Den ofrivilliga teknikern

“Du som  är så teknisk”, sa ibland medlemmarna i den lilla förening där jag ansvarade för hemsidan. Jag vet inte om jag lyckades få dem att förstå hur fel det var. För det var/är det.

Att svara i mobilen är alltid lika spännande för mig – ska det gå? Ofta blir det som när jag skulle hämta passet – maskiner verkar inte godta mina fingrar. Min mobil kan ringa egna samtal från min ficka, men själv behöver jag egentligen riktiga tangenter att trycka på för att det ska bli rätt. Av samma skäl uppdaterar jag inte bloggen på mobilen, ligger lågt med sms och mailar helst från laptopen. Där går det bättre.

På väg till loppis nyligen fick jag i uppgift att kolla färdväg i mobilen. Vi som inte har nåt lokalsinne älskar GPSen, så jag satte mig i bilen, la in adress och kommenderade kaxigt: “Kör!”

Det blev tyst en stund. Sen sa min GPS med en obeskrivligt mild och överseende röst, som jag dittills aldrig hört: “Du har “GÅNG” inställt. Det kanske inte är det bästa läget.”

Fortsätt läsa ”Den ofrivilliga teknikern”

Stockholmsvykort  – dåtidens sms

Efter att ha upptäckt roliga detaljer på vykorten till enskedebilder.com fick jag blodad tand. Så vi  gick på loppis och kom hem med ett antal böcker om gamla Stockholms-vykort. Av dem kan man lära sig mycket. 

Det första jag undrade över var varför i all sin dar man klämde in all text på samma sida som bilden, medan baksidan förblev tom, förutom adressen. Det kunde bli som på vykortet med Katarinahissen från 1903. (Observera den käcka hälsningen:”Tjenis! Jag kommer på tisdag med båten…”)

Katarinahissen byggdes 1883 och blev en omedelbar succé. Den var ångdriven fram till 1915, och moderniserades 1933, då hänggondolen under gångbanan kom till.
Nedan: Nedskärning av gamla Katarinahissen juli 1933 och invigning av den nya i november 1935.

Fortsätt läsa ”Stockholmsvykort  – dåtidens sms”

”För damerna” anno 1886

Ur Svenska Dagbladet 1886

I SvDs artikelarkiv hittar jag den spännande rubriken första gången omnämnd den 3 augusti 1886: “Idén att damerna hädanefter skola i Svenska Dagbladet finna en afdelning, som  är afsedd för dem och i hvilken de kunna begära och ge hvarandra upplysningar och råd lika ogeneradt som om de vore i en salong der alla äro bekanta, tyckes ha slagit an… Bref adresseras  tills vidare ”Södertelge”.” Fast svaren är signerade Johan Grönstedt

Här får man tips av många olika slag, dock hittar jag bara en fråga om hjärtesorg, mer om den nedan.

– Hur ska man välja droska vid en åkarestation? Ta en, vars körsven har en piska, som ser ut att vara obetydligt begagnad (alltså varken ny eller utsliten): “I de flesta fall gör ni då det bästa valet af hästar.”

Fortsätt läsa ””För damerna” anno 1886”

Bland Stockholms vedtravar 2: Mest vardag

Bild från SvD

I skuggan av krigstidens vedtravar fortsatte det vanliga livet. Under rubriken “Stockholm rustar sig för vintern” skriver SvD: ”För den oinvigde te sig de väldiga vedtravarna på öppna platser i Stockholm synnerligen lovande med hänsyn till vinterns behov. Men hur är det  verkligheten?” Frågetecknet stod framför allt för kol- och kokstillförseln.

En kåsör på höstpromenad konstaterar att Strandvägen har fått en sol- och en skuggsida även mitt på dagen. Det är vedtravarna som marscherat upp i täta led. Någon glädje av utsikten har knappast de boende, ty  “kajen är en av Stockholms mest belamrade, Norr Mälarstrands icke undantagen”. Ändå kan kåsören “inte erinra sig några klagomål från strandvägsbon, men han bör vid det här laget vara åtskilligt härdad. Vedtravar är ju i hög grad något, som vi se med blida ögon.”

Så här såg det ut på Strandvägen fredsdagen, den 7 maj 1945: Glada flaggviftande folkmassor – och vedtravar.

Strandvägen på fredsdagen 1945, Aftonbladet (CC-BY) via Stockholmskällan

Fortsätt läsa ”Bland Stockholms vedtravar 2: Mest vardag”

Bland Stockholms vedtravar

På vykort från efterkrigstidens Enskede och i gamla stockholmsartiklar dyker de ideligen upp: vedtravarna på stans trottoarer. Jag har vaga minnen av att jag hörde talas om dem som barn på femtiotalet, men jag såg dem aldrig.

Bilden ovan visar fredsdagen 1945, med jublande människor bland höga vedtravar. (Aftonbladet (CC-BY), Stockholms stadsmuseum via Stockholmskällan. )

I artikelarkiven blir det tydligt hur vedtravarna periodvis präglade stadsbilden. Även om man ibland försökte dölja dem. På Stockholmskällan hittar jag bilden från 1897, med kommentar: “Bilden är retuscherad! Någon har målat över en stor mängd vedtravar som på ursprungsbilden fanns upplagda längs Strandvägen samt därefter målat dit den rad av lyktstolpar vi ser.”

