Berlin 1960-90: Bil till Västberlin

Egna (och andras) minnen om hur det var att ta sig till Berlin på den tiden det var Västberlin och låg i DDR (Östtyskland). Absurd situation som varade länge.

Vi tog färjan till Sassnitz. Man visste inte i förväg vilken färja man skulle åka med – svensk elller östtysk. Blev det den östtyska minns jag – förutom det sandpappriga toapapperet, förstås –  speciellt kaffet, som smakade bränt, dock inte kaffe. Och att det ofta var ganska få av matsedelns rätter som fanns. Men det fick man reda på först sedan man beställt. Många beställningsförsök blev det… Fortsätt läsa ”Berlin 1960-90: Bil till Västberlin”

Berlin 1960-90: Flyg till Västberlin

Efter krigsslutet fick Berlins flygplatser bara användas av segermakternas plan. Om man flög från Stockholm till Västberlin, som vi gjorde några gånger,  måste man alltid byta i Västtyskland för vidare transport med ”allierat” flygbolag den sista biten till Tempelhof eller Tegel.

Flygplatserna låg i olika ockupationssektorer: Tegel (fransk), Tempelhof (amerikansk), Gatow (engelsk) och Schönefeld (sovjetisk, utanför Berlin). Så Lufthansa fick alltså inte flyga mellan Västtyskland och Västberlin, på grund av Berlins ”särskilda status” som en stad kontrollerad av de allierade. Fortsätt läsa ”Berlin 1960-90: Flyg till Västberlin”

Berlinmuren 1961 – 89

Den 13 augusti 1961 började man bygga en mur i Berlin. Från slutet av 60-talet och många år framåt var vi där många gånger. 1989 föll muren plötsligt. Strax därefter var min dotter en av talrika ”Mauerspechte” (murhackspettar), som angrep muren med sina små  hackor.

Berlinmur89-crop

Den visade sig vara knallhård. Vi fick köpa våra souvenirstenar. 

Jag har inget personligt minne av murens uppförande, men västberlinaren som senare skulle bli min man var på scoutläger i Västtyskland när muren byggdes – två månader efter  Walter Ulbrchts högtidliga försäkran

Ingen har för avsikt att bygga en mur!

Fortsätt läsa ”Berlinmuren 1961 – 89”

Om min korta men minnesvärda tid i ”fastighetsbubblan”

Det var på det glada åttiotalet och började lovande: Stor maffig annons ställde höga krav på sökande till jobbet som självständigt arbetande chefssekreterare med lång yrkeserfarenhet. Jag fick flyga till Skåne för att testas, bland annat som stridspilot(!). 

Det blev ganska tuffa förhandlingar – de krävde provanställning (mycket ovanligt på den tiden) och jag sa nej, vilket tydligen ingen annan gjort. Det verkade imponera på min blivande chef (INTE identisk med ägaren). Fortsätt läsa ”Om min korta men minnesvärda tid i ”fastighetsbubblan””

En del av akademikerexplosionen

När vi fyrtiotalister gick ut skolan gjorde studielånen det möjligt för alla att studera, inte bara de med välbeställda föräldrar. Och efter examen fanns det ju jobb – om de motsvarade utbildningen var en annan femma…

Jag var först i släkten att ta studenten. Vi hade hyrt lokal i Farsta Centrum och mormor och morfar hade kommit från Piteå för att vara med. Det var den gången jag fick höra min morfar prata om filosofi vid frukosten. Där satt jag med min ”mogenhets”examen och blev undervisad av en som jag tror inte ens gått ut folkskolan, trots sin stora läsbegåvning. Lärorikt på flera sätt. Fortsätt läsa ”En del av akademikerexplosionen”

Mellan två skolsystem

Vi fyrtiotalister blev även utsatta för en del experiment. Själv kom jag i kläm mellan det gamla skolsystemet och det nya – som delvis aldrig blev som tänkt. Vilket kanske gäller flera skolsystem, när jag tänker efter…  

Men en gammaldags studentexamen blev det. Inklusive ”munta” – något som jag aldrig begripit meningen med – varken då eller nu. 😉

Först gick jag nio år i enhetsskolan – en försöksverksamhet som jag nu läser avslutades så fort jag gått ut nian…(samband ? 😉 ) Sen vidtog treårigt gymnasium, där lärarna ständigt beklagade sig över lite vi kunde jämfört med dem som gått fyraårig realskola. Jag begriper fortfarande inte vad de tyckte att vi skulle kunna göra åt det. Fortsätt läsa ”Mellan två skolsystem”

Tonåring – och precis lagom

I början av sextiotalet hade jag blivit tonåring på allvar. 

Och det eviga grunnandet på hur killar/män tänker och känner började… Småningom fick jag förmånen att dela funderingarna med min nuvarande man.

I den röda dagboken kan jag följa hur jag långsamt tuffar till mig… Utvecklades från att vara tacksam för att nån ville vara med mig till ”Jag tänker göra slut, han är nog för snäll för mig”.  Fortsätt läsa ”Tonåring – och precis lagom”

Farsta – ända fram till den viktiga Bremenresan

I Bremen

När jag var tolv år flyttade vi till Farsta, där vi efter ett antal år i bostadskön hade fått en trerummare. Och  lite senare åkte jag på klassresa till Bremen.

Efter den började jag hitta vem jag skulle vara när jag inte var barn längre.

I dagboken ser jag att det var den 16 maj 1958 vi flyttade till vår nya, större lägenhet i Farsta. Den var visserligen inte så stor som jag fantiserat om – mina ritningar innehöll bl a ett lekrum (jag hade tydligen längtat till något större…) Men nu kunde jag på morgonen sätta mig upp och svänga benen över sängkanten istället för att klättra över kanten på bäddsoffan. Det kändes vuxet.

Fast jag var inte mer vuxen än att jag var mörkrädd när jag nu för första gången skulle sova i eget rum. Mamma fick sitta uppe i köket med lampan tänd i början. Fortsätt läsa ”Farsta – ända fram till den viktiga Bremenresan”

Enskede efter kriget

Jag föddes 1946 och växte upp i Enskede. Fick småningom syskon, men innan dess var jag egentligen inte heller enda barnet. Jag hade nämligen en fosterbror. Under några år.

Jag har inga minnen från min mormorsmor, utom att jag tror det var där jag lekte med telefonen och dåtidens telefonist började prata i luren. Skrämt la jag på.  (La det grunden till min telefonskräck? 🙂 Vi hade ingen telefon förrän mycket senare, och inte mormor och morfar heller.

Bilden visar mamma, mig, mormor och mormorsmor, vars namn jag inte minns.

Det tog sju år innan min bror föddes, efter ytterligare fem år kom min syster. Men jag var inte ensamt barn hela den tiden. Jag hade en fosterbror. Det är han som är med på kortet nedan.

Fortsätt läsa ”Enskede efter kriget”

Berlin efter kriget

Om inte en tysk krigsfånge (av en slump?) kommit hem från sibirisk fångenskap hade inte mina barn fötts trettio år senare. 

Min svärfar lyckades ta sig tillbaka till Berlin från sin sibiriska fångenskap. Efter vad jag minns fick han ersätta en fånge som dött på ett lastbilsflak med sårade som skulle fraktas västerut. (Varför? Skulle de sjuka, men levande, forslas hem medan döda och hyfsat friska blev kvar?) När kom han hem? Äldsta dottern föddes redan 1944, äldste sonen (sedermera mina barns far) i augusti 47. Fortsätt läsa ”Berlin efter kriget”