Det är klart vi ska följa regler – frågan är bara vilka.

Ingen kan väl ha missat den s k Kulturprofilen, mannen med personliga och ekonomiska band till Svenska Akademien (där även hans hustru sitter), som anklagas för mångåriga sexuella trakasserier, övergrepp och våldtäkt, ibland i Akademiens lägenheter. Till och med akademiledamöter samt deras hustrur och döttrar har utsatts för ”oönskad intimitet eller opassande behandling”. Flera vittnar även om att han brukar läcka litteraturpristagarna i förväg.

Utredning pågår och hans inbjudan till Nobelfesten drogs tillbaka.

Frågan om varför har han fått hållas så länge är väl intressantare än personen: Tystnadskultur även här, trots att Svenska Akademien länge har betraktats (och betraktat sig själv) som en kulturelit och utdelar både stipendier och Nobelpris. Profilens beteende låter knappast förenligt med det stolta valspråket: “Snille och Smak”. Redan 1997 avslöjade en tidning både sextrakasserier och ekonomiska oegentligheter och många verkar känna mannen som “Janne Kladd”. Ändå försvarades (och försvaras?) han ivrigt av bland annat två av akademiens tidigare ständiga sekreterare.

Fortsätt läsa ”Det är klart vi ska följa regler – frågan är bara vilka.”

Stopp i leken! 🤚

Så sa min dotter ibland när hon var liten. När hennes fyraårige son nyss hälsade på oss busade han och min man gärna. Båda hade roligt, men ibland kunde det bli lite för “läskigt” en stund – och fyraåringens lekkamrat hade lite svårt att uppfatta subtila signaler mitt i leken, med spökskynke över huvudet. 😉 Så jag tipsade barnbarnet att säga “Stopp!” och hålla upp handen när han ville ha en paus. Senare såg hans mamma honom göra samma sak mot en kompis på dagis.

Nu läser jag att en (annan) förskola sedan i våras lär barnen att säga ”Stopp, min kropp!” om någon slår eller tar på privata områden. Samma namn har Rädda barnens handbok om hur vi kan prata med barnen om vad man får och inte får göra mot eller med andras kroppar. Och tredjeklassare har gjort en video:

Och det är väl där nånstans man måste börja för att ändra den allmänna inställningen som åtminstone de flesta blivit medvetna om nu efter #metoo. Det vore ju synd om det skulle stanna vid det gamla reflexmässiga bespottandet av några vid skampålar fjättrade, när det kan bli något betydligt mera spännande: En förändring av de attityder som hittills varit självklara, och som inte bara kan vara inkörsporten till rena olagligheter utan även klämmer in oss i trånga könsroller – alla, inte bara kvinnorna.

Fortsätt läsa ”Stopp i leken! 🤚”

Och så lite upplyftande nyheter – det kan behövas. 😀

Panikslagna fullblodsegoister. Det är vad man har hört att katastrofer förvandlar oss människor till. Men det är en myt, åtminstone enligt krisforskarna Ann Enander och Misse Wester, som fördjupat sig i hur vi agerar i krissituationer.

Vid musikfestivalen i Las Vegas, där över 600 personer sköts ihjäl, trodde många i publiken att smattret från skyn var fyrverkerier och bandet fortsatte att spela en stund – innan man började inse att någon eller några höll på att skjuta ihjäl dem.

Och den reaktionen är helt logiskt: När något händer letar vi först i minnet: ”Har jag varit med om detta förut?” och de allra flesta som lever i den här delen av världen förväntar sig snarare fyrverkerier än skottsalvor.

Fortsätt läsa ”Och så lite upplyftande nyheter – det kan behövas. 😀”

Korkad som jag är…

… stöter jag återkommande på resonemang jag inte begriper. Och jag brukar ju använda bloggen för att reda ut mina tankar, så nu tar jag ett aktuellt fall som exempel. Jag skriver inga namn och vet inte alla fakta, men en kvinna har polisanmält en känd man för sexuellt ofredande Och mycket har skrivits om det, av båda parter. 

Kvinnan berättar att mannen, som hon känner och beundrar, vid en avslutningsfest efter en konferens nyligen ville bjuda henne på något att dricka.

”Efter ett tag började han smeka mig över armen, över ryggen och ner på rumpan. Jag blev helt stel. Jag tänkte ”det här händer inte”. Jag är en ganska rak tjej med skinn på näsan, men jag blev så ställd att jag inte sa något, jag gick till en kompis för att komma bort från honom.”

Fortsätt läsa ”Korkad som jag är…”

Helveteshostig, snorig, allmänt och oresonligt sur och 👿lig!

Hösthostan har slagit till med full kraft, jag inhalerar pulver av olika slag (med långtids- och korttidsverkan) och konsumerar halstabletter i vild förtvivlan. Sömn? Inte mycket.

Sur och vresig orkar jag bara kryssa mellan TV-program, men krockar ideligen med den obligatoriska matlagaren, som verkar återkomma som en sur uppstötning i vartenda j-la program. Jag är INTE intresserad, och nu när jag är sjuk borde man ta hänsyn till mig. Tycker surkärringen. /😡mutter/

När jag försöker kolla åtminstone nyheterna omgärdas de av matlagninginslag på alla sidor – allt för att jag inte ska slippa undan. Grrr. Varvat med information om hur man ska hålla sig i form genom träning och nyttig mat så fördjupar man sig vällustigt  i hur man ska göra riktigt smarriga godisar/bakverk/efterrätter.

