När kroppen pratar är det bra om man hajar klyket

En annan bloggare kom in på kroppsspråket och jag minns när jag för många år sen träffade mamman till en kompis. Det kändes inte riktigt bra att prata med henne, utan att jag kunde sätta fingret på varför. Förrän min mamma hade stött på henne i  affären och sa: “Jag fick ta skydd bakom en disk!”

Kvinnan kom nämligen för nära och om man backade följde hon efter. Det kändes mycket obehagligt – till och med lite hotfullt.

Även om det inte var förklaringen i det här fallet har jag sen läst att det är olika i olika kulturer hur nära man får stå. Sverige är sen gammalt glesbefolkat, alltså vill vi ha större avstånd till andra än i sydligare länder. Möjligen kan glesbygden och klimatet också ha bidragit till att vi inte är/var så fysiska? Vi är vana att sitta och kura i våra varma hus. För inte länge sen kramades och pussades vi INTE utanför den närmaste familjekretsen.

Fortsätt läsa ”När kroppen pratar är det bra om man hajar klyket”

Assange-fallet – en evighetsmaskin?

Veckan börjar med Macchiarini-utredningar och fortsätter med Uppdrag Granskning om Assange-fallet. Det är mycket nu…

Inför Uppdrag Gransknings Assange-program hittar jag i Expressen en liten notis, långt ner på sidan (i mobilen allra nederst), under skvaller från Paradise Hotel och information om felaktigt placerade kassapinnar. Expressens “suveräna” rubriksättare sammanfattar nyheten:

Assange om åklagaren: ”Är en hemsk person”
Våldtäktsmisstänkte Assange i utspel mot överåklagare Marianne Ny

Julian Assange har alltså varit häktad i sex år utan att bli åtalad. Det här rättsfallet har rönt stor internationell uppmärksamhet och skadat Sveriges rykte som rättsstat. Redan tidigare har vi blivit kritiserade för våra långa häktningstider. Ett FN-organ kom nyligen fram till att Assange är godtyckligt frihetsberövad och bör få ersättning. Nu ser jag ett upprop där över 60 professorer, däribland fyra nobelpristagare, kräver att Sverige ska respektera beslutet.

Fortsätt läsa ”Assange-fallet – en evighetsmaskin?”

Macchiarini-utredning 2: Lika illa på KI. Minst.

magnifying-glass-1019982_640Nästa utredning handlar om Karolinska Institutet: “KI och Macchiarini-ärendet”. Gemensamt för både institutet och sjukhuset verkar vara att man suveränt struntar i lagar och förordningar. Och man anställer en person som man i förväg fått veta är internationellt ökänd för att strunta i regler, etik och överenskommelser.

Jag har skrivit mer om Macchiarini på Karolinska.

En kommentator påpekar att det inte känns riktigt bra att det var KIs styrelse som beställde utredningen “om sig själv” och att ordföranden Leijonborg fått se den i förväg. Han avgick omedelbart, medan utredaren Heckscher anser att han borde stannat kvar för att leda förbättringsarbetet. Det låter ju vettigt – under förutsättning att Leijonborg insett att styrelsen HADE ett ansvar… Men så verkar inte vara fallet. Tvärtom tackar han Bo Lindquist för den avslöjande dokumentären, för “utan hans filmer hade missförhållandena inte kommit i dagen.”  Och i intervju förklarar han att styrelsen ju inte kunde göra  något, eftersom den “inte fått information”… Men i framtiden tycker Leijonborg att “folk som har ansvar borde skärpa sig”.

Tänk vilken tur att dokumentärfilmaren inte satt i styrelsen! Då hade ju inte han heller varit informerad. ☺

Fortsätt läsa ”Macchiarini-utredning 2: Lika illa på KI. Minst.”

Utredning: Vad gjorde Macchiarini på Karolinska Universitetssjukhuset?

