Har jag gjort bort mig nu igen? 😱

Min laptop har batteritrubbel och på semestern laddade mobilen ibland tveksamt. Så nu har jag äntligen fått tummen ur och köpt ny mobilladdare och extern hårddisk, för att inte hamna i samma trista läge som när den gamla datorn tvärdog. 

När jag är tillbaks i stan och kan kalla in supporten (omutifallatt det inte går så bra) ska jag försöka göra rekommenderad “restoring”. Till att börja med lyckades jag med visst besvär kopiera över det viktigaste till den externa hårddisken.

Sen läste jag instruktionen:

”Apparaten är inte avsedd för professionellt bruk.”

Så långt är det rätt, proffs är jag INTE. 🙂  Men sen kommer dråpslaget: Den är inte heller avsedd att användas av

”personer (inklusive barn) med nedsatt fysisk, sensorisk eller mental funktionsförmåga eller av person som saknar erfarenhet och/eller kunskap om dess användning, såvida de inte står under uppsikt eller har fått anvisningar om hur apparaten fungerar av en person som ansvarar för deras säkerhet.”

Fortsätt läsa ”Har jag gjort bort mig nu igen? 😱”

Så skulle aldrig jag göra! HUR vet du det? 

Jag upphör aldrig att förundras över människor som precis vet hur de skulle agera i situationer de aldrig upplevt: “Så skulle jag aldrig göra!” Det måste kännas tryggt. Själv har jag ingen aning om hur jag skulle bete mig i en annan tid, under andra omständigheter, med en annan bakgrund och andra erfarenheter. Jag lyckas till och med överraska mig i det liv jag har och känner till.

På filmfestivalen i München visades en dokumentär om en av Goebbels sekreterare, Brunhilde Pomsel, 105 år: “Ein deutsches Leben” (ett tyskt liv). Jag vet ingenting om henne, men läser intervjuer och funderar över hur jag skulle ha agerat i en liknande situation.

Filmmakarna har bara velat låta Pomsel berätta sin historia. Därför har filmen ingen kommentar, berättelsen blandas bara med arkivfilmer. Åskådaren får själv bilda sig en uppfattning. Jag har ju inte sett filmen, men gillar det upplägget.

Fortsätt läsa ”Så skulle aldrig jag göra! HUR vet du det? ”

Om vänliga människor – och alla tafatta som gör sitt bästa

Efter Berlinresan kom jag fram till varför jag är så dåligt ägnad att resa. Det var en tröstande och hjälpsam insikt. Under själva resan blev jag dessutom påmind om den hjälpsamhet vi (så gott som) alltid stöter på när vi är på resande fot.

Redan på Arlańda hade jag planerat att  vi skulle hävda “särskilda behov” (vår höga ålder)  för att slippa checka in bagage i automat. För det vet jag inte hur man gör. Men vi hann inte ens fråga någon innan en leende kvinna kom fram och fixade alltihop. Och då reser vi ändå lågprisflyg. 🙂

I hissen på hotellet måste man använda sitt nyckelkort för att kunna åka upp. Vi klarade det – ända till den gången vi blev övermodiga. Någon annan hade redan visat kortet och två våningsknappar var intryckta. Vår skulle bli den tredje, och det accepterade inte systemet. Eftersom vi hade en del att bära tänkte vi att det var enklare att ta trappan ner en våning än att rota fram kortet redan i hissen. Numera vet vi: In i trapphuset kommer man, men inte ut. 😦  Åtminstone inte på vår våning. Hjälp, vi är fångar här! Vänliga människor hjälpte oss. (Men kortläsaren VAR rucklig –  jag lovar!)

Fortsätt läsa ”Om vänliga människor – och alla tafatta som gör sitt bästa”

Vad är en våldtäkt? Och “grooming”?