Fortsätt läsa ”Helveteshostig, snorig, allmänt och oresonligt sur och 👿lig!”

Och sen då – vad gör vi nu?

Lille B, snart fyra år, har varit på besök. En dag blev han JÄTTEARG For blixtsnabbt in i ett annat rum och barrikaderade dörren: “Kom INTE hit! Gå härifrån!” Efter några minuter i ensamhet var han tillbaka och talade om vad det var han tänkt göra, som gick fel och missuppfattades. “Så jag blev JÄTTEARG på pappa!” (Tankepaus) “Och på MIG SJÄLV!” När någon försökte lätta upp stämningen med ett skämt rynkade han strängt ögonbrynen: “Skoja INTE nu! Alldeles nyss blev jag faktiskt JÄTTEarg!” När han förklarat färdigt och allt var utrett kramades han och var sitt vanliga soliga jag.

Tänk om vi alla kunde hantera våra frustrationer med samma självinsikt.

Jag fortsätter att fundera kring “Metoo” som går som en löpeld över vår del av världen.

Fortsätt läsa ”Och sen då – vad gör vi nu?”

Fast i syndens garn – fast utan synd, då

Jag har inte varit så bloggaktiv på sistone. Plötsligt blev jag nämligen jättesugen på att sticka, och nuförtiden kan jag ju snöa in på saker utan att störas av arbete och liknande petitesser. Endast musarmen sätter gränser.

F d del av överkast.

Problemet är bara att det är svårt att blogga OCKSÅ. Läsa medan jag stickar (åtminstone på raksträckorna) kunde jag redan i tolvårsåldern, när jag hjälpte mamma att sticka upp provplagg till garnaffärer, men det är svårare att scrolla och skriva. Det är ju samma fingrar som ska användas.

Redan för en tid sen dök det blå garnet upp, det som aldrig verkar ta slut.

Fortsätt läsa ”Fast i syndens garn – fast utan synd, då”

Land ska med lag byggas – fast inte bara, va?

När TV4s VD slutligen uttalade sig om den tafsande programledaren blir åtminstone jag lite förvirrad när han säger att detta var “ett undantag, ett rötägg”. Meh! ⁉ Det motsägs väl redan av att den som säger det är den högste av alla de chefer som känt till beteendet i åratal och ändå låtit det fortsätta? Och därmed bekräftat att det är accepterat beteende.

En lag om samtycke till sex kan inte ändra det svåra bevisläget, där ord står mot ord i en situation där åtminstone offret aldrig har några vittnen närvarande. Men lagändringen sägs syfta till att ge ett ”tydligt normativt budskap”, om vad som är okej sex i ett modernt och jämställt samhälle. Ungefär som lagen mot barnaga, alltså.

Fortsätt läsa ”Land ska med lag byggas – fast inte bara, va?”

Förenklingar och fördjupningar – om sexuella trakasserier och sånt

Ingen lär ha missat att en amerikansk filmproducent anmälts för att  under decennier ha förgripit sig på ett stort antal kvinnor, och att allt flera andra namn dyker upp, även svenska. Men det känns lite fånigt om man nöjer sig med hänga ut några få slemproppar och tävla om att sparka hårdast på dem, när de flesta väl är medvetna om att problemet är större än så. Bara inom teater och film var det exempelvis inte länge sen ärevördiga Dramaten var i blåsväder, som snabbt mojnade. Få se hur det går denna gång.

Filmproducenten verkar ha gjort sig skyldig till alla varianter av sexuella trakasserier, sexuellt ofredanden och våldtäkter. Jag läser om vad de innebär:

Fortsätt läsa ”Förenklingar och fördjupningar – om sexuella trakasserier och sånt”

Oss människor emellan

Vi såg Patti Smith sjunga Bob Dylan på Nobeldagen förra året. Att hon i detta, det högtidligaste av alla ögonblick kom av sig gjorde större intryck på mig än själva sången, även om jag tycker mycket om den också. Nyligen berättade hon i Skavlan vad som hände.

Jag kunde låten fram- och baklänges, jag har sjungit den sen tonåren… I andra versen låste det sig. Det var inte att jag glömde texten. Det bara låste sig. Jag skämdes så, men var tvungen att säga som det var. För det har jag lärt mig: Säger man bara som det är, så är folk väldigt förlåtande. Så jag sa att jag var nervös – jag som ALDRIG blir nervös. Jag bad att få börja om – och kunde känna att jag hade alla med mig. Kungen, drottningen, alla pristagarna: ”Kom igen. Det här klarar du.”

Dagen efter kände jag mig förstås otillräcklig för att jag inte gjort mitt bästa för Bob Dylan och publiken. Men alla Nobelpristagarna var så glada att träffa mig. De kände igen sig i mig, tog selfies med mig. Och enligt Bob Dylans son har hans sagt att ingen rör ihop hans texter värre än han själv.

Fortsätt läsa ”Oss människor emellan”