Jag hade mina tvivel redan när jag läste om svenskarnas ”tystlåtna naturkärlek, som kan jämföras med en religion” och att de känner sig omgärdade av välvilja i skogen. Naturen känns inte särskilt välvillig mot mig, som är rädd för ALLA djur. Och myggor och getingar bekräftar att min rädsla är befogad genom att anfalla mig så fort de ser mig – varpå jag överreagerar med ENORMA bettmärken. (VAD är det där? frågade man förskräckt på Apoteket när jag frågade efter ngt klådstillande mot mitt myggbett.) Eftersom jag föddes med ett dåligt fungerande öga har jag ingen riktig avståndsbedömning och klarar därför dåligt att gå i ojämn terräng, alltså skog.

Som kronan på verket har jag INGET lokalsinne och går jämt vilse, både i stad och skog. Fast i stan brukar det finnas nån att fråga. Har ni sett reklamfilmen ”Mannen utan lokalsinne”? Den kunde handla om mig – om jag inte varit klok nog att aldrig skaffa körkort.

Och nu läste jag alltså i SvD att invånarna i Norden har världens bästa lokalsinne. Utom jag då. Att män i allmänhet hittar bättre än kvinnor visste jag redan. Nu läser jag att vissa av oss ”helt tycks sakna förmågan att skapa en mental, inre karta.” Då är jag ”vissa”! som barnbarnet sa. Liksom min mamma, tror jag. Både hon och jag märkte att det blev sämre med åren, och det stämmer tydligen med mångåriga forskningsresultat – och beror på den oerhört komplexa förmåga som lokalsinne är, många olika funktioner ska samspela.

De individuella olikheterna beror på vilka omedvetna strategier människor använder för att lokalisera sig.

• I den spatiala, rumsliga, strategin ser man objekt i omgivningen i förhållande till varandra: ett fågelperspektiv, karta.
• I den egocentriska strategin utgår man från sig själv: ”jag ska ta höger vid kyrkan”.

Män verkar oftare använda fågelperspektivet, kvinnor det egocentriska. Fågelperspektivet fungerar dock bättre. Så fort vi egocentriska måste ta en annan väg än vi tänkt blir det problem, det räcker med att ta fel uppgång ur tunnelbanan – som jag brukar göra.

Nyare studier talar emot den tidigare teorin att könsskillnaden är en kvarleva från vår tid som jägare och samlare, där jagande män rörde sig längre bort medan samlande kvinnor höll sig närmare hemmet.

Den senaste forskningsartikeln publicerades i början på december 2021 och är baserad på data från 3,9 miljoner personer som spelat mobilspelet ”Sea Hero Quest – the mobile game that re-writes the rules of dementia research”, där man på tid ska hitta till olika platser.

Det är en av världens absolut största beteendevetenskapliga studier, och i det enorma underlaget kunde forskarna se bland annat att deltagarna från de nordiska länderna alltså är bäst i världen på att orientera sig, och att män i snitt har bättre lokalsinne än kvinnor – men i bland annat de nordiska länderna är skillnaderna mycket små.

Det som är tydligt är att de spatiala förmågorna går att träna. Som barn får vi i leken tusentals timmars spatial träning, oavsett om vi leker med klossar och lego, rör oss i tv-spelens digitala värld, springer i skogen eller försöker hitta hem från parken.

Traditionellt sett har leksaker och lekar för pojkar och flickor sett olika ut. Men är det så stor skillnad på hur svenska flickor och pojkar lekt – och alltså fått lära sig hitta? Det kan vara förklaringen till att könsskillnaderna inte är så stora här som i andra länder.

Ungefär 1-2 procent av befolkningen verkar vara drabbad av DTD (topografisk desorientering) och tycks helt sakna förmåga att skapa en inre karta. Utan att ha några andra kognitiva problem med minne eller koncentration kan de ibland till och med ha svårt att orientera sig i sitt eget hem. De kan lära sig några vägar, a till b, b till c. Men om de måste ta någon annan väg blir det problem.

Deltagarna i undersökningen sa ungefär samma sak som jag också känner:

Jag visste att det var något med mig, men inte vad. Nu vet jag att jag inte är dum.

Den goda nyheten är alltså att det hjälper att träna, så det behöver inte vara kört även om man (som jag) varken lekt i skogen särskilt mycket eller spelat tv-spel. Uppmaningen blir: ”Lägg bort mobilen, slappna av (även stress är bevisat dåligt för navigationsförmågan), fokusera. Och ge dig ut.”

Mitt problem är att jag blir JÄTTEstressad (bevisat dåligt, ju!) vid blotta tanken på att göra som en ambitiös olyckssyster som behöver GPS till ställen hon varit på många gånger. Redan som barn började hon därför ”göra spår” genom att strukturerat memorera objekt i en viss ordning. Mobilens GPS hjälper, men en missad avfart eller svajande uppkoppling gör att det blir kaos igen.

Hon beskriver känslan av att vara vilse som en slags yrsel, en svindlande känsla. Jag har skrivit om min spatiala ointelligens tidigare och glömmer aldrig gnisslet jag hörde i huvudet när jag råkade i panik för att jag gått vilse på Göteborgs järnvägsstation. Det lät EXAKT som stråkarna som börjar en minut in i duschscenen i Psycho:

Precis som den intervjuade kvinnan har jag lärt mig att alltid vara ute i god tid, för att hinna med en extrarunda (och ändå undvika stress). Men till skillnad från mig ger hon sig oförskräckt ut i svampskogen, även ensam. Och vill inte hindras att resa (ensam?) eller testa saker bara för att det är jobbigt att inte hitta: ”Man måste våga utmana sig själv.” Kommer hon exempelvis till ett köpcentrum så tar hon mobilkameran till hjälp och tar bilder på parkeringen, på våningsplanet, hissen, några reklamskyltar och butiker – allt för att hitta tillbaka.

Det har hänt att jag noterat i min adressbok: ”till vänster förbi lampaffären”. Men annars har jag oftast tagit den enklaste utvägen: Hängt med nån ”normal”. Numera kollar jag mobilkartan redan i förväg, så att jag åtminstone snabbt vet när jag går åt fel håll. För det gör jag ju.

Jag får trösta mig med att det ambitiösa kvinnan i intervjun faktiskt också är beroende av GPSen.