Jag lyssnade på Sommar i P1 och insåg generat att den bild som spontant (i reptilhjärnan?) dyker upp när jag tänker “våldtäkt” är den där gamla överfallsvåldtäkten, fast jag egentligen vet att det är fel: Främlingen som hoppar fram ur en buske, håller fast, slår och hotar. Märkligt. Som om det är en nedärvd bild, en arketyp. Jag lyssnar på vad en våldtäkt egentligen är: 

”En våldtäkt sker väldigt sällan utomhus av en okänd person, tvärtom ofta inne och av någon du känner. Det förekommer sällan så mycket våld – om ens något.

Bilden av vad många tror är en våldtäkt stämmer alltså dåligt överens med hur en våldtäkt ser ut. Detta gör att den som utsatts ofta är tvivlande till om den blivit våldtagen och förövaren inte ser sig som en våldtäktsman.”

Det säger Ulrika Rogland, och hon borde veta. Som åklagare har hennes fokus varit på brott mot kvinnor och barn. Hon ledde bland annat åtalet mot den så kallade Alexandramannen, som dömdes till tio års fängelse för sexbrott mot flickor han kontaktat via internet. Numera arbetar hon som målsägarbiträde, samt skriver och föreläser om grooming på nätet.

Fortsätt läsa ”Vad är en våldtäkt? Och “grooming”?”

Om hur kul det kan vara att ha tråkigt  

Slölyssnade på ett program om tråkighet. Programledaren pratade. Med. Paus. Mellan. Varje. Ord. En expert(?) verkade använda flera “ba” och “liksom” än andra ord i sina meningar, och en oerhört uttråkad ung tjej intervjuades om hur jättetråkigt det var att sälja jordgubbar när ingen köpte. Det blev faktiskt så tråkigt att jag tvingades stänga av.

Ämnet tycker jag annars är oerhört intressant. För att inte säga kul.

Det är bara ibland jag känner mig som den gamla mänska jag egentligen är. Exempelvis när jag vill titta på ett videoklipp i en av våra mest kända tidningar, och först tvingas utstå “lustigt” grimaserande ansikten och viftande händer (ljudet kan man ju stänga av), som förklarar vad jag ska få se. Jag blir också käringaktigt(?) irriterad när programledare och journalister pratar bebisspråk, när filmer klipps sönder för att undvika “transportsträckor” och när ALLA artiklar illustreras med bilder, även om de inte bidrar till innehållet.

Fortsätt läsa ”Om hur kul det kan vara att ha tråkigt  ”

Ask lever! Och Embla?

I våras sörjde vi Ask!

Vår stuga är den gamla undantagsstugan vid makens barndomsgård. Vid den står en gammal ask, som min man kallar vårdträdet och stundom verkar mera förtjust än i mig (åtminstone när jag har en av mina sämre dagar…. Ibland kan jag förstå honom.  😉  )

Jag gillar också det trädet, men av mera världsliga skäl: förutom att det är vackert ger det precis lagom lövskugga till glasverandan när solen står som högst.

Den här asken brukar få blad mycket senare än de andra askarna och n-ä-s-t-a-n lura åtminstone mig: “Nu är den död.”

Men denna rekordvarma vår när alla andra träd – även övriga askar – tidigt var högsommargröna trodde vi båda att det var färdigt. En gäst tittade ut genom fönstret och bekräftade spontant: “Där har ni ju ett dött träd.”

Fortsätt läsa ”Ask lever! Och Embla?”

Ibland är man kanske lite väl förnöjsam…  

Jag blev ju väldigt lycklig när jag fick toa på landet för ett antal år sen. Locket vi köpte passade visserligen inte riktigt, och satt med åren alltmera ruckligt. Men det funkade ju – så det har fått hänga med.

Nu änteligen skulle det bytas, kom vi på när vi sist var på Ikea. Köpte raskt ett lock med rätt avstånd mellan hålen. Men så enkelt kan det ju inte få vara: Hålen satt visserligen rätt, men på den andra ledden satt det inte bra. 😦 Returnerar lika snabbt och enkelt.

