Galningarna och bomben

En man som blir provocerad av en tweet borde inte ha fingret på bombknappen, tyckte Hillary Clinton under valkampen. Det  är väl ännu tydligare idag. Men är det verkligen sant att USAs president när som helst ensam kan utlösa den stora bomben, den som kan göra slut på världen som vi känner den? Tanken verkar ju galen, även om mannen i Vita Huset inte skulle vara det.

Men så är det tydligen. Visserligen finns det ingen knapp att trycka på, utan en väska, kallad “den nukleära fotbollen” (efter den längesen skrotade krigsplanen “Dropkick”). Men den innehåller det presidenten behöver för en kärnvapenattack. Så har det varit sen det kalla kriget och “the idea of MAD”. Förutom “galen” betyder MAD här “Mutually Assured Destruction” –  ”ömsesidig garanterad ödeläggelse”: Redan på 1950-talet hade både USA och Sovjetunionen kärnvapen nog för att utplåna varandra – och slå tillbaka även efter att motparten anfallit. Det kallades för “terrorbalans”, och borde – åtminstone teoretiskt – innebära att ingen av dem vågade anfalla den andre, eftersom det betydde självmord.

Fortsätt läsa ”Galningarna och bomben”

Har Trump lyckats bli vald till president – utan att behöva vara det?

Inför presidentvalet funderade jag på om Trump i själva verket var livrädd för att bli vald. Han kanske bara hade velat gå in som stark man och röra om i grytan, så när det började verka som om han faktiskt riskerade att vinna försökte han desperat  ”straffa ut” sig. Det misslyckades, tyvärr. Sen dess pågår en svart fars i Vita Huset, där presidenten duschar omvärlden med märkliga, aggressiva budskap/förolämpningar/krigsförklaringar, som hans medarbetare kämpar för att försöka rätta till. Varpå han gör om det.

Och medarbetare åker ur Vita Huset som på ett löpande band.

Senast ut var chefsstrategen Steve Bannon, högerpopulisten som först lyckades få ihop Trumps spretiga valkampanj och sedan blev chefsstrateg i Vita Huset, där han har kallats “den egentlige presidenten.” Bannon återgår nu till Breitbart, den högerextrema sajt som liknas vid svenska “Avpixlat”.

Fortsätt läsa ”Har Trump lyckats bli vald till president – utan att behöva vara det?”

Våra robotvänner 2.0: Uppkopplad! :) 😁

Lite snopet blev det allt när jag började skryta om vår robotdammsugare för sonen (som inte kände till den, eftersom han inte läser min blogg.) Så fort han fick en syl i vädret talade han om att han själv var inne på sin andra robot… När han nu hälsade på oss på landet visade han rapporterna från den lille städhjälpen där hemma, som träget skötte dammsugandet även utan övervakning. För sonen har givetvis en Wi-Fi-aktiverad variant, men samma märke som vi: Neato. (Det verkar som om vi kollat samma testresultat.)

Barnbarnet uppskattade det förra robotdammsugarklippet. So, this is for you: 🐻

Vi fick se den fina ritningen över sonens lägenhet. När Neato stolt avrapporterade städningen hade han märkt ut var han inte kommit åt att dammsuga – hans artiga sätt att säga: “Plocka undan bättre nästa gång!”. Och sonen erkände omedelbart att han inte flyttat undan stolarna, men ställde sig tvekande till att det verkade som om Neato även velat komma ut genom  fönstret(?). Det är visserligen tak utanför, men där hade han inte tänkt få dammsuget. ??

Fortsätt läsa ”Våra robotvänner 2.0: Uppkopplad! 🙂 😁”

Tänk om… vi hade guldstjärnor istället för status, rikedom och makt? ⭐🌟

Vid fikat på glasveranda tittar grannen in, f d kommendörkapten samt freds- och miljöaktivist. Som pensionär har han skapat ett ekologiskt hem tillsammans med sin hustru, som nu bland annat hjälper till på odlingen intill – giftfri och alltså arbetsintensiv. En del av arbetet görs av volontärer mot mat och husrum, som del i en utbildning om ekologisk odling.

Handelsbod och servering finns det också, och ibland går vi ner med barnbarnen och plockar lite sallad (med tillåtelse och mot betalning, förstås!). Själv ägnar sig grannen alltmera åt Wikipedia – bara för att det är roligt! Nu berättar han stolt att han fått pris för en del av sina artiklar. Han liknar det själv vid guldstjärnorna i gamla tiders småskola.

Fortsätt läsa ”Tänk om… vi hade guldstjärnor istället för status, rikedom och makt? ⭐🌟”

Det här med respekt för auktoriteter

Summer of Love 1967 och 68 års revolution skrivs det mycket om nu när det är femtioårsjubileum. De borde ha påverkat mig: Carlberg, som ledde kårhusockupationen i Stockholm (och småningom grundade Fryshuset) gick i min parallellklass i “röda Gubbängen”. Innan han tog studenten i röd studentmössa satt han på vårat fik och planerade revolutionen tillsammans med åtminstone en av mina klassisar (idag läkare och moderat, sägs det). När kårhuset ockuperades pluggade jag på universitetet, men ändå kollade jag aldrig in ockupationen, inte ens av nyfikenhet. Jag skötte mina studier. Varken den politiska eller den sexuella revolutionen verkar ha satt några spår i mitt stillsamma liv.  

Eller? Finns det något i vanliga vardan som numera verkar självklart, men som kan ha fötts på det glada sextiotalet?

