henne, rädd för att hon skulle hungerskrika hela tiden jag var borta. Så barnvakten fick oförhappandes mig som extra middagsgäst. Och barnet sov förstås ända till nästa måltid, när restauranggästerna var tillbaka… Det märktes vem som bestämde.

Det fascinerande med amningen var att när barnet vägrat äta minskade mjölkproduktionen omedelbart. Sen var hon ju extra hungrig och det fanns mindre mat än vanligt, så då åt hon oftare – vilket gjorde att mjölken ökade. När jag småningom började ge annan mat också minskade mjölken, eftersom den inte längre behövdes. Jag var mycket imponerad över hur min kropp fixade det där, alldeles själv.

Men hade jag fått så såriga bröstvårtor som mamma hade jag inte ammat. Och om mamma inte lärt sig att man absolut inte fick amma oftare än var fjärde timme kanske hennes amning hade fungerat betydligt bättre.

När min svägerska i Tyskland fick barn frågade hon mig hur hon skulle få igång mjölkproduktionen och jag talade om hur det fungerat för mig. Jag vet inte hur hon gjorde, men småningom frågade hon istället hur hon skulle avsluta amningen, och jag sa att den minskar om den inte behövs: Börja ge tillägg, så suger bebisen i sig allt mindre och så småningom tar mjölken slut. Men hon gick till doktorn istället, fick tabletter – och mjölkstockning.

När jag fem år senare fick barn nr två visste jag ju att det fungerade. Min rumskompis fick sitt fjärde barn, och på den tredje dagen efter förlossningen kom hennes man med blommor. För han visste hur jobbigt hon hade att få igång amningen – varje gång. Men hon kämpade på, för hon visste att det sen funkade väldigt bra, och hon ammade länge och gärna. Hon gjorde alltså ett informerat val. Fast hon kunde inte låta bli att titta lite avundsjukt på mig och säga: ”Ibland fattar man ingenting! Inga bröst, men en stor pojke som äter och storbajsar var fjärde timmen – hur går sånt till?” Ja, inte vet jag.

Nu läste jag i DN om tungbandsklippning – och fattade inte mycket. Tydligen har allt flera föräldrar börjat klippa av bebisarnas tungband.

Min spontana frågar blir förstås: VARFÖR det? 😳

Enligt forskningen kan tungbandet vara för kort hos 4 till 11 procent av bebisar, och det kan ibland ge problem vid amningen. För tio år sedan klipptes färre än 800 tungband per år, 2019 hade det ökat till 3000 registrerade fall – och mörkertalet är förmodligen stort. Bland annat på Facebook tipsar föräldrar varann om läkare som gärna gör klippet, utan att nödvändigtvis registrera det. Enligt den nya rörelsen är det bara några läkare som klipper tillräckligt ”DJUPT!”, ända ner till muskeln. Enligt den mest engagerade läkaren kan tungbandet vara för kort fast det inte syns. (Men: Det som inte syns måste väl vara svårt att rätta till med en operation? Frågor frågor… )

Så här går det till:
Läkaren sätter på lite sockerlösning eller bedövningsspray, och så klipper man av tungbandet (DJUPT!). (Vid blotta tanken gör det ont i min mun.)

För länge sen läste jag att man tidigare trott att spädbarn inte känner smärta på samma sätt som vi. Senast när jag själv fick barn blev det MYCKET tydligt för mig att de hade ont. För drygt 40 år sen skulle jag ta bort ett plåster från min förstföddas fjuniga bebisrygg. Jag tvekade länge inför att avsiktligt göra henne illa – och märkte att mina tårar droppade ner på henne, som låg där så förtroendefullt. Till slut måste jag dra av plåstret. En kort tystnad följde. (Jag riktigt kände att hon inte kunde förstå hur jag kunde göra så mot henne!) Och så SKREK hon. Förtvivlat.

Nu har även vetenskapen kommit fram till att spädbarn i själva verket känner mer smärta än både äldre barn och vuxna, eftersom deras nervsystemet befinner sig i en intensiv utvecklingsperiod. Det låter logiskt för mig. Ett spädbarn är ju försvarslöst, och alltså helt beroende av att effektivt kunna tillkalla hjälp. Dessutom förstår de ju inte varför man gör illa dem, och då gör det ju alltid mer ont. Jag uthärdade födslovärkarna mycket bättre när jag lärt mig villken nytta de gjorde.

Men den nya tungbandsbehandlingen är inte avslutad när klippet är gjort. Åtminstone enligt FB-gruppen måste föräldrarna därefter göra ”aftercare”: Dra i såret under tungan med sina fingrar. Var fjärde timme. Dygnet runt. I minst fyra veckor. Annars kan det läka ihop fel, och då får man göra om alltihop.

Det säger man alltså i FB-gruppen. Den läkare som de rekommenderar och som utför mer än en tredjedel av alla tungbandsklipp i Sverige (och klipper tillräckligt djupt!) ser inget behov av ”aftercare” och tycker att gruppen på vissa sätt nog kan kallas ”sektlik”.

