Som tonåring sommarjobbade jag på Skansens restaurangkontor, i en röd stuga inte långt ifrån Björnberget. Plump som jag tydligen var redan då, och dessutom tonåring  – och alltså “odödlig” – sa jag en gång: “Ja, tänk när man blivit gammal och skrynklig.” En medelålders kvinnlig arbetskamrat kved: “Usch nej, säg inte så.” Jag: “Jamen, det blir man ju om man inte dör tidigt?”  Begrep faktiskt inte att det tydligen var ännu värre att säga så.

I nyare tid gick en storrökande arbetskamrat till doktorn för en besvärlig hosta. Efter undersökning och provtagning sa hon att om det var något allvarligt ville hon inte veta det. Alltså hann hon knappt tillbaks till kontoret innan hon började ängslas för att hon inget hört…

Att låtsas som om döden inte finns måste kännas ängsligt. För det är det enda vi absolut säkert vet att vi inte  kommer undan. Om vi aldrig dog skulle ju hela konceptet paja.

Fortsätt läsa ”Får man inte prata om döden? Då gör jag det! ;)”

Som barn lärde jag mig att tvätta mig vid handfatet varje morgon (särskild tvättlapp till stjärten! 🙂 ) och bada en gång i veckan. I fotoalbumet ser jag att vi i efterkrigstidens Stockholm bara hade EN “varmvattensdag” . Kanske var det orsaken till veckobadet? Mitt vuxenliv startade jag i en stuga med bara kallvatten, att värmas i kastrull. (Och ja, det var förra århundradet, inte förrförra.)

Så jag var inte så duschvan från början. Men på senare år upptäckte jag till min egen förvåning att det var jobbigare att undvara duschen än innetoan på landet. Jag hade blivit van vid modern hygienstandard, där det ju är tabu i att någonsin dofta människa.

Men är det så lyckat – egentligen?

Fortsätt läsa ”Lite skit rensar magen! Och inte bara det.”

Jag är inte bara opraktisk – jag är lat också, och vill ha min tillvaro så enkel och bekväm som möjligt. Möjligen som motvikt till mitt opraktiska sätt att krångla till saker. (Tysk förklaring här.) Därför läser jag intresserat att bakteriologiprofessorn Agnes Wold säger: “Sluta använda handsprit.”  Handspritandet är nämligen en av de många saker jag får erkänna att jag upprepade gånger slarvat med.

Professorn begriper inte varför “jättefriska människor i Sverige i dag, som nästan aldrig har några infektionssjukdomar, ägnar sig åt bacillskräcksbeteende“.

Fortsätt läsa ””Varför göra det enkelt för sig när det går att krånga till det?” som tysken säger. Sägs det.”

Vi var på trädgårdsvandring i helgen och fick bland annat höra berättelsen om hur en förfader hittat sin hustru: Han skrev till prästen och bad om tips. Så var det kirrat.

Själv har jag ju träffat båda mina män “per korrespondens” – den första som tonåring, via en internationell brevklubb, den andre trettio år senare på Internet. Vi var pionjärer, för det här var i slutet av 90-talet. 🙂

Börjar fundera på att göra en enkät på hur par träffats. Det verkar finnas en story per par (minst, numera..).  Själv minns jag direkt ett antal historier jag råkar känna till.

Mina föräldrar (båda inflyttade till Stockholm) träffades på gatan(!).

Fortsätt läsa ”Hur träffades ni?”

Så sa min kloka dotter en gång för länge sen. Jag har funderat över om det egentligen finns något mer man måste. Om man riktigt tänker efter.

OK, när min kusins man ringde min mamma för att hans höggravida fru vägrade åka in till BB trots att hon hade värkar. Hon höll sig fast i köksbordet, för hon hade ångrat sig. Där finns det nog egentligen inte mycket till val.

Men annars? Mellan födelse och död, så att säga?

PRESSTOPP!/Uppdatering: Det tredje nödvändiga måstet är förstås att göra sitt allra bästa för sina barn. (För självklart att minnas? ) 🙂

Fortsätt läsa ”Filosofiska hörnet: ”Man måste bara dö.””