Åsa Larsson berättade nyligen i ”Tankar för dagen” om när hon återvände till Kurkkio i Tornedalen på jakt på sitt förlorade språk meänkieli och sin historia. Hon hade aldrig bott där, bara varit hos mormor på loven, ändå kändes det som hemma när hon kom dit efter trettio år.

Hon började fundera över ”stororden: hemkomst och hemlängtan”: En del träffar sitt livs kärlek och säger att det är som att komma hem. Andra far till en plats de aldrig varit på – och upplever att de äntligen hittat hem. Åter andra bor kvar där de fötts – och har aldrig känt sig hemma.

”Jag förstod att allt mitt skrivande på något sätt har handlat om hemlängtan. Huvudpersonen i mina deckare lever på något sätt mitt olevda liv. Hon flyttar tillbaka till sin by, in i sin farmors hus.”

Fortsätt läsa ”Om att hitta hem”

Jag har skrivit förr om hur lätt det blir fel med forskningslarm. Efter att ha jobbat på forskningsinstitut i många år kan jag tydligt se den inbyggda svårigheten:

Först ska forskarna förklara sin forskning för journalister, med tonvikt på konkreta, användbara, helst spektakulära resultat, vilket strider mot hela tankesättet hos alla forskare jag kommit i kontakt med. För dem måste ALLT vara med – speciellt minsta tveksamhet. Sen ska journalisten försöka vaska fram det som kan intressera allmänheten och spetsa till det: Vad får allmänheten att haja till och läsa (och sprida) just denna artikel? Därefter ska rubriksättaren komprimera det journalisten skrivit till en snärtig, intresseväckande rubrik.

Då är det inte konstigt om det blir fel.

2014 visade det sig exempelvis att: ”Välling vid sex månaders ålder ökar risken för senare övervikt” egentligen betydde: ”Om man från tidig ålder ger barnet välling utöver den vanliga maten kan det få problem med övervikt.” Att man kan få viktproblem av att tidigt lära sig att småäta mellan måltiderna låter ju logiskt – men inte särskilt spektakulärt.

Fortsätt läsa ”Hur orolig behöver man egentligen vara när larmet går?”

För en svensk är USAs vapenpolicy ganska omöjlig att begripa. Efter varje större masskjutning höjs röster för att man borde skärpa vapenlagarna och exempelvis kräva vapenlicens – eller åtminstone skjutskicklighet. Men snart dör diskussionen – till nästa gång.

I USA har alla rätt att inneha vapen. Man måste bara vara medborgare och i allmänhet 18 år gammal, lagstiftningen varierar mycket i de olika delstaterna. Vart tredje hushåll har ett eller flera skjutvapen: pistoler, jaktgevär eller halvautomatiska karbiner. De är alltså lätt tillgängliga även för den som inte helt lagligt köper sin halvautomatiska i en affär, som nittonåringen som i februari sköt ihjäl 17 av sina fd skolkamrater i Parkland. Som jämförelse: I Sverige måste man vara 18 år, ha ett intyg från en skytteorganisation på att man har behov av vapen och visa skjutskicklighet. För jaktvapen krävs jägarexamen.

Fortsätt läsa ”The Good Guys in the Wild West – och deras arvtagare”

Först vill jag bara säga att “Husdrömmar” är ett program jag gillar. Utan att veta varför tycker jag det är roligt att titta på hur folk vill bo, men klarar inte av dessa välstajlade, fingerspretande estetarkitekter som far omkring längs väggarna med viftande armar och pratar VISIOONER när det handlar om att BO (tycker jag). I “Husdrömmar” tycker arkitekten ibland annorlunda än byggarna – som arkitekt eller person – utan att någon av dem tar så hårt på det. Ibland kan han helt odramatiskt ändra sig. Byggarna/husägarna uppfattar jag som “vanliga” människor av många olika slag, med det enda gemensamt att de har ett drömhus och möjlighet att förverkliga det. De skapar ett boende som de själva vill ha det – inte nödvändigtvis andra. Småkul att följa.

Men nu senast blev jag lite full i fnitter.  Ett par, 50+ och andravarvare, säljer sina två lägenheter och bygger ett hus att flytta ihop i. Inga problem med det, men sen dök mina vanliga frågetecken upp.

Fortsätt läsa ”Om andras husdrömmar”

Snubblade över ett klipp som perfekt speglar den mer subtila delen av den kultur metoo gjort mig medveten om: inga brottsliga handlingar, men… Alexandra Dahlström och Rebecca Liljeberg hade fått varsin guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll i  ”Fucking Åmål” och Alexandra håller tacktal:

”Jag har varit på väg att säga det tre gånger, och jag måste nog säga det nu. Jag tycker det är tråkig med all sexism och utseendefixering..” Längre hinner hon inte innan programledaren Loa Falkman avbryter: ”Hörrudu mitt lilla hjärta..”.  (Fast hon gör arga tecken bakom hans rygg, det gör hon.)

Fortsätt läsa ”Metoo igen: Klockrent exempel anno 1999”

Jag är en av dem som fick en AHA!-upplevelse av Metoo-rörelsen. Några skrämmande övergrepp har jag aldrig varit utsatt för, men jag såg plötsligt hur även jag accepterat och anpassat mig till beteenden som inte borde ha accepterats. Åkt tidigare från firmafester för att slippa den självklara urspårningen, exempelvis. Erkänner även att jag som riktigt ung (pinsamt nog!) värderade graden av killarnas intresse efter hur ivrigt de kladdade. Men då var jag mycket ung.

”Möjliggörare” kallas vi, har jag nu lärt mig, och vi är både kvinnor och män. En del män fejkar säkert ånger – för att få beröm eller för att få “vara med”. Det finns även såna som tvärtom fruktar att metoo förstör det “spännande spelet mellan könen”, exempelvis på  “normala personalfester där dyngraka grabbar vill sätta på växeltelefonisten”. Och varnar: “vi kommer att förlora chansen till sexualitetens glädje.”

Fortsätt läsa ”Man kan väl ändra sig? Hoppas jag.”