Löständer och knäckebröd

Jag har varit hos tandläkaren – och vi pratade lite om min ”tandläkarhistoria”. Som barn hade jag JÄTTEMÅNGA hål, fast jag inte åt särskilt mycket godis och gjorde mitt allra bästa med tandborstningen, rädd som jag var för skoltandläkaren. Som varje år suckade tungt, skällde på mig, drog ut och borrade. Bedövningen satt i hela dan, minns jag, men borrandet gjorde ändå ont, med ilningar ända ner i tårna. Inte konstigt man blev rädd.

Som vuxen lät jag därför bli att gå till tandläkaren i flera år, plågad av ständigt dåligt samvete. Hos första privattandläkaren märkte jag att det inte alls gör ont om det är riktigt bedövat. Kan verkligen skoltandläkaren ha lagt bedövningen fel för att straffa mig?

Fortsätt läsa ”Löständer och knäckebröd”

Tankar kring “Det mest förbjudna”

Jag såg TV-serien om Kerstin Thorvall och är ju gammal nog att minnas hennes “tonårsbibel” från 1959  “Boken till dig”  – även om jag tror det var en annan, liknande,  jag själv fick som knoppande tonåring.

Och jag minns hennes offentliga berg-och-dalbana:

  1. Den skickliga modetecknerskan
  2. Småbarnsmamman med de idylliska kåserierna och de fina barnböckerna
  3. Den äckliga och pinsamma bekännelsekärringen
  4. Den frigjorda feministikonen som lever ut sin kåthet

Särskilt det sista ger mig problem.

Fortsätt läsa ”Tankar kring “Det mest förbjudna””

BACKA ALDRIG! Det är ett svaghetstecken. Eller?

En gång  för länge sen hade min mamma av den auktoritäre läkaren fått en medicin som långsamt verkade stänga ner alla hennes livsfunktioner. När den inte hjälpte henne – tvärtom! – höjde läkaren dosen, med ännu sämre resultat. Till slut ingrep någon orolig anhörig – var det jag eller en moster? – och frågade försynt om inte medicineringen borde kollas upp. Nästa läkarbesök sa läkaren indignerat till min redan skrämda mamma:

“Det verkar som om fru NN försöker styra MIN(!) medicinering.”

På något sätt påminner detta mig om ytterligare en aspekt av Macchiarinifallet, som jag ju nyligen snöade in på: Den världsberömde stjärnkirurgen på Karolinska, som opererade in plaststrupar på människor utan att ha testat på djur om det ens var möjligt. Det var det inte.

Fortsätt läsa ”BACKA ALDRIG! Det är ett svaghetstecken. Eller?”

Lögn, förbannad lögn – och statistik

Så beskrevs de tre sorternas lögn av Benjamin Disraeli (och Mark Twain).

Det jag tydligast minns från den korta kurs i statistik jag gick för oerhört många år sen är att man ska läsa den med skepsis. För så enkel är aldrig verkligheten.

Hemma brukar vi roa oss med att se på hur många sätt man kan vända och vrida på tidningarnas statistiska uppgifter. Ibland går det att tänka helt tvärtom – byta plats på orsak och verkan. Det är roligt. 🙂 Kolla gärna hälsolarmen om hur vi ökar risken att dö – sammanlagt är nog en del av oss en bra bit över 100%…

Stockholms handelskammare offentliggjorde nyligen rapporten “Kriminalitet – hot mot företagare i förorten”, där man bl a säger att företagarna i Rinkeby upplever att tillvaron blivit allt mer otrygg. Tidningarna uppmärksammade rapporten och DN skrev flera artiklar i ämnet.

Fortsätt läsa ”Lögn, förbannad lögn – och statistik”

Den ocharmiga barnsligheten: Ansvar, vad är det?

Jag har ju redan tidigare gnällt över den nya sortens programledare och journalister, som inte verkar kunna prata utan att vifta med armarna, truta med munnarna och kasta med hollywoodsvallet (för kvinnorna är värst). Men även männen gör sitt bästa med lustiga mössor och frillor, och alla använder de märkligt barnslig mimik. Ibland stänger jag av ljudet för att bara titta och kommentera. Så elak är jag.

Nu läser jag snyftreportaget “Bussen lämnade NN åt sitt öde”, om 28-åringen som “inte fick gå på bussen trots biljett”. Klockan var 03.40, kvinnan hade varit på fest och skulle ha varit tvungen att gå hem – om hon inte  hade fått skjuts. “Jag tycker busschauffören ska skämmas!” säger hon uppbragt.

Fortsätt läsa ”Den ocharmiga barnsligheten: Ansvar, vad är det?”

Om ”ensamhet➕” och ”ensamhet➖”

Ibland saknar jag ett neutralt ord för “ensam”, eftersom det verkar så negativt laddat för de flesta, med bismak av övergiven. På engelska finns ju “alone” och “lonely”, på tyska “allein” och “einsam”, som åtminstone jag uppfattar ha olika laddning. En del verkar använda “själv” som icke-negativ variant, men det kan inte jag – då går min språkpolis igång! Kanske har betydelsen glidit över till att betyda annat, men för mig betyder fortfarande “Att äta själv” att jag inte behöver matas, inte att jag saknar middagssällskap. Så gammal är jag.

