I december 2017 rapporterade Socialstyrelsen att andelen unga (10–24 år) som fått någon form av psykiatrisk vård nästan fördubblats under perioden 2006–2016. Nu kommer organisationen Mind (som förebygger psykisk ohälsa och självmord) med en ny rapport, som visar att även om ungas psykiska ohälsa är ett folkhälsoproblem, har förekomsten av allvarligare psykisk ohälsa inte ökat under det senaste decenniet. Däremot är det flera som får vård. Och Sven Bremberg, en av Sveriges främsta forskare på ungas psykiska hälsa, håller med.

Hur hänger det här ihop egentligen?

Jag hörde nyheten i P1, men ingen tidning verkar ta upp den (alarmistiska nyheter säljer kanske bättre?) och Socialstyrelsen säger att man vill sätta sig in i de nya uppgifterna innan man svarar. Jag kan ju inte ha en aning om vad som är rätt. Men som vanlig gammal tant skulle jag bara vilja tala om för alla ungdomar (och andra):

Det finns inga perfekta människor – varken inuti eller utanpå.
Hur det än ser ut på Instagram.

Fortsätt läsa ”Det är faktiskt inte meningen att man ska vara perfekt. Bra va?”

Så skrev nån – vet ej vem. Men det får mig att fundera:

Tänk om ingen hänger på när mobbaren ger sig på sitt offer. Kompisarna tittar oförstående och med viss avsmak. Går därifrån – och tar offret med sig.

Tänk om programledaren när han drar ”skämt som går över gränsen” möts av – tystnad. Och åhörare som generat skruvar på sig och börjar prata med varann, för att skyla över hans fadäs.

Tänk om den inflytelserike mannen gör sina vanliga ”gentlemannamässiga” närmanden. Och omgivningen inte höhöar utan reagerar: ”Det där tror jag inte var så uppskattat, hörrödu.” (ungefär)

Tänk om chefen drar sina vanliga grova skämt och hånfulla kommentarer. Och ingen skrattar. Istället markerar man att det var pinsamt och byter snabbt samtalsämne.

Fortsätt läsa ”Tänk dig ett krig och ingen går dit.”

Vid min ålder har man ju lite att jämföra med. Men jag orkar bara snudda vid gångna tiders incest- och pedofiloffer. Fullständigt utan hopp om hjälp. Det är olidligt att tänka på att de inte ens hade den lilla trösten att veta att de inte var ensamma, att det fanns flera.

För inte ens de själva fanns ju: När jag var liten varnades jag diffust för nån ”ful gubbe”, som jag inte skulle följa med. Och varför i all världen skulle man gå med en trolliknande, lortig gubbe, som lurade i buskarna vid lekplatsen? (Jag såg honom tydligt för mitt inre öga.) Föräldrar, släktingar, lärare, grannar etc skulle ju ALDRIG göra nåt ont, utan istället skydda mig. Världen var en trygg plats.

Nu berättar de som överlevt och orkar hur det egentligen var.

Det var många sanningar vi ”förskonades” ifrån på den gamla goda tiden. I de gamla veckotidningarna från sextiotalet hittar jag exempel.

Fortsätt läsa ”En del säger att det var bättre förr. Eller var det bara vi som inte visste bättre? 🤔”

Om jag verkar ovanligt lat i blogg och kommentarer: Nu jobbar vi på att på allvar veva igång enskedebilder.com! 🙂

I början av maj träffades några av oss som gick ut Nytorpsskolans klass 9G anno 1962. (Hur gamla ÄR vi egentligen!?). 45 år senare stötte vi ihop vid ett skoljubileum, och sen dess träffas vi några gånger om året. 2013 upprepade några av oss till och med 1961 års skolresa till Bremen. (Jag bloggade.)

Denna gång var vi nio som träffades över en god middag med mycket prat och skratt. Det var flera som gärna velat komma, men någon bor utomlands, någon var krasslig, andra är mera aktiva pensionärer än jag, och har annat för sig – särskilt kanske så här i början av sommaren. Å andra sidan bilade en av oss frivilligt 1,5 timme enkel resa för att få träffa oss och åka hem igen. Imponerande, tycker jag som bara tog tunnelbanan in till stan.

Fortsätt läsa ”Konsten att samla minnen”

Åsa Larsson berättade nyligen i ”Tankar för dagen” om när hon återvände till Kurkkio i Tornedalen på jakt på sitt förlorade språk meänkieli och sin historia. Hon hade aldrig bott där, bara varit hos mormor på loven, ändå kändes det som hemma när hon kom dit efter trettio år.

Hon började fundera över ”stororden: hemkomst och hemlängtan”: En del träffar sitt livs kärlek och säger att det är som att komma hem. Andra far till en plats de aldrig varit på – och upplever att de äntligen hittat hem. Åter andra bor kvar där de fötts – och har aldrig känt sig hemma.

”Jag förstod att allt mitt skrivande på något sätt har handlat om hemlängtan. Huvudpersonen i mina deckare lever på något sätt mitt olevda liv. Hon flyttar tillbaka till sin by, in i sin farmors hus.”

Fortsätt läsa ”Om att hitta hem”