Också ett sätt att bemöta telefonförsäljare

Vi har alla varit med om det. I efterhand sitter man och funderar morrande över allt dräpande man hade kunnat säga till telefonförsäljaren som alltid ringer lika olämpligt: när man har sovmorron, när man äntligen satt sig för att äta middag, etc etc … Å andra sidan skulle samtalet ta ännu längre tid då. Bäst är nog ändå det trista: “Jag är inte intresserad.” Klick.

Men det här tyckte jag ändå var jättekul. Möjligen hade han kunnat ifrågasätta det man själv undrar:

Är det verkligen sant att du ringer oombedd till någon du inte känner och aldrig haft kontakt med? Nä, nåt skumt är det…

Fortsätt läsa ”Också ett sätt att bemöta telefonförsäljare”

Även hypokondrikern  kan dö i sin sjukdom – och rättshaveristen KAN ha rätt.

I kriminalfilmerna och hos dr Phil är det enkelt att veta vem som är trovärdig. I en film rusade förhörsledare entusiastiskt ut ur rummet för att triumfera: “Hon är mördaren!” Hur visste han det? “Hon gäspade inte när jag gäspade!” Okeej? Och dr Phil behöver bara som vanligt hänvisa till sin “långa erfarenhet” (av vad är oklart) för att direkt se vem som ljuger.

Dessutom har både doktorn och kriminalaren tillgång till den ofelbara lögndetektorn. I den verkliga världen, med oss vanliga människor är det knepigare. Lögndetektorn registrerar omedvetna stressreaktioner, vilka enligt teorin avslöjar att man ljuger.

Problemet är att reaktionerna kan ha helt andra orsaker, exempelvis reagerar en oskyldig i allmänhet starkare på den obehagliga förhörssituationen än en förhärdad brottsling.

Fortsätt läsa ”Även hypokondrikern  kan dö i sin sjukdom – och rättshaveristen KAN ha rätt.”

Nostalgisk nätvandring – igen  

En helt annan Vademecum-reklam: Plötsligt kommer jag att tänka på en gammal reklamgrej för Vademecum. (Ingen aning om varför, men så funkar mitt minne. 🙂 ) Maken minns också vagt en knagglig plastremsa, men vi är inte säkra. På Flashback (av alla ställen!) hittar jag det:

”I min barndom (50-talet) fanns en uppskattad reklam för tandkrämen Vademecum. I tandkrämskartongen låg en remsa av något plastliknande material, som, om man drog med nageln över den, lät: “TAG VADEMECUM”! Mycket förbluffande och jag fattar än idag inte hur det gick till.”

Han får några svar om att asken antagligen användes som resonanslåda, vilket stämmer med mitt minne. Längre får vi bevis på reklamens makt:

”Jag vet att tråden är gammal men kan inte låta bli att skriva… Den här mytomspunna Vademecum-remsan är något som fascinerat mig under alla år, trots att jag aldrig sett en. Min mormor berättade för mig om den en gång i tiden och sedan dess har det fastnat i huvudet. ”

Fortsätt läsa ”Nostalgisk nätvandring – igen  ”

Syns inte. Men finns ändå.

Gång på gång läser jag i olika bloggar om vilken hjälp bloggen och nätet varit i svåra situationer: sorger, sjukdomar, kriser. Man har hittat människor som är eller har varit i samma situation och vet hur det är. Den största trösten är och förblir ändå: “Jag är inte ensam”.

För ibland kan man känna sig som en “fnill” i Olle Adolphssons ”Okända djur”: ”Så liten att hans huvud värkte, men glad ändå om någon honom märkte”.

Många som av olika anledningar inte kan jobba, trots att de gärna vill, använder bloggen även som ett verktyg i sin kamp att skapa ett meningsfullt liv. Där kan man hjälpa sig själv genom att  fundera, bearbeta, få perspektiv och komma fram till hur man ska gå vidare. (Hög igenkänningsfaktor för mig.) Åtminstone när det gäller utmattningsdepression får jag dessutom intrycket att det är upp till var och en att själv hitta rätt väg ut. Vården verkar ofta vara tveksam och fyrkantig – trots att problemet är så vanligt.

Fortsätt läsa ”Syns inte. Men finns ändå.”

Jag går mot döden vart jag går.

Ibland verkar det plötsligt gå onödigt fort.

Jag hann inte mer än skriva en kommentar om min halvtaskiga balans, så höll jag på att tappa den. I trappan! 

I stugan har vi en vindlande vindstrappa med grunda trappsteg. Det brukar inte vara några problem för mig, så stora fötter har jag inte, men jag har funderat på hur karlarna gjorde förr när de skulle kånka upp sånt som skulle förvaras på kallvinden.

Fortsätt läsa ”Jag går mot döden vart jag går.”

Det här med humor – det är inte lätt. 😕  

Vad är roligt? Och slutar det vara roligt om man funderar på varför?

TVn i stugan har lagt av. Igen. 😦 Men hemma tittade vi på  “Bornebusch i Tevefabriken – Josephine Bornebusch dyker ner i tv-seriernas värld.” Och tyckte det var jätteroligt.

