Indignationen som kom av sig

Just när jag skrivit om indignationsknarkandet kollade jag tidningen på nätet. Och stöter direkt på ett exempel. (Inga namn, eftersom det bara är ett exempel.)

Jag ser två lessna bilder av ett ansikte som (med betydligt gladare min) synts väldigt ofta i TV-rutan på sistone – så ofta faktiskt, att jag (elakt!) hinner tänka ”Guschelov för det!” när jag läser rubriken:

”NN slutar på SVT – efter alla år” , ingress: ”Står utan jobb. Berättar om vändningen i livet.”

För att läsa artikeln klickar man på länken ”NN: Nu har jag ingenting”.

Sen kämpar journalisten hela artikeln för att få den stackars mannen att säga nåt sånt som att han ingenting har, att verkligen vara just “stackars”. Men förgäves. Mannen verkar inte ens förstå vad man är ute efter.

Fortsätt läsa ”Indignationen som kom av sig”

Indignationsknarkare är vi allihopa – åtminstone ibland.

Jag har ju undrat varför det ibland verkar som om vi VILL bli arga, och bara letar efter en anledning (vilken som helst?) att gå igång på. Vid julgodissnaskandet och -snackandet med barn och barnbarn fick jag tips om  en möjlig förklaring: Det kan röra sig om ett missbruk!

Så jag läste David Brins öppna brev från 2005: “Addicted to Self-Righteousness?”:

Kanske en del av oss har lätt för att tacka nej till droger därför att vi vet hur vi ska uppnå samma effekt helt utan droger?

Och i en föreläsning 2014 frågar Brin: “Does it help to be mad as hell?” (från filmklassikern “Network”, där det åldrade nyhetsankaret förlorar sitt  jobb – och på bästa sändningstid bryter samman och uppmanar tittarna att öppna sina fönster och tillsammans med honom vråla ut sin ilska: ”I’m as mad as hell, and I’m not going to take this anymore!”  (Jag skrev om filmen 2016.)

Fortsätt läsa ”Indignationsknarkare är vi allihopa – åtminstone ibland.”

Metoo – den svenska modellen(?)

I nattradion hörde jag att #metoo-rörelsen just inte haft något genomslag alls i exempelvis Danmark. Och det lär bara vara i  Sverige vi har varianten “icke-utpekande” berättelser, där man bara delar sina upplevelser, utan att namnge någon förövare.

Om det är typiskt svenskt känner jag mig lite glad över det. För det är väl så man kan få en tydlig bild av den rådande kulturen, som alla hittills utan ifrågasättande accepterat – både män och kvinnor.

Och det är just det jag tycker känns så nytt i (svenska?)  #metoo. Snuskgubbar och illgärningsmän ska självklart straffas/klämmas åt, men det finns komplikationer med att de pekas ut i media: De kanske är oskyldiga. Bevisläget är svårt, ofta(st) står ord mot ord. Deras oskyldiga familjer straffas samtidigt, inklusive barn. Dessutom kan även agerande som inte är straffbart enligt lagen ändå vara så plågsamt för den som blir utsatt att det faktiskt är ej-OK.

Fortsätt läsa ”Metoo – den svenska modellen(?)”

Nu vet jag i alla fall varför det heter ryggskott.

Som ett ljudlöst skott (eller en blixt) slog det till när jag reste mig upp för att gå in i sovrummet och lyssna på ett program: En vansinnig smärta i korsryggen (tror jag det heter). Jag kunde inte ens stanna, bara som en robot fortsätta in i sovrummet. Där blev jag stående, utan att ens kunna lägga mig: “Vad ska jag göra? Jag kan inte röra mig.” 

Efter en stund började det susa i huvudet och jag mådde riktigt dåligt, tänkte: “Svimmar jag nu kommer jag att dö av smärtan när jag dråsar i golvet!” Av ren förskräckelse lyckades jag vräka omkull mig på tvärs i sängen, med benen utanför.

Fortsätt läsa ”Nu vet jag i alla fall varför det heter ryggskott.”

Ibland kan det visst vara härligt att vara rasande.

Om man använder ilskan konstruktivt kan den dessutom ge kraft till att orka ta itu med något trots att det är obekvämt. Man kanske rentav våga agera i en situation fast man är rädd, exempelvis säga ifrån om någon blir mobbad. Och det finns så många anledningar att vara arg och så mycket som behöver ändras i vår ofullkomliga värld.

Men det verkar inte räcka. Varför skulle vi annars behöva fabricera eller förvanska anledningar?  Det är som om vi ibland utgår ifrån att vi vill vi bli arga och sen letar efter en väldigt tydlig anledning till en ilska,  helt utan frågetecken och komplikationer. Varför det?

Jag behöver ingen hjälp för att bli arg, men såg ändå en filmsnutt som efter sedvanlig varning för upprörande bilder visade hur en polis skjuter ihjäl vad som senare visade sig vara en obeväpnad tvåbarnspappa:

Fortsätt läsa ”Ibland kan det visst vara härligt att vara rasande.”

Det är klart vi ska följa regler – frågan är bara vilka.

