När häxprocesserna 1675 kom till Stockholm hade man avrättat häxor i andra delar av landet ända sen 1668. Bilden visar ett tyskt kopparstick med den första massavrättningen i Mora 1670, okänd konstnär (Public domain) via Wikimedia Commons.

I förgrunden syns djävlar och häxor, därovan förhörskommissionen med en hop klagande kvinnor och barn som avger vittnesmål. En fångknekt driver fram en flock fängslade häxor och trollkarlar, och omkring bålet där de dömda brinner syns häxor som bortför barn på sopkvastar, bockar och dynggrepar medan demoner i djurskepnad tumlar runt i luften. Fast i Sverige sägs häxorna inte ha flugit på kvastar, utan på exempelvis upponervända kor – eller karlar.

Häxprocessen i Katarina började med att tolvårige Johan Johansson år 1675 kom till Stockholm för att bo med släktingar på Södermalm.

Han var från Gävle, där han som s k visgosse fått betalt för att peka ut bl a sin egen mor som häxa. Modern hade avrättats för trolldom, blodskam och dubbelt hor, och i Stockholm började Johan berätta spännande häxhistorier för de andra barnen. Han kallades Gävlepojken.

Den 2 mars 1676 skrev några föräldrar på Södermalm ett brev till Hovrättens ordförande. De var oroliga för sina barn, som berättade att de på nätterna – ibland flera gånger – blev förda till djävulen av häxor som tog sig in genom att sticka krokiga nålar genom väggspringor och sen krypa genom hålet. Det hjälpte inte att föräldrarna högg med yxor i väggarna och upprättade vaktstugor för att övervaka barnen.

När barnen på nätterna satt tillsammans med Gävlepojken och andra häxexperter är det lätt att tänka sig hur de gamla välkända sagorna om Blåkulla blev alltmera dramatiska. Vid den här tiden delade alla en stark tro på både Gud och Satan, så det gick inte att bara ifrågasätta om det verkligen är möjligt att flyga på en upponervänd ko. I Sverige var det mest barn som vittnade, och de ifrågasattes dessutom inte eftersom man var övertygad om att barn helt enkelt inte kunde ljuga om så förfärliga saker.

Bilden nedan visar en ”Witch finder pamflett” från 1647, som erbjuder svar på många frågor om hur man upptäcker häxor samt en referens till Andra Moseboken 22:18: ”En trollkona skall du icke låta leva.”.

Häxprocessen i Katarina är en av de mest berömda enskilda häxprocesserna i Sverige. Den blev också början till slutet på den svenska häxjakten, ”Det stora owäsendet”. Alla inblandade, både anklagade och vittnen, bodde i kvarteren kring Katarina kyrka. De första som pekades ut var Britta Sippel, hennes syster Anna Sippel Bråk och mössmakerskan Anna Månsdotter, med öknamnet ”Vipp-upp-med-näsan”, antagligen för att hon ansågs högfärdig, vilket kan ha bidragit till häxanklagelserna.

Rättegångarna hölls i Södra stadshuset, numera Stockholms stadsmuseum. Den 24 april 1676 dömdes de anklagade till döden, efter att barnen hade vittnat om hur kvinnorna piskat dem med flätade ormar, legat med djävulen och fött grodor ur näsan. Bland mycket annat. Efter den första rättegången bekräftade barnen för rätten att Satan var förtvivlad, men också glad för det värdiga motståndet. Under sommaren och hösten 1676 blev ytterligare sju kvinnor i Stockholm avrättade som häxor.

Malin Matsdotter blev den sista häxan i Katarina som avrättades, anklagad av sina två döttrar – de enda överlevande av hennes 15 barn. Hon beskrivs som stursk och otrevlig och kallas i rättsprotokollet för ”Rumpare Malin”. Uttrycket ”Rumpoxe” brukade användas om personer som ansågs dumma och obegåvade. Dessutom hade hon finska som modersmål, vilket nog inte gjorde henne mindre misstänkt – finnarna hade ju sedan gammalt rykte om att vara trollkunniga. Hon var troligen den enda i Sverige som dömdes att brännas levande, utan att först halshuggas. Bålet syntes över hela stan.