Vilket gladde mig extra mycket eftersom jag nuförtiden ibland har väldigt svårt att uppskatta program som ska vara roliga. Ibland känner jag mig mer som häxan Surtant ser ut på bilden. Har jag tappat min humor? Det kan väl aldrig vara åldern? Hemska tanke! 😱

Fortsätt läsa ”Det här med humor – det är inte lätt. 😕  ”

Om den svåra konsten att vara närvarande

I mailen låg en vilsekommen inbjudan till en vidareutbildning för terapeuter, “fylld av forskning gällande vad som leder till läkning och mental hälsa”. Låter intressant, men nån terapeut är jag inte, även om det händer att jag gör reklam för Imago, och har deltagit i seminarier med båda mina män – en gång avslutningsvis, en gång som en bra början. Båda rekommenderas! 🙂  

Så jag anmälde mig inte till utbildningen, däremot klickade jag på länken jag fick om “en klok mans forskning”:

Jag läser en kommentar och tittar igen: Jo det stämmer. Här talar alltså professor Siegel om ”Interpersonal Connection, Self-Awareness and Well-Being”. Och vad gör (en del av) åhörarna? Klickar flitigt på laptopar och mobiler. Det blir speciellt komiskt eftersom han börjar med säga:

Let’s become present for what we’re about to experience together.

Fortsätt läsa ”Om den svåra konsten att vara närvarande”

Den stora ängsligheten: Tänk om jag säger fel? 😳

I ett morronprogram pratades om en film med ombytta roller: de handikappade var normen, och man tänkte operera bort armen på en flicka för att hon inte skulle känna sig onormal. Jag lyssnar intresserat, gillar odelat det uttalade syftet: att väcka tankar och reflektioner.

Och minns det neurosedynskadade barnet som inte hade armar, men användbara händer uppe vid axlarna. Dem ville man göra oåtkomliga genom att sätta på  armproteser – bara för att det skulle se normalt ut. Jag tror barnet vägrade.

Men sen säger den rullstolsbundne mannen i programmet det som väcker mitt frågetecken: Ibland när han behöver komma fram genom en människohop säger någon hjälpsamt: “Se upp! Här kommer en rullstol!” Det tycker han inte om, för “jag är ju lite mer än en rullstol”. Och programledaren nickar instämmande: “Ja, man säger ju inte: Här kommer ett par skor”. Alla förstår så väl – utom jag. 😦 .

Fortsätt läsa ”Den stora ängsligheten: Tänk om jag säger fel? 😳”

Kommunikatörer – vad är det? Och behövs de?

En kolumnist i Aftonbladet skriver att polisen nu lär ha flera kommunikatörer än narkotikapoliser och dessutom ett ramavtal med en PR-byrå för 35 miljoner kronor och fortsätter: “kort sagt mer babbel. Samhällsnyttan begriper jag inte, och inte vad en kommunikatör är egentligen.”

Jag borde ju veta vad det är, för jag var i många år medlem i “Sveriges Informationsförening”, numera “Sveriges Kommunikatörer”. Fast jag kallade mig nog  informatör, trots att min man ibland retade mig för (polis)spion. 😉 Och såg som min uppgift att helt enkelt sprida information, främst på webben. Bland annat länkade jag till alla artiklar som skrevs om oss, och vidare för mera information på vår sida. En gång tyckte VD att jag inte skulle länka till ifrågasättande artiklar. Själv tycker jag fortfarande det varit smartare att bemöta kritiken.

Så jag har aldrig jobbat med den “mediehantering” jag nu ser exempel på: Det reflexmässiga “Jag kan inte uttala mig om det enskilda fallet” – även när de inblandade gett skriftligt tillstånd till just detta. Eller papegojsnacket, där man upprepar samma utantillsvar gång på gång på gång. Kommer ni ihåg när dåvarande migrationsminister Tobias Billström påstods ha uttalat sig nedlåtande om irakiska flyktingar? Nedan upprepar han det långa icke-svaret 16 gånger (! jag har räknat):

Fortsätt läsa ”Kommunikatörer – vad är det? Och behövs de?”

”Vem i hela världen kan man lita på?” undrar jag ofta.

Jag läste att Ann Heberlein slarvat med fakta i en artikel. ”Men det är ju hon som gjorde TV-serien om bipolaritet, som jag tyckte så mycket om. Sånt gör väl inte hon?” tänkte jag, naiv som jag är. ”Dessutom är hon ju inte bara en respekterad skribent utan även lektor i etik vid Lunds universitet. Så hon klarar förstås snabbt upp det här.” 

Så trodde jag, men så verkar det inte riktigt ha blivit. Det jag kan se har hänt:

  1. Heberlein skriver en artikel med titeln:
    Vi måste prata om islam – De ‘religiöst motiverade’ attackerna har ökat lavinartat”
  2. Andra upptäcker att hon har missuppfattat den statistik artikeln utgår ifrån.
  3. Men det vill hon inte prata om. (!!)

Visst låter det lite som ett satirprogram? Dessvärre är det sant.

Allteftersom jag läser artiklar och lyssnar på radio växer mina frågetecken.

Fortsätt läsa ””Vem i hela världen kan man lita på?” undrar jag ofta.”