Med olikhetsglasögonen på ser jag olikheter vart jag ser. Även i våra sätt att sörja.

Mamman till de två små barnen som för åtta år sedan brutalt slogs ihjäl med en hammare är med i TV. Hon ser strålande glad ut när hon berättar om sina barn. Hur kan hon göra det? Det är så många som undrar att hon skrivit en bok: “Varför gråter inte Emma?” Hon berättar om de olika stegen i sin sorg.

Själv nära döden låg hon i koma och sen dröjde det innan man talade om för henne att barnen var döda. Då reagerade hon inte alls, först så småningom sjönk informationen långsamt in, allteftersom kroppen orkade. Hon grät fortfarande inte. Däremot kräktes hon – så mycket att hon till slut fick åka till sjukhuset för att få dropp. Ännu längre fram kunde hon slutligen börja prata om vad som hänt.

Fortsätt läsa ”Om att sörja på olika sätt – och respektera det”

När jag byter tankar med andra människor fascineras jag ständigt av hur olika vi är,  tänker, känner. Och hur lika. Spännande.

Själv har jag alltid varit en präktig typ, som barn hade jag likadana flätor som ordentliga Spara i min barndoms Lyckoslanten. Jag minns hur en av de mera avancerade tjejerna i mellanstadiet med ett äcklat tonfall sa: “Och nu kommer den där lilla Lena  också!” Och jag förstod vad hon menade. Jag var yngst och spinkigast, så när övriga började komma in i puberteten var jag kvar ett tag i rollen som duktig skolflicka – den som funkat bra tidigare.

Fortsätt läsa ”Om hur det är på insidan  ”

En annan bloggare kom in på kroppsspråket och jag minns när jag för många år sen träffade mamman till en kompis. Det kändes inte riktigt bra att prata med henne, utan att jag kunde sätta fingret på varför. Förrän min mamma hade stött på henne i  affären och sa: “Jag fick ta skydd bakom en disk!”

Kvinnan kom nämligen för nära och om man backade följde hon efter. Det kändes mycket obehagligt – till och med lite hotfullt.

Även om det inte var förklaringen i det här fallet har jag sen läst att det är olika i olika kulturer hur nära man får stå. Sverige är sen gammalt glesbefolkat, alltså vill vi ha större avstånd till andra än i sydligare länder. Möjligen kan glesbygden och klimatet också ha bidragit till att vi inte är/var så fysiska? Vi är vana att sitta och kura i våra varma hus. För inte länge sen kramades och pussades vi INTE utanför den närmaste familjekretsen.

Fortsätt läsa ”När kroppen pratar är det bra om man hajar klyket”

… lär ha varit den vanligaste frågan från ungdomarna i en undersökning.

“Stackars barn, vad har de då haft för sex?” undrade jag förskräckt. Det kanske ligger mer bakom än så.

Vetenskapsradion Forum handlade visserligen om att sjukvården på många håll helt saknar rutiner för att ta hand om våldtagna män – som ju möts med ännu större misstro än kvinnor, eftersom män “inte kan våldtas”. 😕

Men man beskriver även offrens reaktion, likadan för män och kvinnor. Och det här var nytt, åtminstone för mig. Jag skrev ju nyligen om den efterhängsna myten om att  våldtäkt oftast är = överfallsvåldtäkt. På samma sätt utgår man lätt ifrån att den som blir våldtagen skriker, slåss och gör motstånd, är chockad och gråter. Men läkaren på SöS akutmottagning för våldtagna säger att fysiska skador är ganska ovanliga – eftersom gärningsmannen inte behöver ta till våld:

Det vanligaste är att offret reagerar  med en frysreaktion (”tonic immobility”): passivitet, förlamning, kanske säger man inte ens nej. För man är helt överrumplad av att en person gör så mot en.

Särskilt om det är en närstående.

Fortsätt läsa ”“Har jag blivit våldtagen?””