Man kan väl ändra sig – eller?

Det kanske bara gäller ifråga om ketchup?

Efter SVTs dokumentär ”Det slutna sällskapet” försöker jag förstå hur Horace Engdahl tänker kring Svenska Akademiens förhållande till J C Arnault. JCA har kallats den 19:e akademieledamoten, är gift med en ledamot, och akademien har under många år ekonomiskt stöttat deras gemensamma företag Forum. Sedan 90-talet har han upprepade gånger anklagats för att ofreda kvinnor och nyligen dömdes han för våldtäkt till två års fängelse, i hovrätten skärpt till 2,5 år. Det finns även misstankar om brott mot jävs- och sekretessregler samt ekonomiska oegentligheter, men det är för våldtäkt han är dömd. DN sammanfattar historien som skakade Svenska Akademien.

Fortsätt läsa ”Man kan väl ändra sig – eller?”

Vad ska vi egentligen ha språket till? 

Jag var jättebra på uppsatsskrivning i skolan, åtminstone i början. När jag häromdan hittade alla(!) mina gamla betyg blev jag lite paff över hur slätstruket svenskabetyget blev med åren, men när jag tänker efter är det inte så konstigt. Jag ville ju skriva-skriva-skriva – och sen se vad det hade blivit, men med åren blev reglerna för uppsatsskrivning allt strängare.

Först räckte det med att i början lämna utrymme för den disposition jag låtsades ha utgått från, men sen försvann allt fler fria ämnen. Till slut fanns bara ett kvar, det kallades räddningsplanka och det måste ha varit meningen att det skulle vara totalt oinspirerande. Tanken med studentuppsatser var nog att förbereda för akademiska avhandlingar, inte att uppmuntra sprudlande berättarglädje. (Det här var ju på den tiden inte många ”tog studenten”.)

Fortsätt läsa ”Vad ska vi egentligen ha språket till? ”

Hur kommer det att gå för de arma liven? 

Ibland dyker det upp en gammal vis gumma inne i mig (alltså helt olik mig själv). Hon sitter i sin imaginära gungstol, nickar med huvet och kommenterar när jag läser tidningen och tittar på TV.

I TV-reklamen för webbläkare säger den unga tjejen kaxigt: ”Vi i vår generation vill inte vänta i telefonköer. Jag har inte tid att vara sjuk, kollar symptom med webbdoktorn medan jag packar för utlandsresan.”

Jaja, tänker gumman saktmodigt. Även du kommer att få lära dig – om du får leva tillräckligt länge. Till och med den som har oförskämd tur med hälsan blir med tiden skruttigare, krämporna går inte över helt, allt man varit med om lämnar spår; rynkor, ärr, minnen, sorger… Och det  är OK. För det är det som är livet. Det enda sättet att slippa undan är att dö tidigt.

(Och du, det är faktiskt INTE så att övriga generationer har en pervers önskan att vänta i vårdens telefonköer – OK?)

Fortsätt läsa ”Hur kommer det att gå för de arma liven? ”

Alltid lika viktigt att VETA och FÖRSTÅ – för mig i alla fall 

Sommarens ögonpärs visade sig ju vara glaskroppsblödning och -avlossning, samt hål på näthinnan (utan avlossning). I juli lasersvetsades hålet på näthinnan, men ”spindelnätet” som fladdrar runt i utkanten av synfältet kvarstår oförändrat.

I mitten av september, när det gått tre månader, ringde jag till St Eriks för att kolla hur länge det kunde tänkas förbli så och – framför allt – om man borde göra något. För jag vill INTE i efterhand få veta att det hade man bort, livrädd som jag är om mitt ”starka” öga.

De sa att det är kvarvarande blod, och det brukar man inte operera. Antingen tar kroppen hand om det eller så vänjer sig hjärnan, så att man inte längre ser det. Om det däremot blir sämre ska jag åka direkt in till ögonakuten.

Det är fortfarande oförändrat, och nu gick jag till optikern för att se till att jag åtminstone har bästa möjliga hjälp av mina brillor – och för att få en extra koll. För det har ändå känts lite oroligt.

Fortsätt läsa ”Alltid lika viktigt att VETA och FÖRSTÅ – för mig i alla fall ”

Om bloggeri och Facebook – goda och dåliga erfarenheter

Om det verkar som om jag slöat till i bloggandet beror det på att jag för tillfället istället snöat in på min andra blogg, Enskedebilder.com. Den startade jag för knappt ett år sen för att med hjälp av gamla klassisar från nian (anno 1962!) samla minnen från vår barndoms hembygd, det jag kallar Enskede.

Jag har lärt mig mycket, bl a att det är – och har varit – olika vad man egentligen menar med ”Enskede”. För mig är det förstås mitt gamla hem på Skärmarbrinksvägen 1 och de platser jag rörde mig mellan då, i åldern från 0 till 12 år, när vi flyttade till en större lägenhet i Farsta. I bloggen valde jag till slut hembygdsföreningens generösa definition i ”Enskede 100 år”: ”hela det område som längre eller kortare tid ingått i begreppet ENSKEDE, dvs östra Söderort, 25 stadsdelar”. Man vill ju att alla som vill bidra med egna minnen ska få vara med!

Fortsätt läsa ”Om bloggeri och Facebook – goda och dåliga erfarenheter”

Varför är det så härligt att bli skrämd? Om min långa relation med hemsökta Hill House.

