På väg hem från landet i Bohuslän rastade vi vid en av de fina rastplatserna vi har i Sverige, med glest utspridda bord i grönskan – här dessutom med sjöutsikt. Som augusti-bonus var det dessutom ganska folktomt.

Den här semestern har vi umgåtts mer än förra året, givetvis med andra vaccinerade och mest utomhus. Sista helgen i augusti var det final, med sedvanlig ”kusinträff” i stugan, den som fick ställas in förra året. En övernattande familj och fjorton personer vid middagsborden. Som umgås på det sätt jag gillar bäst: med samtal – om högt och lågt.

Under pandemitiden har jag i dystra stunder haft en kuslig känsla av att konspirationsteoretikerna och antivaxxarna närmar sig från alla håll. Och verkar det inte bli alltfler som försvinner i kaninhålet som man inte kommer inte tillbaka ifrån?

Men den här sommaren har vi inte stött på någon.

De tonåriga barnbarnen har vi av naturliga skäl inte pratat så mycket med på senare tid – vilken tonåring vill sitta och prata med gamla mänskor? Jag ville det i alla fall inte, minns jag tydligt.

Nu ville de, föga förvånande, inte följa med föräldrarna på kanotutflykt dag två, utan stannade i stugan med sina skärmar – och oss. Som tur är kan vi numera åtminstone erbjuda bredband även på landet, så riktigt hopplösa är vi förhoppningsvis inte. När den ena kom ner till oss för att ”spela ifred” (inte pengar, vi kollade!) och jag sa: Vi sitter väl här med våra skärmar, så fick jag tummen upp. Så jag fortsatte att läsa tidningen, och ron lägrade sig.

Men småningom började vi ändå prata, inte om hur det går i skolan och sånt, utan på riktigt. Storasyster, som också anslöt, hade för några år sen varit med scouterna på jamboree ända borta i USA, och berättade nu mer: Hur de åkt buss, sett Quanon(liknande?) demonstrationer, och insett att det inte var någon idé att prata med dem – precis som nu, alltså.

Vi pratade om hur rykten sprids på nätet därför att en del (främst gamlingar?) verkar tro att det ”tryckta ordet” är källgranskat och lika pålitligt som förr i världen. Hon kände också till hur Q uppstått som ett verkligt skruvat skämt, som plötsligt tagits på allvar – av oss ”boomers”, förstås…

Vi enades i motviljan mot tvärsäkerhet och allt som verkar ”sekt”.

Storasyster blev oerhört intresserad när vi berättade om vår vän överlevaren Walter Frankenstein, numera 97 år. Vi har ju inte kunnat träffa honom under pandemin, men de båda skulle ha stort utbyte av ett möte. Det är just detta han jobbat med ända sen kriget, att påverka den yngre generationen för att undvika en upprepning. Och säkert har han under pandemin allra mest saknat skolungdomarna han brukar föreläsa för. (Tyvärr visade det sig att 97-åringen visserligen överlevt även pandemin, men skadat armen i badrummet, så det mötet får vänta ett tag.)

Jag har ju ibland funderat på om det finns anledning till oro för hur mottagliga tjejer i lägre tonåren kan vara för ”grooming” på nätet. Men även för lillasyster verkade källkritiken så självklar att det inte alls känns aktuellt med nån sån oro.

Till slut enas vi fyra – helt otvärsäkert! – om att åtminstone de närvarande nog INTE är galna. Och det är ju alltid en början.