Ute o cyklar – eller?

Jag är fotgängare – “and proud of it!” Det har jag varit sen jag lärde mig gå. Det som förbryllar mig är att det ibland verkar som om jag tillhör en udda minoritet. Som liksom borde – ja, på något sätt avskräckas? Eller utrotas?

Alltså: Dags för lite gnäll och gnöl, det var länge sen sist.  😈

I förorten där jag bor ligger bostäderna på ena sidan av T-banan och arbetsplatserna på den andra. I rusningstrafik kryllar det alltså av fotgängare på väg till och från jobbet. De kommer från T-banan, någon av de många busshållplatserna eller från bostadsområdet.

Fortsätt läsa ”Ute o cyklar – eller?”

När verkligheten överträffar dikten – och blir en mardröm

Leif G W Persson hänvisar ofta till vad som är statistiskt troligast vid brottsutredningar. Det här med sannolikhet funderar jag ofta kring. Och vem är egentligen trovärdig? För att inte tala om den STORA frågan: “Vad är sanning?” 

Återkommer till Tage Danielssons odödliga monolog om sannolikhet, med slutkläm att: ”… det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände.

Den sannolika osanningen

FRÅGA: Verkar detta sannolikt? Skulle ni köpa det som filmmanus?

Fortsätt läsa ”När verkligheten överträffar dikten – och blir en mardröm”

När alla är dumma utom man själv kanske man bör tänka efter lite?

När jag vid köksbordet retar upp mig på något jag varit med om brukar min man le milt mot mig och säga: “Du har inte funderat över vad som är den minsta gemensamma nämnaren?” Då blir jag arg – i det läget vill jag ju få MEDHÅLL!  Men sen brukar jag faktiskt  tänka efter, ifrågasätta mitt eget agerande och tänkande.

Så gör aldrig Lambertz. Och han talar gärna om varför: Jag har rätt! Helt enkelt.

Hur tänker han då? En arbetskamrat beskrev en gång professorssyndromet : “En professor tror sig lätt vara bäst i sitt ämne – och ibland inom de flesta andra  områden också. Speciellt om omgivningen består av ja-sägare”. I själva verket behöver ju inte ens det första stämma. 😉

Fortsätt läsa ”När alla är dumma utom man själv kanske man bör tänka efter lite?”

Att blogga har blivit som att amma: Ju mer som töms ut, desto mer rinner till.

Bland allt som vill ut finns plötsligt en lovsång till Piteå. Så kan det gå! 🙂

Så, PROUDLY PRESENTING: Pitevisan

eller KWAD’N (som jag just ser att den egentligen ska heta), med extranummer ”Hem till Altersbruk”.
Starring: Euskefeurat (vilket lär ska betyda “Inte känna sig i form” på tam rikssvenska.)

I min konstiga självbild ingår ju bland annat att jag vill leva enkelt – fast ändå inte…  Dessutom tror jag exempelvis att jag är ungefär jämngammal med min dotter. När hon frågar hur jag får det att gå ihop kan jag bara uppriktigt svara: “Det undrar jag också.” ❓

Jag tror också att jag är från Pite – innerst inne. Så jag är nog ”nalta eljest”.

Fortsätt läsa ”Att blogga har blivit som att amma: Ju mer som töms ut, desto mer rinner till.”

Skratt-Power! :) Mäktigt – men inte farligt.

Jag skrattar ofta. Det har hänt att ett barnbarn strängt påpekat: “Det där är INTE roligt!” Och jag har fått inse att jag skrattat lite “i hastigt mod” den gången – och backa.

Men bara tillfälligtvis.

För jag tror mycket på skrattets makt. Att det finns en orsak till att människan är det enda djur som skrattar. När djur visar tänderna är det för att visa att de är farliga. När vi människor skrattar tillsammans – med blottade tänder! – sänker vi garden, visar alltså att det INTE är farligt.

Så jag skrattar inte bara för att jag faktiskt har turen att vara gladlynt av naturen (för så är det!), utan också för att jag märker att jag mår bra av det. Både av själva skrattet (även kallat “inre massage”) och av att kunna se det dråpliga i tillvaron.

Allt under förutsättning att vi skrattar MED varann och att skrattet är äkta – låtsasskratt gör mig bara nervös. 😕

Fortsätt läsa ”Skratt-Power! 🙂 Mäktigt – men inte farligt.”

Min nya kärlek: Kung Fury

Vi har tillbringat morronen med att titta på ”Kung Fury”(!) (Inte så illa som det låter, den är bara halvtimmeslång. Men ändå!)

OK, jag kan ju bli lite galen i galna grejer – men nu lyckades jag även frälsa maken. 🙂 Möjligen spelade filmens härliga 80-talsdatorer in. Men framför allt var det humorn vi älskade. Filmen driver (kärleksfullt och smart) med 80-talets filmklichéer. Nedan trailern som drog in pengarna.

För den som (till skillnad från mig) brukar se actionfilmer måste det bli svårt framöver. Som när man lyssnat på ett  riktigt bra avsnitt av Gomorron Sveriges Public Service. Och så kommer de riktiga nyheterna, men man fortsätter att skratta en stund av bara farten…

Men den häftigaste storyn är den om hur filmen blev till. En riktig Internet-saga. 

Fortsätt läsa ”Min nya kärlek: Kung Fury”

Med raggisar i sandalerna

Filosofiska hörnet – om att leva enkelt

En gång för mycket länge sen beskrev en arbetskamrat hur hon förenklat sitt liv. Det gällde bland annat fotbeklädnaden. Vintertid hade hon och hennes kille  storstövlar. Till sommaren köpte de likadana kraftiga sandaler med traktorsula. När de väl gått in dem höll de länge, och när de var utslitna köpte de nya likadana. (Eller de kanske lagt upp ett lager, det minns jag inte.)

Jag frågade: Men vår och höst då? “Då har vi raggisar i sandalerna!” sa hon och log sitt stora leende. 🙂

Citatet fastnade, antagligen för att jag kan känna en sorts kluven längtan efter att leva enkelt.

På ett sätt.

Fortsätt läsa ”Med raggisar i sandalerna”

Vi slår varann i huvet, så blir det nog bra. Eller?

Det började med att jag tänkte göra en “Lambertz”. 😉 : Yttra mig utan att ha läst in mig ordentligt. (Skillnaden är att jag står för det… ) Inte noggrannare än en “vanlig mänska” läste jag alltså Zarembas artikelserie om dolda drivkrafter i svensk socialförvaltning och rättsväsende: “Rättvisans demoner”

Om hur vi människor gör vårt bästa, men just vår mänsklighet och vårt känslomässiga engagemang ställer till det, speciellt när det som här handlar om barn. Det är lätt – och mänskligt! – att ta (känslomässig) ställning för en part, och svårt att därefter vara objektiv.

Fortsätt läsa ”Vi slår varann i huvet, så blir det nog bra. Eller?”