Nyligen fick jag tips från Netflix om en ny version av Hill House. Jag visste att jag sett en långfilm om det för länge sen – och inser nu att det måste ha varit för 55 år sen! Nu ser jag att 63 års film fått kultstatus som en av de bästa skräckfilmerna genom tiderna, men när jag såg den fick jag intrycket att det bara var jag och en gammal tant som var rädda. Tanten satt bredvid mig och bad att få hålla mig i handen, men jag tror att jag nobbade.

Var jag möjligen påverkad av scenen där det visar sig att handen som höll så hårt inte var den man trodde… ??? 😱

Den scenen är med även i 2018 års serie, men annars är handlingen annorlunda. Och ändå på något sätt besläktad. Personnamnen är exempelvis desamma i alla versionerna – för det finns flera.

1959 kom boken ”The Haunting of Hill House”, vars första stycke slutar:

“Hill House, not sane, stood by itself against its hills, holding darkness within; it had stood for eighty years and might stand for eighty more. Within, walls continued upright, bricks met neatly, floors were firm, and doors were sensibly shut; silence lay steadily against the wood and stone of Hill House, and whatever walked there, walked alone.

Fortsätt läsa ”Varför är det så härligt att bli skrämd? Om min långa relation med hemsökta Hill House.”

Om den progressive liberalen som ofrivilligt(?) hjälpte Trump att bli president

I min strävan att begripa hur vi funkar på nätet läser jag om mannen som byggde propagandavapnet som hjälpte Trump till Vita huset. Osannolikt nog, för Chris Wylie beskriver sig som vegan och queer, har knallorange hår och ring i näsan. Men han berättar om hur han som 23-åring hjälpte Trump till Vita huset – trots att han alltså är övertygad liberal. 

När han insåg att ”väljarna behandlades som terrorister” blev han visselblåsaren som avslöjade den s k ”Cambridge Analytica-skandalen”, och därmed Facebooks värsta mardröm. Nu försöker han förklara för allmänheten hur taktiken fungerar, så att vi bättre ska kunna värja oss.

Han förklarar hur detta skiljer sig från vanlig valpropaganda: Sociala medier som Facebook känner dig bättre än både vänner, släkt och arbetskamrater, för till skillnad från människor minns datorer ALLT, ner till minsta ”like”, och sammanställer det till psykologiska profiler, med människors svaga punkter, största rädslor, etc. Med den informationen kan man lätt skapa skräddarsydda budskap, som bekräftar hur farligt just det du är räddast för verkligen är – speciellt som avsändaren verkar vara någon du litar på, en person, en blogg eller en objektiv nyhetssida.

Fortsätt läsa ”Om den progressive liberalen som ofrivilligt(?) hjälpte Trump att bli president”

Om man pratar med sig själv – är man galen då? Eller helt normal (möjligen lite smartare)?

En del säger att det är enda sättet att få vettiga svar…

Jag läste om mannen som ibland pratar högt med sig själv i väntrummet utan att ens ha sladd eller handsfree i örat som förevändning. Så har jag nog aldrig gjort (tror jag). Men jag minns när blixten slog ner i mitt liv: Jag insåg att mitt trettioåriga äktenskap snart var slut. Vi var på semester och jag tänkte: ”Vad tyst det är här.” Sen insåg jag att det var inne i mitt huvud det var tyst. Då först blev jag medveten om den lilla rösten jag var van att ha där, som småpratar med mig. Jag tror att det är min egen.

Eleanor Longden var ung student när hon plötsligt började höra en främmande röst kommentera vad hon gjorde: ”Hon går ut genom dörren”. Rösten var inte ovänlig eller egentligen till besvär, men en vän blev orolig och rådde henne att gå till doktorn. Han verkade inte särskilt intresserad när hon berättade vad hon trodde var hennes problem: ångest, dålig självkänsla, rädsla för framtiden. Men så fort hon nämnde rösten i huvudet hajade han till och det blev remiss till psykiater.

Fortsätt läsa ”Om man pratar med sig själv – är man galen då? Eller helt normal (möjligen lite smartare)?”

Nu har vi i alla fall röstat.

Innan dess läste jag om Hédi Fried. Under året före riksdagsvalet har denna 94-åriga förintelseöverlevande bjudit svenska toppolitiker på smörgåstårta i sitt hem. Hennes budskap:

Det är bråttom. Demokratin är i fara.

Hon känner igen sig från 30-talet:

”Sverigedemokraterna försökte först med buller och bång. Det gick inte. Då tonade de ner sig, skaffade sig kostymer och kom in i riksdagen. Precis som Hitler efter kuppen i ölhallen.”

Två timmar om dan orkar hon numera. Dem använder hon väl.

Efter henne blir det enklare att förneka Förintelsen. Om vi tillåter det.

Fortsätt läsa ”Nu har vi i alla fall röstat.”

Ibland försöker jag faktiskt lyssna på valdebatter. Det går inte så bra.

Det verkar liksom inte vara mig man riktar sig till. Det känns trist: Visserligen är jag gammal, men rösträtt har jag.

Som utmattade gladiatorer hetsas de arma partiledarna mot varann. Ibland är det paus för lekar och ”lustiga” frågor, sen återupptas striden, ofta inför en högljudd publik. Och så recenseras föreställningen.

Jag känner inte förtroende varken för politiker eller nån annan bara för att de är bra på att ”agera” – charma, leka lekar, slänga käft, spotta ur sig oneliners och verbalt dräpa motståndare. Och de som är tuffast av alla på lekplatsen när det gäller att slå de andra på käften går bort direkt. För mig.

Fortsätt läsa ”Ibland försöker jag faktiskt lyssna på valdebatter. Det går inte så bra.”