En enda gång skulle mamma aga mig. Antagligen hade omgivningen sagt att hon annars försummade min uppfostran, hon hade ju redan skämt bort mig eftersom hon svarade på mitt barnsliga prat – så gjorde man inte på 40/50-talet.  Jag minns att vi var i badrummet och mamma gjorde oss redo (hur vet jag inte). Sen tittade vi  på varann en lång stund – båda lika osäkra och generade. Och så gick vi därifrån. Det blev inget mer försök.

Min man däremot, född på landsbygden i slutet av 30-talet, fick ofta stryk av sin pappa. Ibland flydde han upp på taket(!) och gömde sig bakom skorstenen tills faran var över. En gång blev han hungrig, klättrade ner och snodde lite köttbullar ”men då kunde mamma inte hålla sig för skratt”. Både han själv och andra jämför med Emil i Lönneberga, för han var ganska busig en period. Pappan var och förblev ändå den förälder han stod närmast.

Fortsätt läsa ”Plikten att slå dem som är mindre – för deras eget bästa”

Under min korta men minnesvärda tid i fastighetsbubblan hade ägaren regelbundna möten där han la ut texten inför beundrande medarbetare. (Det ingick i jobbet att åtminstone verka beundrande.) Jag skrev sammanfattande protokoll, men det räckte inte –  alla hans guldkorn spelades dessutom in på band. Kassetterna låg i osorterade högar i några lådor. När jag frågade vad som skulle göras med dem kunde ingen svara. Undrar vart de tog vägen i konkursen?

Varför kommer jag att tänka på det här just när jag i New York Times läser utdragen ur Trumps samtal med journalister?

Fortsätt läsa ”Man måste ju skratta åt eländet! Eller gråta.”

Jag är alldeles för otvärsäker för att delta i heta debatter. Och när jag nån gång verkligen är engagerad i en fråga kan jag bli rasande på meningsmotståndare – i värsta fall börjar tårarna spruta. Och vem lyssnar på en sån? Jag skulle inte själv göra det. Därför skriver jag hellre, då kan jag i lugn och ro tänka över även motsidans argument, kanske rentav ifrågasätta mina egna. Andra gör annorlunda, och en del av dem förstår jag sämre än andra. Häromdagen hittade jag ett bra exempel på vad jag menar. (Inga namn, det finns som sagt flera.)

För något år sedan tecknade J i utländsk TV en sverigebild som många reagerade emot. En av dem skrev en debattartikel i DN, som J på vanligt sätt fick bemöta. Hon ansåg att det hon sagt blivit felciterat, förvanskat och taget ur sitt sammanhang. Men erkände också att ingenting i den kritiska artikeln var fel och medgav att hennes liknelser bitvis varit svepande.

Fortsätt läsa ”Hur blir man egentligen förminskad?”