Nu börjar utredningarna om Macchiarinifallet dugga in. Jag har skrivit om det tidigare. Längst ner på denna sida sidan har jag gjort en sammanfattning om turerna – det kan behövas…

2010 var Paolo Macchiarini en världsberömd stjärnkirurg. Strax efter att han anställts på Karolinska listades han som en av världens 20 mest innovativa nu levande kirurger på en amerikansk webbplats och Time Magazine placerade Macchiarinis luftstrupstransplantationer på sin topp-10-lista över aktuella medicinska genombrott.

2016 är han och  hans verksamhet föremål för ett tiotal utredningar, han har fått sparken från Karolinska och utreds även för misstanke om grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada. Två av de tre patienter han opererade på Karolinska Universitetssjukhuset är döda, en lever på sjukhus, numera i USA,  och fick i maj 2016 i ett av många ingrepp lunga, luftstrupe och matstrupe transplanterade, denna gång från en avliden donator.

Fortsätt läsa ”Utredning: Vad gjorde Macchiarini på Karolinska Universitetssjukhuset?”

Om att provtänka och provprata

Med stigande ålder blir jag allt mindre tvärsäker. Långsamt inser jag att andra faktiskt tänker, minns och resonerar annorlunda än jag, och att det kan vara intressant att få ta del av deras tankar. Om de inte är tvärsäkra förstås…

Är tvärsäkerheten alltså ett barnsligt beteende? Fast alla barn jag känner börjar provprata så fort de lärt sig tillräckligt många ord – och provtänker gör de förstås långt dessförinnan. Två-och-ett-halvt-åringen börjar gärna sina meningar med “Kanske” och läser uppmärksamt av den vuxnes reaktion – samtidigt som han förbehåller sig rätten till en egen åsikt. Med 11-åringen hade jag häromdan ett samtal om källkritik. (Ingen aning om hur vi landade där, men med henne kommer man ofta in på intressanta ämnen.)

Är de som inte har provtänkt, utan istället snabbt greppat (eller ärvt) en färdig åsikt, desamma som sen sitter inlåsta i den, kanske hela livet? Aggressivt hävdande sin åsikt – eller kanske snarare sitt ego? – på det sätt Alexandre Dumas lär ha beskrivit som: “Åsikter är som spikar: Ju mer man hamrar på dem, desto hårdare sitter de.” Där lär inga givande tankeutbyten uppstå…

Fortsätt läsa ”Om att provtänka och provprata”

Om vänner, samvaro och samtal

Inför min femtioårsdag nojade jag i åratal, inte i första hand över åldern, utan hur jag skulle lyckas skrapa ihop tillräckligt många vänner till den stilfulla fest som verkade förväntas av en femtioåring. Mardrömmen: TÄNK om några skulle känner sig tvungna att hylla mig trots att de inte vill – för att “det ser illa ut om vi inte kommer.” RYYS   😨

Till slut gjorde jag som jag ville, och det blev ett avspänt öppet hus. Nu fyller jag snart jämnt igen, tror varken jag vill göra eller ha nåt. “Wünschlos glücklich”, som tysken säger?

För man måste ju faktiskt inte vara eller göra på ett särskilt sätt. Det gäller bara att komma ihåg det.

Hur vill jag umgås då? Jag minns lunchen med min barndomsvän: När vi pratat färdigt och skulle skiljas åt tittade hon på sin tomma tallrik och sa: “Vad åt jag?” Sån ungefär är jag också.

Fortsätt läsa ”Om vänner, samvaro och samtal”

Uppmuntrande tillrop är sällan fel

smiley-150548_6402000px-Smiley-SMirC-thumbsup_svg“Varför vägrar vi att se att världen blir bättre?” är rubriken på en artikel om Johan Norbergs bok ”Progress”, som beskrivs som en motvikt till alla bästsäljande böcker om världens undergång.

Och en varning: Om vi inte ser de framsteg människan gjort, börjar vi lätt söka syndabockar för de problem som återstår. Och rösta fram demagoger som erbjuder enkla lösningar – och hotar friheten och öppenheten.

Jag vill gärna dela med mig av det glada budskapet. Det kan behövas i dessa tider.