Ingen kan väl ha missat den s k Kulturprofilen, mannen med personliga och ekonomiska band till Svenska Akademien (där även hans hustru sitter), som anklagas för mångåriga sexuella trakasserier, övergrepp och våldtäkt, ibland i Akademiens lägenheter. Till och med akademiledamöter samt deras hustrur och döttrar har utsatts för ”oönskad intimitet eller opassande behandling”. Flera vittnar även om att han brukar läcka litteraturpristagarna i förväg.

Utredning pågår och hans inbjudan till Nobelfesten drogs tillbaka.

Frågan om varför har han fått hållas så länge är väl intressantare än personen: Tystnadskultur även här, trots att Svenska Akademien länge har betraktats (och betraktat sig själv) som en kulturelit och utdelar både stipendier och Nobelpris. Profilens beteende låter knappast förenligt med det stolta valspråket: “Snille och Smak”. Redan 1997 avslöjade en tidning både sextrakasserier och ekonomiska oegentligheter och många verkar känna mannen som “Janne Kladd”. Ändå försvarades (och försvaras?) han ivrigt av bland annat två av akademiens tidigare ständiga sekreterare.

Fortsätt läsa ”Det är klart vi ska följa regler – frågan är bara vilka.”

Stopp i leken! 🤚

Så sa min dotter ibland när hon var liten. När hennes fyraårige son nyss hälsade på oss busade han och min man gärna. Båda hade roligt, men ibland kunde det bli lite för “läskigt” en stund – och fyraåringens lekkamrat hade lite svårt att uppfatta subtila signaler mitt i leken, med spökskynke över huvudet. 😉 Så jag tipsade barnbarnet att säga “Stopp!” och hålla upp handen när han ville ha en paus. Senare såg hans mamma honom göra samma sak mot en kompis på dagis.

Nu läser jag att en (annan) förskola sedan i våras lär barnen att säga ”Stopp, min kropp!” om någon slår eller tar på privata områden. Samma namn har Rädda barnens handbok om hur vi kan prata med barnen om vad man får och inte får göra mot eller med andras kroppar. Och tredjeklassare har gjort en video:

Och det är väl där nånstans man måste börja för att ändra den allmänna inställningen som åtminstone de flesta blivit medvetna om nu efter #metoo. Det vore ju synd om det skulle stanna vid det gamla reflexmässiga bespottandet av några vid skampålar fjättrade, när det kan bli något betydligt mera spännande: En förändring av de attityder som hittills varit självklara, och som inte bara kan vara inkörsporten till rena olagligheter utan även klämmer in oss i trånga könsroller – alla, inte bara kvinnorna.

Fortsätt läsa ”Stopp i leken! 🤚”

Och så lite upplyftande nyheter – det kan behövas. 😀

Panikslagna fullblodsegoister. Det är vad man har hört att katastrofer förvandlar oss människor till. Men det är en myt, åtminstone enligt krisforskarna Ann Enander och Misse Wester, som fördjupat sig i hur vi agerar i krissituationer.

Vid musikfestivalen i Las Vegas, där över 600 personer sköts ihjäl, trodde många i publiken att smattret från skyn var fyrverkerier och bandet fortsatte att spela en stund – innan man började inse att någon eller några höll på att skjuta ihjäl dem.

Och den reaktionen är helt logiskt: När något händer letar vi först i minnet: ”Har jag varit med om detta förut?” och de allra flesta som lever i den här delen av världen förväntar sig snarare fyrverkerier än skottsalvor.

Fortsätt läsa ”Och så lite upplyftande nyheter – det kan behövas. 😀”

Korkad som jag är…

… stöter jag återkommande på resonemang jag inte begriper. Och jag brukar ju använda bloggen för att reda ut mina tankar, så nu tar jag ett aktuellt fall som exempel. Jag skriver inga namn och vet inte alla fakta, men en kvinna har polisanmält en känd man för sexuellt ofredande Och mycket har skrivits om det, av båda parter. 

Kvinnan berättar att mannen, som hon känner och beundrar, vid en avslutningsfest efter en konferens nyligen ville bjuda henne på något att dricka.

”Efter ett tag började han smeka mig över armen, över ryggen och ner på rumpan. Jag blev helt stel. Jag tänkte ”det här händer inte”. Jag är en ganska rak tjej med skinn på näsan, men jag blev så ställd att jag inte sa något, jag gick till en kompis för att komma bort från honom.”

Fortsätt läsa ”Korkad som jag är…”

Helveteshostig, snorig, allmänt och oresonligt sur och 👿lig!

Hösthostan har slagit till med full kraft, jag inhalerar pulver av olika slag (med långtids- och korttidsverkan) och konsumerar halstabletter i vild förtvivlan. Sömn? Inte mycket.

Sur och vresig orkar jag bara kryssa mellan TV-program, men krockar ideligen med den obligatoriska matlagaren, som verkar återkomma som en sur uppstötning i vartenda j-la program. Jag är INTE intresserad, och nu när jag är sjuk borde man ta hänsyn till mig. Tycker surkärringen. /😡mutter/

När jag försöker kolla åtminstone nyheterna omgärdas de av matlagninginslag på alla sidor – allt för att jag inte ska slippa undan. Grrr. Varvat med information om hur man ska hålla sig i form genom träning och nyttig mat så fördjupar man sig vällustigt  i hur man ska göra riktigt smarriga godisar/bakverk/efterrätter.

Fortsätt läsa ”Helveteshostig, snorig, allmänt och oresonligt sur och 👿lig!”