För att utreda trolldomsanklagelserna ute i landet hade man 1669 tillsatt lokala trolldomskommissioner (egentligen kommissorialrätter), med rätt att fälla domar. Alla dödsdomar skulle dock godkännas av hovrätten.

Att ”det stora oväsendet” tystnade när det kom till huvudstaden hade nog flera anledningar. Nu kunde politiker och präster själva bedöma trovärdigheten i målen och Svea Hovrätt genomförde egna förhör. Ett par nya kommissionsmedlemmar var skeptiska, som kaplanen i Storkyrkan Erik Noraeus och läkaren Urban Hjärne. Dessutom hade de unga vittnande pigorna blivit övermodiga och börjat anklaga även högreståndspersoner som grevinnorna de la Gardie. Till slut frikändes sex anklagade som suttit häktade i väntan på rättegång, trolldomskommissionen gjorde ett uppehåll, kungen tillsatte en utredning. Och det hela rann ut i sanden.

Åtminstone enligt Jan Guillou i P1-serien ”Häxmorden” insåg man att det var nationalekonomiskt orimligt om en lika stor andel av Stockholms kvinnor skulle avrättas som ute i byarna: i värst drabbade Torsåker hade var femte kvinna halshuggits. Prästen där, Hornaeus, hade inte ens hjälpt sin egen mamma och moster när de anklagades. Områden med äldre präster, som kände sina församlingsbor – och deras tvister – väl, hade klarat sig bättre.

I Stockholm började man nu ifrågasätta barnvittnena. Vittnesmålen var ju det enda ”beviset”. Barnen förhördes, sa emot sig själva, piskades upp och skickades hem – om de hade tur. Några av dem dömdes till döden och avrättades, bland dem Gävlepojken Johan Johansson Griis, endast 12 år gammal. Enligt vissa källor var Johan sinnessjuk och påstod innan han dog att han själv var häxa. Flera vittnen piskades offentligt, en 15-årig flicka dog, troligen av sina skador, och två visgossar hittades lynchade. Ingen ansvarig högre ämbetsman straffades.

Den kvardröjande frågan måste bli: Hur blev det sen?

Går det att försonas efter en sån upplevelse? När ”det stora owäsendet” dragit förbi skulle de överlevande misstänkta och deras anhöriga alltså fortsätta att leva sida vid sida med dem som anklagat dem. I en by där man före ”välfärdssystemen” måste kunna lita på de närmaste om man behövde hjälp. En del hade dessutom blivit anklagade av sina män eller barn.

Kanske trodde somliga rentav att det gått bra på grund av att de här människorna försvunnit? Säkert var detta ingen släktberättelse som man ville lyfta fram.

Journalisterna som gjorde dokumentärserien ”Häxmorden” om hårt drabbade Torsåkers pastorat i Ångermanland, Moa Soltanian Magnusson och Gustav Asplund, insåg att de själva var inblandade: Hon hade tre häxerianklagade i sin släkt, han ett nioårigt vittne. Dessutom var de släkt.

Hennes förmoder Karin hade blivit utpekad av sina barn och sin man, som både före och efter häxprocessen var nämndeman på orten. Karin överlevde endast för att det var just när hon väntade på avrättning som trolldomskommissionen lade ner verksamheten. Istället dömdes hon till ”korpralstraff” och fick 80 piskrapp.

Journalisten sammanfattar vad hon fått veta:

Min farmors anmödrar blev avrättade – och min farfars släktingar var de som startade alltihop.

1779 avskaffades dödsstraffet för trolldom, men så sent som 1858 drabbades Mockfjärds församling av häxskräck, i samband med en frireligiös väckelse. Även nu var angivarna uppskrämda och hysteriska barn, och myndigheterna tvingades ingripa för att stoppa ryktesspridningen bland lokalbefolkningen.