Vilket gladde mig extra mycket eftersom jag nuförtiden ibland har väldigt svårt att uppskatta program som ska vara roliga. Ibland känner jag mig mer som häxan Surtant ser ut på bilden. Har jag tappat min humor? Det kan väl aldrig vara åldern? Hemska tanke! 😱
I mailen låg en vilsekommen inbjudan till en vidareutbildning för terapeuter, “fylld av forskning gällande vad som leder till läkning och mental hälsa”. Låter intressant, men nån terapeut är jag inte, även om det händer att jag gör reklam för Imago, och har deltagit i seminarier med båda mina män – en gång avslutningsvis, en gång som en bra början. Båda rekommenderas! 🙂
Så jag anmälde mig inte till utbildningen, däremot klickade jag på länken jag fick om “en klok mans forskning”:
Jag läser en kommentar och tittar igen: Jo det stämmer. Här talar alltså professor Siegel om ”Interpersonal Connection, Self-Awareness and Well-Being”. Och vad gör (en del av) åhörarna? Klickar flitigt på laptopar och mobiler. Det blir speciellt komiskt eftersom han börjar med säga:
Let’s become present for what we’re about to experience together.
I ett morronprogram pratades om en film med ombytta roller: de handikappade var normen, och man tänkte operera bort armen på en flicka för att hon inte skulle känna sig onormal. Jag lyssnar intresserat, gillar odelat det uttalade syftet: att väcka tankar och reflektioner.
Och minns det neurosedynskadade barnet som inte hade armar, men användbara händer uppe vid axlarna. Dem ville man göra oåtkomliga genom att sätta på armproteser – bara för att det skulle se normalt ut. Jag tror barnet vägrade.
Men sen säger den rullstolsbundne mannen i programmet det som väcker mitt frågetecken: Ibland när han behöver komma fram genom en människohop säger någon hjälpsamt: “Se upp! Här kommer en rullstol!” Det tycker han inte om, för “jag är ju lite mer än en rullstol”. Och programledaren nickar instämmande: “Ja, man säger ju inte: Här kommer ett par skor”. Alla förstår så väl – utom jag. 😦 .
En kolumnist i Aftonbladet skriver att polisen nu lär ha flera kommunikatörer än narkotikapoliser och dessutom ett ramavtal med en PR-byrå för 35 miljoner kronor och fortsätter: “kort sagt mer babbel. Samhällsnyttan begriper jag inte, och inte vad en kommunikatör är egentligen.”
Jag borde ju veta vad det är, för jag var i många år medlem i “Sveriges Informationsförening”, numera “Sveriges Kommunikatörer”. Fast jag kallade mig nog informatör, trots att min man ibland retade mig för (polis)spion. 😉 Och såg som min uppgift att helt enkelt sprida information, främst på webben. Bland annat länkade jag till alla artiklar som skrevs om oss, och vidare för mera information på vår sida. En gång tyckte VD att jag inte skulle länka till ifrågasättande artiklar. Själv tycker jag fortfarande det varit smartare att bemöta kritiken.
Så jag har aldrig jobbat med den “mediehantering” jag nu ser exempel på: Det reflexmässiga “Jag kan inte uttala mig om det enskilda fallet” – även när de inblandade gett skriftligt tillstånd till just detta. Eller papegojsnacket, där man upprepar samma utantillsvar gång på gång på gång. Kommer ni ihåg när dåvarande migrationsminister Tobias Billström påstods ha uttalat sig nedlåtande om irakiska flyktingar? Nedan upprepar han det långa icke-svaret 16 gånger (! jag har räknat):
Jag läste att Ann Heberlein slarvat med fakta i en artikel. ”Men det är ju hon som gjorde TV-serien om bipolaritet, som jag tyckte så mycket om. Sånt gör väl inte hon?” tänkte jag, naiv som jag är. ”Dessutom är hon ju inte bara en respekterad skribent utan även lektor i etik vid Lunds universitet. Så hon klarar förstås snabbt upp det här.”
Så trodde jag, men så verkar det inte riktigt ha blivit. Det jag kan se har hänt:
Heberlein skriver en artikel med titeln:
”Vi måste prata om islam – De ‘religiöst motiverade’ attackerna har ökat lavinartat”
Andra upptäcker att hon har missuppfattat den statistik artikeln utgår ifrån.