För artikeln börjar: “Vi lever i en ond tid, politiken är korrupt och samhället befinner sig i upplösning”. Men det visar sig vara ett citat från en stentavla i ett museum i Konstantinopel och bedöms komma från Mesopotamien, 3 800 före Kristus.

På nästan alla sätt och enligt nästan all statistik, lever vi bättre, längre och säkrare i dag. Några exempel: Mellan 1990 och 2015 har andelen länder som är demokratier ökat från knappt hälften till nästan två tredjedelar. Den extrema fattigdomen i världen har minskat från 37 till 9,6 procent – ensiffrigt för första gången i historien.

Fortsätt läsa ”Uppmuntrande tillrop är sällan fel”

Hur ofta är sanningen egentligen trolig?

Vi läste om sommarstugemordet i Arboga. Ju mer tidningarna grävde fram runt den misstänkta desto mera liknade det ett av de mera extrema avsnitten av Midsomer Murder – inklusive de idylliska omgivningarna. Antiklimax när det inte räckte till häktning av de misstänkta-nästan-dömda. På nätet tyckte en del att de borde häktas i alla fall, för:  “Är detta ett normalt agerande? och ”Hur  troligt är det att det skulle vara någon annan?

Då kommer jag att tänka på när skoldansen ställdes in anno 1961. Vi hade haft en tysk vänklass på besök och skulle avsluta med fest. Istället dök en av de tyska gästerna upp och sa allvarligt: “Hammarskjöld ist tot!” Det var ju tråkigt, tyckte vi fjortonåringar, fast om jag ska vara ärlig  tyckte vi nog att det var ännu tråkigare att dansen var inställd.

Fortsätt läsa ”Hur ofta är sanningen egentligen trolig?”

Så jävla roligt ska vi inte ha! 😠

Jag pratade med en vän om hennes sjukdom, som inte syns utanpå men ändå inskränker hennes liv, och hur svårt det är för omgivningen att förstå. Och nämnde bloggar som hjälpt mig att åtminstone försöka förstå vad det innebär att ha utmattningsdepression. (Vilket inte hon har, men det finns likheter.)

Samtidigt passade jag förstås på att göra reklam för bloggande i allmänhet – hur givande det är att dela tankar med andra och få insyn i deras liv. Och hur jättekul det är att blogga själv om precis vad man vill, när/om man vill. Hon uppnådde pensionsåldern för tio år sen och avvecklar nu sitt sista åtagande, men tycker inte att hon har tid med sånt som bloggning. Det förstår jag ju, för jag inser faktiskt att alla inte är som jag (försöker i alla fall!  ☺).

Fortsätt läsa ”Så jävla roligt ska vi inte ha! 😠”

Om den svåra konsten att kunna ifrågasätta – och kanske ändra sig

Apropå Donald Trump läste jag Lotta Olssons krönika: ”Det är så svårt att inse att vi alla kan omfamna vansinnet”:  Det går alltid att avfärda historiska galenskaper. Men det är ett grundläggande mänskligt beteende att vara övertygad – och ha fel.

smiley-150548_640
Kan jag ha vahetere – FEL?

Och det är oerhört osannolikt att just vi, just nu, sitter inne med de rätta svaren. Man kommer att skratta åt våra övertygelser, som vi gör över tron att jorden var platt. (Fast finns det inte några som fortfarande hävdar det?)

Vi människor har, skrämmande ofta, helt fel. Och aldrig blir det värre än när vi är riktigt övertygade.

Ett exempel ger dokumentären “Rebellerna” om allas vår längtan efter någon eller något att tro på. Rebellerna var en liten och kortlivad, synnerligen auktoritär maoistisk grupp som på sjuttiotalet under en karismatisk ledare skulle förbereda den ofrånkomliga socialistiska revolutionen. Det spårade ur alltmer och som jag minns dokumentären var det till slut inte många som uppfyllde “sektens” krav på renlärighet. Idag kan inte ens medlemmarna själva förstå hur de tänkte.

Fortsätt läsa ”Om den svåra konsten att kunna ifrågasätta – och kanske ändra sig”