För mig är den icke-negativa ensamheten ( ➕ ) en förutsättning för att jag ska må bra. Den ger mig möjlighet att smälta intryck, reflektera, rannsaka mig själv, till och med bli kreativ. Jag minns så tydligt hur jag en dag inte längre behövde tänka efter hur andra skulle göra/tänka innan jag själv reagerade. Det räckte med att jag lyssnade in i mig själv. Fast i vissa situationer har jag en tendens att gå i spinn, och då har jag fortfarande stor nytta av den gamla tekniken, talar lugnande till mig själv: “Hur skulle en vuxen mänska göra i den här situationen?” 😉 Och  så försöker jag göra likadant.

Fortsätt läsa ”Om ”ensamhet➕” och ”ensamhet➖””

Sagan om den dumma musen (och den skraja tanten)

Minns ni Gus – den tjocka och dumma musen i Disneys Askungen? Jag har mött honom – och attityden i filmen hade INTE den här skraja tanten. Alls.

Den här tanten är nämligen rädd för alla djur, stora som små – björnar, spindlar, getingar (fast getingbett ÄR jag faktiskt överkänslig för), hundar, katter, möss.  You name it. Däremot är jag inte ett dugg rädd för den enda varelse som skulle kunna vara farlig för mig, stadsbo som jag är: människan. Så lite korkad är jag nog.

I stugan har vi ibland påhälsning av möss. I stort sett aldrig när vi är hemma (åtminstone har jag sluppit märka det…) Jag hoppas och tror att det INTE är råttor utan små skogsmöss, och så ser det ut även på bajset. För det är mest det vi ser. En gång berättade bajsspåren en hel historia: En burk med nötter i storstugan hade tydligen inte locket riktigt påsatt – för jag tror inte att mössen klarar ett lock, även om de verkar händiga och smarta – ja, utom en då… Mer om det nedan.

Fortsätt läsa ”Sagan om den dumma musen (och den skraja tanten)”

Forna tiders tjänarinnor

Jag hörde ett radioprogram om barnsköterskor som jobbade “i familj” ända fram till sextiotalet. När “barnen” beskriver “systers” uniform låter det som den mamma har på sig i albumet. För min mamma var utbildad barnsköterska och jobbade i familj på 30-/40-talet.

Av radioprogrammet förstår jag att den som var van att ha barnsköterska klämde in en till och med i en trerummare, där hon fick dela det minsta rummet med barnet. Redan det låter konstigt för mig, men för barnen måste det ha varit totalt förvirrande rent känslomässigt: Mamman verkade oftast bli en ytlig bekant, medan “barnsköterskemamman” inte hörde till familjen och när som helst kunde försvinna. En mamma berättar om sin (begripliga) hjälplöshet när “syster” slutade och hon själv plötsligt skulle ta hela ansvaret.

Fortsätt läsa ”Forna tiders tjänarinnor”

“Jag heter inte Miriam”

Jag har kommit av mig lite med bokläsandet på senare tid, men nu slank vi in på biblioteket i alla fall. Plockade på mig böcker delvis slumpvis, sådär som jag gillar. Men på väg ut hittade jag en bok jag länge velat läsa: “Jag heter inte Miriam” av Majgull Axelsson.

Om flickan som i koncentrationslägret hamnat i en lögn om att hon är judinna, inte rom. Det skedde av en slump, för att undvika bestraffning, men gick sedan inte att ta sig ur. Och lögnen hjälpte henne att överleva koncentrationslägret. Tyskarna hatade visserligen judarna mest av alla, men för fångarna stod romerna “längst ner”. Och Mengele älskade de romska barnen, ”både levande och döda”.

Fortsätt läsa ”“Jag heter inte Miriam””

Hjälp, det är en konspiration! 😱

I maj kommer Google att döda mitt fina Picasaalbum, som jag levt lycklig med så länge. Snyft! Där har jag lagt in alla mina bilder – vilket jag var särskilt glad över när min dator tvärdog, och jag inte vet om jag kan få över bilderna därifrån till den nya. ”Back-up, vad är det?” tänkte tanten. Eller, snarare: Hon tänkte inte. 😦

Men i fina Picasa låg de minsann kvar. 🙂 Inte behövde jag ladda upp bilderna i bloggen heller. När jag ville ha en bild letade jag reda på en, högerklickade och kopierade länken, och klistrade in – KLART!

Sen började WordPress bråka. I nya editorn gick det inte längre att göra som jag ville, man måste ladda upp bilden på bloggen. GRRR! Många andra var också arga i forumet, men det hjälpte inte mycket. Jag (och många med mig) fortsatte envist att använda gamla editorn, gillade hursom inte det skälmska betty-boopandet. 😦

Fortsätt läsa ”Hjälp, det är en konspiration! 😱”