Fortsätt läsa ”Bland Stockholms vedtravar”

Att vilja välja närhet – eller inte

Nyligen läste jag en intervju med Inger Liljefors, som levde ihop med Hans Nestius från 1965 ända till hans död 2005. Han var journalist, sexliberal, abortförespråkare och porrmotståndare, hon skådespelare, regissör och socialist. De hade en överenskommelse om fri sex – först efter hans död började hon fundera på varför hon egentligen gått med på den.

Men då, på sextiotalet, tyckte hon att deras överenskommelse var djärv och tilltalande. Fri sexualitet var ett politiskt ställningstagande, ett radikalt sätt att leva ihop i stället för att gifta sig, vilket ansågs småborgerligt. Hur hon reagerade innerst inne kan hon inte komma ihåg, men hon var karsk på ytan.

“Det var Hans som sa att han inte kunde garantera trohet. Han tyckte att man skulle kunna ha medglädje när ens partner var med någon annan, men jag kände nog snarare acceptans.” Men ”hade han varit trogen hade han nog varit för snäll för mig då. Det här passade mig, omedvetet. Fast i dag inser jag att det egentligen passade mig så synnerligt illa.” 

Fortsätt läsa ”Att vilja välja närhet – eller inte”

Den 24 november 1957 var det så dags för 🔊 ”DAGEN T” – som i T-bana!  🚉🍾

Aftonbladet skrev entusiastiskt om den stora dagen: “Proppen i pulsådern borta. Det tekniskt kanske svåraste problemet i hela T-banebygget löstes med att ”trafikströmmen gick under Strömmen”. Därmed förenades T-banorna i norr och söder och blev en enda T-bana, Stockholms pulsåder. Alla i Storstockholm blev därmed nära grannar. ”Sovstädernas” isolering upphör.”

Det var pompa och ståt: På T-Centralen invigde konung Gustaf VI Adolf sammanbindningen av tunnelbanan Slussen-Hötorget genom att klippa bandet framför invigningståget. Till vänster drottning Louise och till höger borgarrådet Helge Berglund. Och jag undrar om det inte är Marianne Höök som kikar fram och oroar sig för hur det går med klippandet. (Mer om det längre ner.)

Fortsätt läsa ”Den 24 november 1957 var det så dags för 🔊 ”DAGEN T” – som i T-bana!  🚉🍾”

Metoo igen: Klockrent exempel anno 1999

Snubblade över ett klipp som perfekt speglar den mer subtila delen av den kultur metoo gjort mig medveten om: inga brottsliga handlingar, men… Alexandra Dahlström och Rebecca Liljeberg hade fått varsin guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll i  ”Fucking Åmål” och Alexandra håller tacktal:

”Jag har varit på väg att säga det tre gånger, och jag måste nog säga det nu. Jag tycker det är tråkig med all sexism och utseendefixering..” Längre hinner hon inte innan programledaren Loa Falkman avbryter: ”Hörrudu mitt lilla hjärta..”.  (Fast hon gör arga tecken bakom hans rygg, det gör hon.)

Fortsätt läsa ”Metoo igen: Klockrent exempel anno 1999”

Man kan väl ändra sig? Hoppas jag.

Jag är en av dem som fick en AHA!-upplevelse av Metoo-rörelsen. Några skrämmande övergrepp har jag aldrig varit utsatt för, men jag såg plötsligt hur även jag accepterat och anpassat mig till beteenden som inte borde ha accepterats. Åkt tidigare från firmafester för att slippa den självklara urspårningen, exempelvis. Erkänner även att jag som riktigt ung (pinsamt nog!) värderade graden av killarnas intresse efter hur ivrigt de kladdade. Men då var jag mycket ung.

”Möjliggörare” kallas vi, har jag nu lärt mig, och vi är både kvinnor och män. En del män fejkar säkert ånger – för att få beröm eller för att få “vara med”. Det finns även såna som tvärtom fruktar att metoo förstör det “spännande spelet mellan könen”, exempelvis på  “normala personalfester där dyngraka grabbar vill sätta på växeltelefonisten”. Och varnar: “vi kommer att förlora chansen till sexualitetens glädje.”

Fortsätt läsa ”Man kan väl ändra sig? Hoppas jag.”

Byggplats: Tunnelbana

Vi som länge levde med “Riksgropen” glömmer inte den enorma byggarbetsplats som uppstod när Klarakvarteren började rivas  på femtiotalet och blev kvar flera decennier. När gropen var som störst kunde man från Stadshuskällarens entré se ända till NK, och den kunde ha fortsatt att växa om inte kritiken blivit för hård och pengarna tagit slut. De allra sista resterna försvann först 1998 när man byggde garage under Malmtorgsgatan, som då ända sen mitten av sjuttiotalet gått på en provisorisk körbrygga av trä och stål.

Man grävde djupt ner i Brunkebergsåsens sand och grus för här skulle bland mycket annat rymmas Stockholms tunnelbanas gröna och röda linje.

Fortsätt läsa ”Byggplats: Tunnelbana”