Att åtminstone mitt ena öga skrumpnat av ålder visste jag ju efter glaskroppsavlossningen för några år sen, och jag ser fortfarande vecken som ett ”spindelnät”. Men nu verkar SvD vara ute efter mig – eller åtminstone mitt tänkande.

Under temat Tanketappet skriver man: Det börjar med att vi tänker långsammare, får svårare att ta in ny information, minnas namn och var vi har lagt nycklarna. Och till slut börjar vi glömma den kunskap vi ägnat livet åt att skrapa ihop. Men vid vilken ålder börjar nedgången för vårt tänkande?

Den goda nyheten (åtminstone för den som inte är 70+) är att det inte verkar börja i 20-årsåldern, som man tidigare trott, utan först vid 60 – 65:

Det är då det börjar ruttna på allvar.

Lite bakgrundsfakta ur artikeln:

• Kognition är hjärnans förmåga att ta emot, lagra, bearbeta och plocka fram information.
  Inom forskningen delar man upp de kognitiva förmågorna i flytande och kristalliserade.

• Flytande förmågor är tankemässig snabbhet och det som kallas episodiskt minne eller ”händelseminne”. Hit hör också logik, problemlösning och hur mycket vi kan hålla i huvudet – arbetsminneskapaciteten. De flytande förmågorna är mest ålderskänsliga, och verkar dessutom hänga ihop: Är man sämre på en är man ofta sämre även på andra.

• Kristalliserade förmågor är kunskap som vi lärt in under livet, fakta, ordförråd (kallas även det semantiska minnet).

Länge trodde man att även om vi blir lite trögare med tiden, så kan vi fortsätta bygga på vår kunskapsbank. Men tyvärr verkar det inte vara så. Har man en nedgång i de flytande förmågorna bär det snart brant utför även i de kristalliserade.

Det man kan hoppas på är (som vanligt) tur i genlotteriet, för den individuella skillnaden är stor. Man kan också trösta sig med att vid normalt åldrande kommer försämringarna gradvis, och märks kanske inte i livet, bara vid tester. Vilket man väl kan leva med. Och det semantiska minnet ökar faktiskt under livets gång (särskilt ordförrådet). Åtminstone tills vi börjar glömma mer än vi lär oss…

En teori är att det är processhastigheten som ger problem även med andra kognitiva funktioner: Informationen finns där, men man kan inte plocka fram den tillräckligt snabbt.

Jag känner inte för att fördjupa mig i den andra artikeln, om att hjärnan skrumpnar hos äldre, skummar den bara – och snappar upp ett mindre uppmuntrande citat:

Sedan slutet på 1970-talet har man försökt utveckla läkemedel mot Alzheimers sjukdom. Och det har inte gett någonting. Nada.

Jag kollar det enda studieobjekt jag har insyn i: mig själv. Och min hjärna verkar koncentrera sig alltmer på det JAG tycker är intressant – och fimpar resten. Den gillar att läsa in sig på allt möjligt (exempelvis detta), tänka kring det och skriva om det. Medan fakta som namn, platser, årtal direkt går bort – ännu mer än tidigare.

Mitt ordförråd verkar i alla fall intakt, vilket ju stämmer med forskningen. Och så har jag blivit en jävel på att associera, har ju mycket att associera till i mitt minne – även om det är fläckvis fördelat. Och jag minns alltid om jag skrivit om något – och då kan jag söka vad-det-nu-var-jag-skrev i mina bloggar, aka mitt externminne. Mycket praktiskt!

Fast jag kan inte låta bli att undra om det inte egentligen vore smartare av hjärnan att fimpa en del av alla sångtexter (barnvisor, schlagers, psamler!) som sitter som nitade, för att istället ge plats åt något lite mera användbart?

De förändringar jag hittills märkt kan jag leva med: Jag har fått (ännu) sämre lokalsinne och namnminne, måste göra det jag tänkte göra direkt, annars glömmer jag vad det var. Och så måste jag prata fort för att inte glömma vad jag skulle säga.

Men skillnaden mellan olika människor är alltså enorm. En 85-åring kan ha lika väl bevarade förmågor som en 50-åring, och en 60-åring prestera sämre än en 90-åring. Och just i de stora skillnaderna, hoppas forskare hitta ledtrådar:

Vad är det som gör att vissa har bättre bevarade förmågor än andra?

På samma sätt som det är olika när minne och tankeförmåga börjar dippa, är det skillnad i hur fysiskt välbehållna olika personers hjärnor är, fast de är lika gamla.

(Här drabbas jag av en malplacerad(?) association till en berättelse, där man kunde få överta någon annans hjärna, och en person valde den dummaste hjärnan – för den var ju obegagnad!)

Fast i artikeln står tvärtom att det verkar som om de hjärnor som använts mer blivit mera motståndskraftiga, och klarar större skador innan de faller under demensnivån. Nedgången i kognitiv förmåga är densamma, men börjar från en högre nivå.

Och vi behåller våra förmågor intakta betydligt längre idag än för exempelvis 50 år sedan. Det hänger ihop med en mängd faktorer, konstaterar Ingmar Skoog i rapporten ”70 är det nya 50.” (Vilket jag inom parentes inte håller med om. Jag säger som Zarah Leander sjöng: ”Jag har blivit mycket bättre nu på gamla dar” . Åtminstone inifrån sett…).

Åter till rapporten: Genomsnittligt utbildar vi oss längre och våra jobb är mer intellektuellt krävande än förr. Men även livsstilen tycks spela in. Vi vet mer om kost, hälsa och fysisk träning. Som ett resultat har också snittåldern för när vi börjar bli dementa skjutits fram allt mera.

Själv började jag träna med Sofia under pandemin, innan dess har jag aldrig sysslat med sånt. Men jag hänger fortfarande med!

Och uppmuntras av vår vän Walter Frankensteins exempel. Den 98-årige överlevaren från Förintelsen höll sig gömd i Berlin hela kriget, periodvis tillsammans med hustru och två små barn. Nu har han haft Covid två gånger, synen blir allt sämre och hörseln är inte heller så bra – men han kör en röd rollator och hjärnan är det inget fel på.

Inte heller sviktar hans engagemang i kampen mot antisemitism och populism hos de unga, bland annat genom tyska supporterklubbar, som han kallar ”högtalare till ungdomarna”. Förutom sitt svenska medborgarskap ansökte han för några år sen om att återfå sitt tyska, för att kunna rösta även i Tyskland:

Jag bara har en enda röst, men den vill jag använda mot högerpopulistiska AfD.

Den tanken adopterade jag omedelbart.

Den senaste intervjun jag hittar är från januari i år och videon nedan visar en tysk intervju från augusti 2021 där han bland annat berättar om hur en militärpolis i krigets Berlin oväntat lät honom gå, trots att Walter sagt att han var en gömd jude. ”Jag letar desertörer, inte judar” sa han, men varför gjorde han så? Walter vet:

Ingen av oss kan veta hur vi agerar i en viss situation.