Vi såg Patti Smith sjunga Bob Dylan på Nobeldagen förra året. Att hon i detta, det högtidligaste av alla ögonblick kom av sig gjorde större intryck på mig än själva sången, även om jag tycker mycket om den också. Nyligen berättade hon i Skavlan vad som hände.

Jag kunde låten fram- och baklänges, jag har sjungit den sen tonåren… I andra versen låste det sig. Det var inte att jag glömde texten. Det bara låste sig. Jag skämdes så, men var tvungen att säga som det var. För det har jag lärt mig: Säger man bara som det är, så är folk väldigt förlåtande. Så jag sa att jag var nervös – jag som ALDRIG blir nervös. Jag bad att få börja om – och kunde känna att jag hade alla med mig. Kungen, drottningen, alla pristagarna: ”Kom igen. Det här klarar du.”

Dagen efter kände jag mig förstås otillräcklig för att jag inte gjort mitt bästa för Bob Dylan och publiken. Men alla Nobelpristagarna var så glada att träffa mig. De kände igen sig i mig, tog selfies med mig. Och enligt Bob Dylans son har hans sagt att ingen rör ihop hans texter värre än han själv.

Nyligen hörde jag någon annan säga något liknande: “Min erfarenhet är att jag fått bäst kontakt och gemenskap med andra människor när jag INTE varit lyckad eller duktig, utan  stått för mina svagheter.”

Och jag känner så väl igen det här som något jag är mycket glad över att ha lärt mig under årens lopp. I min ungdom försökte jag dölja mina värsta knäppigheter – exempelvis mitt obefintliga lokalsinne och min konstiga nervositet inför situationer ingen annan blir nervös för (såvitt jag vet). Det räcker med att jag ska in till stan och träffa en kompis, för att inte tala om när jag ska ut på en riktig resa. Precis som när jag tentade släpper nervositeten när jag väl är i situationen. Jag har aldrig lyckats komma underfund med VAD jag egentligen är nervös för. Jag vet ju att jag klarar det.

Och ju mer jag försökte dölja min nervositet och “hålla färgen” desto nervösare blev jag. Förstås, för då måste jag vara rädd för att bli avslöjad – också.

Därför känner jag sån medkänsla med dem som ängsligt verkar försöka visa hur lyckade de är – i levande livet, med photoshoppade selfies, arrangerade middagsbilder, tjusiga interiörer och success stories. Till och med barnen förväntas vara lyckade – hela tiden. De som är riktigt unga kommer förhoppningsvis småningom att upptäcka det jag gjorde. Men en del är äldre, ofta män som tror att de måste vara starka och tysta problemlösare. Och jag skulle vilja krama om dem (åminstone bildligt talat!) och säga: “Det gör inget om du är rädd eller nervös. Man är faktiskt ännu modigare om man gör eller säger saker TROTS att man är rädd. Och dina närmaste kanske hellre vill att ni öppet pratar om er oro, och sen tar itu med problemen gemensamt.” Det klassiska exemplet är när mannen försöker lösa kvinnans problem, medan hon “bara” vill prata av sig, för att sen kunna lösa dem själv. (Och  nej, jag tror inte att det är genetiskt, utan inlärt.)

Nästa steg är ännu härligare: Att kunna skratta åt sig själv – inte hånfullt eller självdestruktivt, utan med självkännedom och visst överseende. Och att kunna ta det när någon annan skämtar med en.

En gammal klassiker handlar om Ingvar Carlsson, som tog över statsministerposten när Palme mördats. Många minns honom mest som “Foten”, efter ett Hasse & Tage-skämt i lunchrevyn ”Under dubbelgöken”: “Han ser ju ut som en fot i ansiktet.” Carlsson inte bara tålde skämtet, det gav honom en alldeles egen logga: en skosula med glasögon, exempelvis på T-shirts försedd med texten »Fotfolket«.

Då är vi långt ifrån Trumps reaktion på nutida satirprogram… 😦

Här är hela Patti Smiths framträdande: