Jag representerar bara mig själv och har aldrig begripit mig på symbolhandlingar. Om nån gillar mig exempelvis vill jag inte få det bevisat genom presenter, utan det räcker med att det märks i umgänget. Och det gör det ju i allmänhet. Även på många andra sätt är jag sällsynt dåligt skickad att uttala mig politiskt, så det gör jag inte.

Men några tankar snurrar ju i huvet efter det senaste diskussionen kring han-som-inte-skakar-hand-med-kvinnor. Och när tankarna snurrar brukar jag sortera dem här. Så det gör jag.

Jag kan inte känna mig så upprörd som många andra, främst för att jag tycker det finns så mycket viktigare saker att diskutera. Som vanligt vrider jag och vänder på det (oduglig som politiker! 😉 ). Hur självklart är det egentligen att hälsa genom att just skaka hand? När jag var i Tyskland på 60-talet reagerade jag mot deras eviga handskakande, minns jag. Så åtminstone för mig var det åtminstone då inte alls självklart.

En muslimsk feminist (som inte är upprörd) säger att det är ovanligt att män (och kvinnor!) av religiös övertygelse inte skakar hand med det motsatta könet. De som gör det hälsar istället genom att lägga handen mot bröstet och se varann in i ögonen. Det är väl en hälsning? Om en man tvärvägrade att hälsa på mig skulle jag självklart bli förbannad. Och jag skulle ha stora problem med någon som visserligen (möjligen motvilligt?) tar mig i  handen, men har en tydligt nedlåtande attityd.

Men jag begriper mig som sagt inte på det här med symbolhandlingar.

Statsvetaren Nils Gustafsson har twittrat:

Eftersom ingen har tid att bilda sig en åsikt om komplicerade saker längre hugger folk på bagateller de begriper.

Jag fortsätter att vrida och vända: Det kan förstås vara opraktiskt för just en politiker att inte kunna ta kvinnliga reportrar och kolleger i hand och ideligen behöva förklara sig. Men ska verkligen politiker vara av ett speciellt slag? Då finns ju inget utrymme i politiken för andra än “broilers”, som sen barnsben sett till att hålla ryggen fri och göra allting rätt. Vill vi ha såna politiker? Vill vi ens ha såna människor?

För att återgå till handskakningen: Tankesättet är förstås främmande för mig. Men det är mycket annat också – jag förstår inte ens hur man kan tro på Gud, när världen ser ut som den gör. Det hindrar inte att jag respekterar att andra gör det. (Som alltid: Under förutsättning att det inte skadar någon.)

När jag grunnar på detta läser jag ledaren i DN: “Khan avgick av fel skäl”, som mycket bättre än jag formulerar tankar liknande mina, så jag plockar en del. (Min fetning.)

”Många troende, bl a ortodoxa judar, skakar ogärna hand med människor av motsatt kön. Ska detta diskvalificera dem från att engagera sig politiskt?”

”Det som vore intressant att diskutera är vad Khan anser om islamism, jämställdhet, hedersvåld och sekularitet.” 

”Det är lätt att slå sig för bröstet och hävda att man är tolerant mot något man egentligen inte har särskilt mycket emot, säg tiggare utanför Ica eller homosexualitet. Men riktig tolerans handlar om att acceptera även det man ogillar, exempelvis ”främmande” hälsningsritualer.”

Om politikerna ständigt strävar efter att helst inte nånsin stöta sig med NÅGON (vilket vi alla vet är omöjligt!) riskerar ju deras snack att bli allt snömosigare. Och då kan en del medborgare bli frestade att söka sin trygghet hos “den starke mannen”, han som pekar med hela handen och har enkla svar på svåra frågor: Trump, extremism i olika former.

DET känns skrajset.

Det blir ju som att politiker inte får vara som vanliga mänskor. Vilket är märkligt eftersom de valts av vanliga mänskor för att representera dem.

Så tänker jag.