Fortsätt läsa ”Det här med respekt för auktoriteter”

Plikten att slå dem som är mindre – för deras eget bästa

En enda gång skulle mamma aga mig. Antagligen hade omgivningen sagt att hon annars försummade min uppfostran, hon hade ju redan skämt bort mig eftersom hon svarade på mitt barnsliga prat – så gjorde man inte på 40/50-talet.  Jag minns att vi var i badrummet och mamma gjorde oss redo (hur vet jag inte). Sen tittade vi  på varann en lång stund – båda lika osäkra och generade. Och så gick vi därifrån. Det blev inget mer försök.

Min man däremot, född på landsbygden i slutet av 30-talet, fick ofta stryk av sin pappa. Ibland flydde han upp på taket(!) och gömde sig bakom skorstenen tills faran var över. En gång blev han hungrig, klättrade ner och snodde lite köttbullar ”men då kunde mamma inte hålla sig för skratt”. Både han själv och andra jämför med Emil i Lönneberga, för han var ganska busig en period. Pappan var och förblev ändå den förälder han stod närmast.

Fortsätt läsa ”Plikten att slå dem som är mindre – för deras eget bästa”

Trumps problem med läckor – och hur det kunde lösas. Om han bara ville.

Ända från början hade Trump problem med “fake news” och läckor (även om han tyckte att läckorna från motståndarens valkampanj var helt OK). Men nu verkar Trumpadministrationens läckor bli allt värre – trots bland annat kommunikationschefens frenetiska försök stoppa dem. Engagemanget kan man inte klaga på, men det verkar inte riktigt fungera. Varför? 

En artikel påstår att man har svaret:

Det finns ett sätt att stoppa läckorna, men de kommer inte att gilla det”.

Jag läser och sammanfattar. Problemet blir förstås inte mindre av att Trump själv handskas nonchalant med hemligstämplad information, exempelvis när han avslöjade ett hemligt CIA-program – på Twitter.

Men roten till det onda är presidentens arbetssätt. I Trumps administration är det omöjligt att nå presidenten eller lösa problem via vanliga kanaler. Den enda möjligheten att vara säker på att en fråga över huvud taget blir uppmärksammad – om än inte löst – är just att läcka.

Fortsätt läsa ”Trumps problem med läckor – och hur det kunde lösas. Om han bara ville.”

Dokusåpor – släng er i väggen! Här ligger ni i lä.

I “Vita Huset” har detta hänt (bland annat): Fem dagar in på nya jobbet ringde Trumps nya kommunikationschef Scaramucci upp Lizza, en reporter som twittrat att Scaramucci ätit middag med presidentparet och några personer från Fox News. Nu krävde kommunikationschefen att få veta vem som ”läckt” den informationen. Hans samtal har beskrivits som något man möjligen ringer när man med buller och bång lämnar ett jobb, inte när man nyss tillträtt. Och det kan man hålla med om. (I citaten nedan har jag fetat alla fula ord.)

Men rolig TV, det bli det.

När reportern (förstås) vägrade att avslöja sin källa hotade Scaramucci omedelbart att ”eliminera” samtliga i Vita Husets kommunikationsstab (utom pressekreteraren, som redan slutat och dme som han hunnit sparka). Han passade på att “läcka” att även Trumps stabschef Priebus mycket snart skulle försvinna, den man han var övertygad om var den främste av alla dem som konspirerade mot honom, och han härmade: “Let me leak the fucking thing and see if I can cock-block these people the way I cock-blocked Scaramucci.” Priebus hade nämligen ända fram till nu lyckats förhindra Scaramuccis utnämning, trots Trumps löfte direkt efter valet.

Fortsätt läsa ”Dokusåpor – släng er i väggen! Här ligger ni i lä.”

Skräms man i onödan? Om medicinsk cannabis

Nu får svenska läkare tillstånd att skriva recept på cannabis, läser jag. I Danmark kommer man inte bara att få det utskrivet, utan det blir dessutom tillåtet att odla. I USA är det som vanligt olika i olika stater, men i princip fritt fram för alla över 21 år att röka, äta och odla cannabis för eget bruk.

Samtidigt hör jag att det är ett beroendeframkallande knark, som kan orsaka hjärnskador leda till tyngre droger. Hur går det här ihop? Ska man verkligen få röka på fritt, bara man lyckats få recept?  🤔 Jag bestämmer mig för att läsa på och titta på Vetenskapens värld.

Det korta svaret verkar vara: ”Nej”. Men som vanligt är det mer komplicerat än så.

Så här uppfattar jag det.

Fortsätt läsa ”Skräms man i onödan? Om medicinsk cannabis”

Att skrämmas i onödan – om missbildningar

Det är knepigt att presentera forskning för allmänheten – det vet jag, som jobbat på ett forskningsinstitut. Aldrig glömmer jag när vi skulle göra en liten broschyr i fickformat, med många vackra bilder om intresseväckande forskningsprojekt. Det fanns gott om lämpliga projekt, men när vi skulle få korta, klatschiga texter godkända av forskarna var totalkrocken nära: ALLT skulle med, särskilt alla förbehåll. Till slut tror jag vi fick till en fungerande kompromiss.

Den gången anlitade vi till och med proffsöversättare. Det gick så där. Vår forskning om  ytkarakterisering hade mycket att erbjuda förutom bilder på läckra ytor. Därför löd texten bredvid bilden: “Inte bara en vacker yta.” Den (kvinnliga) forskaren blev inte särskilt förtjust över den (idiomatiskt korrekta) översättningen: “Not just a pretty face.”

Fortsätt läsa ”Att skrämmas i onödan – om missbildningar”