Mitt förstånd stannar och står stilla. Igen. Det händer ganska ofta – eftersom jag ju så gärna vill försöka förstå hur andra tänker. Därför läser jag väldigt mycket – allmänt och blandat.  Märker att jag får samma problem med några sinsemellan olika texter – det är nånting som skaver i min hjärna. Inser att det är attityden mot män.

I lättsamma bloggar lägger man ut bilder med putslustiga kommentarer om hur dåligt maken städar, kommunicerar, etc: “Ja, se karlar, höhö”, vilket påminner mig om de där slappa mansskämten om “regeringen” därhemma… Som jag inte heller tycker är roliga. Tråkig som jag är.

Fortsätt läsa ”Är det OK att snacka skit om sina närmaste om de är män och man själv kvinna? Fast inte omvänt?”

Jag lyssnar storögt när jag hör människor prata om “några av mina bästa vänner…”.

Alltså: Inte nog med att de har en stor hög med vänner av många (hur många?) olika slag. En ospecifierad delmängd av alla dessa är dessutom “bästa” (hur många kan vara ens bästa vän?). Slutligen kan man välja ut några av dessa (fortfarande alltså plural!). Min tanke svindlar.

Så har inte jag det. Vill jag det? Grunnar.

Fortsätt läsa ”Nä, jag är nog inte så social som jag förväntas vara – borde jag det? (del 2)”

I allmänhet accepterar jag ju att jag är som jag är – lite vilse i verkligheten, med behov av att ladda batterierna i ensamhet. Och med stort utbyte av kontakten med andra människor.  Men ibland funderar jag kring detta med att vara social. 

När kvinnor i min ålder beskriver sitt sociala liv säger de ofta att de samlar familj och vänner och bjuder på god mat. De minns allas bemärkelsedagar och uppvaktar med väl genomtänkta presenter. Är de bortbjudna rycker de gärna in och hjälper till med matlagningen på ett naturligt och kompetent sätt. De bakar och pysslar i trädgården med barnen, spelar spel och leker lekar. Jag tycker det låter väldigt trevligt (verkligen!), och inser att det egentligen är vad som förväntas av mig – delvis även av mig själv…

Men jag är ju inte riktigt sån…

Fortsätt läsa ”Jag är inte så social som gamla tanter förväntas vara. Alls! Borde jag göra nåt åt det?”

I Allsång på Skansen gick väl inte texten fram riktigt…, men jag skrattade mycket åt det här på Youtube.

Hela texten finns här, utdrag:

Allt är upp och ner och det är bögarnas fel
Min uppväxt gjort att jag nog aldrig kan bli psykisk hel
Men min familj är enig, det är bögarnas fel…

Sen tittar jag mig omkring och verkar ideligen, i olika sammanhang, stöta på samma attityd:

Ja, MITT fel/ansvar är det INTE!

Fast då skrattar jag inte lika mycket…

Fortsätt läsa ”Det är bögarnas fel! (Eller nån annans, i alla fall!)”

Jag läser om människor som lider av att det inte funkar med chefen, men inte blir lyssnade på. Det skylls på personkemi, att arbetsgruppen är besvärlig, och i sista hand på personliga (psykiska) problem. Så var det även för den ambitiöse medarbetaren som drevs till självmord av mobbning på jobbet.  Cheferna fälldes i en unik tingsrättsdom för ”arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död”, men friades i hovrätten…  Försäkringskassan klassar självmordet som arbetsskada.

Jag inser knepigheten i att som chef ansvara både för att arbetet fungerar och att medarbetarna mår bra. Men med samma logik som poliser måste vara bättre rustade än “vanligt folk” för att hantera bråk, måste chefer kunna klara sånt. (Eller skaffa hjälp.) För det ingår i jobbet. Själv har jag två gånger blivit ombedd att bli gruppchef, testade en gång, men jag tyckte inte jag var bra på det. Så jag avstod. Så kan man också göra.

Fortsätt läsa ”Chefer – knepigt att vara, knepigare att ha”