I Libby Annes blogg läser jag hennes kritiska text om en planerad konferens för familjer som vill gifta bort sina tonårsbarn: “Ultimately, our goal is to glorify God by getting our young people married.” Sammanfattningsvis är budskapet:

I enlighet med vår heliga skrift bör ungdomar giftas bort före 20 års ålder. Flickor är giftasvuxna och redo att föda barn när de fått bröst. Vi anser dock att de inte bör vara yngre än 12. Föräldrarna bestämmer vilka som ska gifta sig, och rätt uppfostrade ungdomar lyder tacksamt. Brudgummens föräldrar betalar brudpris och bruden flyttar in hos dem. Målet är att tidigt börja föda barn för att hinna få så många som möjligt att fostra i den rätta tron – som de sedan ska hjälpa till att sprida över världen.

Fortsätt läsa ”Om människans tolkningar  ”

Medan maken är ute och fixar ved sitter jag vid brasan och knappar så förnöjsamt på min lilla burk. Kommenterar och läser. Bland annat läser jag att det är typiskt svenskt att finna ro i naturen, och det känner jag igen även från samtal med vänner. I mycket verkar jag vara “typiskt svensk”, men inte på det sättet. Funderar kring detta.

Jag känner mig inte trygg och lugn i skogen, för jag är inte van att vara där, och ängslas över alla djur som kan dyka upp, inte bara björn och varg. Men skogen ska finnas där, helst lite norrlandslik, för såna var min barndoms somrar. I avsaknad av lokalsinne går jag inte ensam i skogen, och när jag har sällskap vill jag prata, så det räknas väl inte riktigt som skogsvistelse? Dessutom får terrängen inte vara för oländig, för jag ser ju rätt dåligt också.

Fortsätt läsa ”Jag är en stadsfröken. Eller snarare förortsfru. Och typiskt svensk. Eller?  ”

I kriminalfilmerna och hos dr Phil är det enkelt att veta vem som är trovärdig. I en film rusade förhörsledare entusiastiskt ut ur rummet för att triumfera: “Hon är mördaren!” Hur visste han det? “Hon gäspade inte när jag gäspade!” Okeej? Och dr Phil behöver bara som vanligt hänvisa till sin “långa erfarenhet” (av vad är oklart) för att direkt se vem som ljuger.

Dessutom har både doktorn och kriminalaren tillgång till den ofelbara lögndetektorn. I den verkliga världen, med oss vanliga människor är det knepigare. Lögndetektorn registrerar omedvetna stressreaktioner, vilka enligt teorin avslöjar att man ljuger.

Problemet är att reaktionerna kan ha helt andra orsaker, exempelvis reagerar en oskyldig i allmänhet starkare på den obehagliga förhörssituationen än en förhärdad brottsling.

Fortsätt läsa ”Även hypokondrikern  kan dö i sin sjukdom – och rättshaveristen KAN ha rätt.”