Men det vill hon inte prata om. (!!)
Visst låter det lite som ett satirprogram? Dessvärre är det sant.
Allteftersom jag läser artiklar och lyssnar på radio växer mina frågetecken.
Det kanske bara är jag, men jag ser allt fler exempel på att människor tycker till (och förväntas tycka till) om saker de inte har en aning om – och alltså skulle kunna slippa bry sig om. Det tycker jag verkar lite, ja, jobbigt.
Mitt intryck kan förstås också bero på att det här blir tydligare när “alla” hela tiden kan se vad “alla” tycker om “alla”. Eftersom snacket går på nätet istället för i fikarummet.
Jag minns lättnaden när jag märkte att jag vågade litade till mig själv: “Vad känns rätt för mig?” Antog att det hade med min stigande ålder att göra – kanske t o m mognad…? 😉 Men även i mera mogen ålder verkar en del fortsätta att ställa den eviga frågan: ”Vad tycker ni?” Speciellt konstigt tycker jag att det blir när det gäller relationer.
Jag har varit hos tandläkaren – och vi pratade lite om min ”tandläkarhistoria”. Som barn hade jag JÄTTEMÅNGA hål, fast jag inte åt särskilt mycket godis och gjorde mitt allra bästa med tandborstningen, rädd som jag var för skoltandläkaren. Som varje år suckade tungt, skällde på mig, drog ut och borrade. Bedövningen satt i hela dan, minns jag, men borrandet gjorde ändå ont, med ilningar ända ner i tårna. Inte konstigt man blev rädd.
Som vuxen lät jag därför bli att gå till tandläkaren i flera år, plågad av ständigt dåligt samvete. Hos första privattandläkaren märkte jag att det inte alls gör ont om det är riktigt bedövat. Kan verkligen skoltandläkaren ha lagt bedövningen fel för att straffa mig?
Jag såg TV-serien om Kerstin Thorvall och är ju gammal nog att minnas hennes “tonårsbibel” från 1959 “Boken till dig” – även om jag tror det var en annan, liknande, jag själv fick som knoppande tonåring.
Och jag minns hennes offentliga berg-och-dalbana:
Den skickliga modetecknerskan
Småbarnsmamman med de idylliska kåserierna och de fina barnböckerna
Den äckliga och pinsamma bekännelsekärringen
Den frigjorda feministikonen som lever ut sin kåthet
En gång för länge sen hade min mamma av den auktoritäre läkaren fått en medicin som långsamt verkade stänga ner alla hennes livsfunktioner. När den inte hjälpte henne – tvärtom! – höjde läkaren dosen, med ännu sämre resultat. Till slut ingrep någon orolig anhörig – var det jag eller en moster? – och frågade försynt om inte medicineringen borde kollas upp. Nästa läkarbesök sa läkaren indignerat till min redan skrämda mamma:
“Det verkar som om fru NN försöker styra MIN(!) medicinering.”
På något sätt påminner detta mig om ytterligare en aspekt av Macchiarinifallet, som jag ju nyligen snöade in på: Den världsberömde stjärnkirurgen på Karolinska, som opererade in plaststrupar på människor utan att ha testat på djur om det ens var möjligt. Det var det inte.
Så beskrevs de tre sorternas lögn av Benjamin Disraeli (och Mark Twain).
Det jag tydligast minns från den korta kurs i statistik jag gick för oerhört många år sen är att man ska läsa den med skepsis. För så enkel är aldrig verkligheten.
Hemma brukar vi roa oss med att se på hur många sätt man kan vända och vrida på tidningarnas statistiska uppgifter. Ibland går det att tänka helt tvärtom – byta plats på orsak och verkan. Det är roligt. 🙂 Kolla gärna hälsolarmen om hur vi ökar risken att dö – sammanlagt är nog en del av oss en bra bit över 100%…
Stockholms handelskammare offentliggjorde nyligen rapporten “Kriminalitet – hot mot företagare i förorten”, där man bl a säger att företagarna i Rinkeby upplever att tillvaron blivit allt mer otrygg. Tidningarna uppmärksammade rapporten och DN skrev flera artiklar i ämnet.
Så tänker jag... 🐾 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.