En mamma berättar att hennes första bebis fick tungbandet klippt när hon var tre dagar gammal. (Men: Såvitt jag vet tar det tre dar för mjölken att rinna till ordenligt, och innan dess vet man väl inte om amningen kommer att fungera?) Lillasyster är sex månader och har inte bara gjort tungbandsklipp, utan även fått ”aftercare”, samt (hittills) varit på sju besök hos kiropraktor, för att musklerna som ”styr förmågan att kunna suga och svälja” behöver ”läras om” efter klippet. Mamman tycker att det var särskilt jobbigt med ”aftercare”: ”Efter ett tag förstod hon vad som skulle hända redan när jag vände upp hennes huvud mot mig och började gråta redan innan jag började.”

Kiropraktorn tror inte att det var av smärta bebisen grät. Men det gör jag. Och förstår väldigt väl både barnets och mammans reaktion.

Så varför utsätter man sin bebis får detta?
Föräldrarna beskriver olika problem: Bebisarna tappar greppet vid amning, sväljer mycket luft, får kolik, kräks efter mat eller vill inte alltid äta. Och jag känner igen alltihop från mina barn – i början. När vi sen hemma i lugn och ro fått lära känna varann hittade vi vår egen modell. Med andra barnet gick det ännu lättare, jag hade ju en trygghet sen förra gången.

Men det bygger förstås på att man får lugn och ro.

Det man vet är alltså att ingreppet kan hjälpa vid en viss typ av smärtsam amning, inte mot något annat. Riskerna är desamma som vid alla operationer: blödning, infektion, nervskador och smärta. För att inte tala om den jobbiga ”aftercare”, där bebisen väcks var fjärde timme dygnet runt för att plågas av sin mamma. Vilka spår nu det kan lämna.

Jag minns att det tog ganska lång tid att få in en dygnsrytm, alldeles utan tungklipp. En annan nybliven mamma berättade hur hennes nyfödda sovit gott hela natten – tills hon fick behandling med ljuslampa mot sin envisa gulsot och därför måste ligga på rygg halva tiden. Vilket hon INTE ville. Det förstörde hennes (och mammans) dygnsrytm under lång tid efter att behandlingen avslutats. Och den var ändå helt smärtfri.

I pandemitider har vi fått lära oss hur man väger nytta mot risk när det gäller vaccin, och inte ens om amningen skulle vara väldigt besvärlig kan jag se att nyttan av tungbandsklippning överväger riskerna. Skulle det inte funka finns det faktiskt alternativ, som till och med kan ge någon annan än mamman en chans till närkontakt. Men reportern som skrev artikeln om tungbandsklippning blev (förstås) hotad, och beskylld för att hon ”vill att barn ska svälta”.

Arma barn! säger jag, gamla människa – och då menar jag inte bara bebisarna.

10 reaktioner på ”Amning och tungbandsklippning – Reflektioner av en oreflekterande mamma

  1. Fy så obehagligt, är min spontana reaktion när jag hör om detta med tungbandsklippning. Svårt för mig att förstå att det görs om det inte är helt nödvändigt. Jag ammade två ungar mycket och länge, men min minnesbild är att det tog ett par veckor minst att komma in i rutiner. Inte minst jätteviktigt att få mycket lugn (och ett minimum av kritiska kommentarer). Barnbarnen är flaskbarn, av skäl jag fullt begriper. De verkar inte ha lidit någon skada.

    Gilla

    1. Just den här ängsligheten tror jag är riktigt dålig, både för föräldrar o barn. Jag (som annars kan bli ganska stirrig) märkte förvånat nån sorts ko-aktigt lugn just efter förlossningen – måste ha varit hormonerna, för jag borde ha varit nervös i den nya situationen.

      Gilla

  2. Jag har noterat att mycket förändrats sedan jag fick barn när jag besöker barnbarnet. Man ska inte torka munnen när 6 månaders babyn äter själv för det kan störa ätupplevelsen. Man ska träna barnet så att det orkar lyfta huvudet när de ligger på magen och det finns så många konstiga saker. men jag har lärt mig att inte säga något för nu kallas det för mamma shaming. Det var lättare att få barn som 22 åring 1987. Jag visste inte att det skulle vara svårt att amma och mina, då, AA-kupor födde upp en stor och frisk dotter. Men det där med tungbandet övergår mitt förstånd.

    Gilla

    1. Samma kupor vare här, o samma fina resultat! 😁 Apropå det här med att lyfta huvet: ”På min tid” skulle de ligga på magen (vilket man väl senare upptäckt ökade risken för plötslig spädbarnsdöd?) och en tysk barnläkare vi var till i Berlin gav oss komplimang för att barnen i Sverige lyfta på huvudet så tidigt pga magläget. Det var på den tiden Sverige var ett föregångsland…

      Gilla

  3. Jag fattar inte heller det här med tungbanden, för mig låter det förskräckligt. Dottern har ju en tremånaders, hon ammar visserligen inte, men jag begriper ändå inte vart det här med tungbanden kommer ifrån. Jag tyckte till en början att det var synd att hon valde bort amningen, men i perspektiv var det bra. Hon hade en jättesvår graviditet, nu har hon kunnat återhämta sig. Och babyn är nöjd. Vården har varit bra, tycker jag, ingen har ifrågasatt eller funderat över hennes beslut, bara gett information innan.

    Gilla

    1. Låter bra med dotterns erfarenheter från vården. Det jag uppfattar som det viktiga med matningen är (förutom att bebisen blir mätt) att mar en mysig stund tillsammans, med lugn och närhet. O så lär det inte bli om mamman har ont eller är jättestressad av kraven på henne. Välinformerat beslut, ja tack!

      Gilla

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.