Sen fick vi klara oss utan sits tills jag hunnit fördjupa mig i information på nätet: toalettkategorier, mått, forumdiskussioner om gamla muggar, nätbeställning (där man kunde mejla bild så att modellen kan identifieras) …. Mycket finns det att kolla in för att kunna köpa en sketen toasits.

Fortsätt läsa ”Ibland är man kanske lite väl förnöjsam…  ”

The sky is the limit!

Linkedin, där jag fortfarande är passiv medlem trots pensioneringen, har nu börjat överösa mig med listor över ”de bästa jobben för dig”. ”Kandidater som du” erbjuds just nu jobb som: 

Strategic Transformation Sales Lead,  IT Manager, Accelerator Engineer – Superconducting RF, Software Engineer.

Och så några på simpel svenska: geokonstruktör,, skadereglerare, laboratorieingenjör, programekonom på SVT, sjuksköterska, tandsköterska.

Och det är bara första sidan. Av just dagens erbjudanden. Vem vågar bläddra vidare, liksom?

Kort sagt: Det finns inga gränser för vart jag kan nå ❗

Fortsätt läsa ”The sky is the limit!”

Förr hade vi Posten, nu har vi Postnord. Vad har vi gjort för ont? 😕

Maken har slutligen lyckats övertala mig att åka utomlands igen. När man som innekatt lämnar det trygga hemmet åker man gärna till en plats, där man också känner sig lite hemma. Så 9 juni åker vi till Berlin – igen. Denna gång tänkte vi koncentrera oss på mur-historia. Jag var ju regelbundet där under hela murens livstid, 1961-90. Dessutom vill jag gärna kolla in mina ex-svärföräldrars hemkvarter, där vi alltid bodde. Men vi får se, återkommer om detta.

För att slippa ankomststrulet förra gången
beställde vi i god tid våra behändiga Berliner Welcome Cards på nätet. Det var väldigt enkelt och jag kunde följa kuvertets snabba färd från Tyskland till Malmö.

Där blev det liggande.

När vi kom hem från landet den 4 juni insåg vi att korten låg i Malmö sen den 1. Vi måste agera! Men Postnords kundtjänst går tyvärr bara att nå vardagar på kontorstid, så helgen och nationaldagen gick. Strax efter 08.00 första vardag ringer jag och får vänta på de 19 som varit ännu snabbare.

Fortsätt läsa ”Förr hade vi Posten, nu har vi Postnord. Vad har vi gjort för ont? 😕”

Är jag (ännu) dummare än vanligt?

Jag läser att polisen skjutit någon igen. Och märker att jag inte reagerar så mycket längre. Och DET reagerar jag mot. När blev det så? Har det verkligen blivit vardagsmat att polisen skjuter människor?

Kollar raskt igenom senaste tidens polisskjutningar: Från 2 maj till 5 juni har fem personer skjutits av polis: I ett fall missade polisen, i de övriga dog en person medan tre fick livshotande skador. Inte kan det avfärdas som något lokalt problem heller, för det har hänt på olika ställen: Stockholm, Malmö, Göteborg, Vänersborg och Uppsala.

Vi bor inte långt ifrån pensionären som för något år sen sköts till döds av polisen i sin lägenhet. Då försökte jag (som vanligt… ) förstå hur det gått till, även ur polisens synvinkel. Och jag begriper att även poliser blir rädda i en hotfull situation – förhoppningsvis inte lika rädda som otränade jag, men ändå. Jag förstår också att det är svårt att träffa benen på en person som rör sig snabbt, även om det låter smartare att sikta på dem än på huvudet och kroppen, när man nu inte vill döda. Och jag läser att en rasande, psykotisk eller narkotikapåverkad person som blivit skottskadad kan fortsätta framåt trots smärtan, som man till att börja med inte ens känner.

Fortsätt läsa ”Är jag (ännu) dummare än vanligt?”