BACKA ALDRIG! Det är ett svaghetstecken. Eller?

En gång  för länge sen hade min mamma av den auktoritäre läkaren fått en medicin som långsamt verkade stänga ner alla hennes livsfunktioner. När den inte hjälpte henne – tvärtom! – höjde läkaren dosen, med ännu sämre resultat. Till slut ingrep någon orolig anhörig – var det jag eller en moster? – och frågade försynt om inte medicineringen borde kollas upp. Nästa läkarbesök sa läkaren indignerat till min redan skrämda mamma:

“Det verkar som om fru NN försöker styra MIN(!) medicinering.”

På något sätt påminner detta mig om ytterligare en aspekt av Macchiarinifallet, som jag ju nyligen snöade in på: Den världsberömde stjärnkirurgen på Karolinska, som opererade in plaststrupar på människor utan att ha testat på djur om det ens var möjligt. Det var det inte.

Fortsätt läsa ”BACKA ALDRIG! Det är ett svaghetstecken. Eller?”

Upp som en sol… 🌞

… och ner som en pannkaka.

Ju högre man stiger, desto större blir fallet. (Det är därför man bör uppföra sig på väg upp, man kan komma att träffa samma personer på väg ner…)

Vem minns de två gånger på 80-talet när vi hade lite otur vid utnämnandet av Årets Svensk?

1985 blev Refaat El-Sayed inte bara utnämnd till Årets Svensk utan också korad till decenniets superentreprenör. Han var dessutom mycket folkligt populär, åkte bland annat Vasaloppet efter att ha lärt sig skidåkning i en instruktionsbok. (Han hamnade på 38:e plats bakifrån).

Aktierna i företaget han köpt för lånade pengar steg rekordsnabbt och han blev raskt miljardär. Många småsparare satsade också i nya Fermenta, som skulle bli en ny bioteknikjätte med Volvo som största delägare.

Sen avslöjades att han ljugit om sin doktorsexamen i mikrobiologi. Allt sprack, aktien störtdök, tiotusentals aktieägare förlorade sina pengar. Småningom dömdes El-Sayed till sex års fängelse och näringsförbud  för bland annat grovt svindleri och grov oredlighet mot borgenärer. Det verkade som om Fermenta egentligen aldrig gått med vinst.

Fortsätt läsa ”Upp som en sol… 🌞”

Vår värnlöshet inför räddaren i nöden

Så fort jag tänker släppa Macchiarini dyker nya bitar i pusslet upp. Nu läser jag om kvinnan som skulle bli opererad av Macchiarini, men blev varnad i sista stund. Bilden växer fram – pusslets motiv blir allt tydligare. Och ett pussel har jag ju aldrig kunnat motstå! 🙂  Så jag fortsätter en stund till.

Rachel Phillips var en firad ballerina tills en bindvävssjukdom fick hennes luftstrupe att kollapsa och hon behövde ständig syrgas för att överleva. För fem år sen kom hon via sin läkare i kontakt med Macchiarini, i lokalpressen presenterad som “den ende läkaren i världen som kan rädda hennes liv”. Han skulle hjälpa henne utan att ens ta betalt,  eftersom “She’s a young and beautiful girl who had a beautiful past. She deserves to live.” (!)

Fortsätt läsa ”Vår värnlöshet inför räddaren i nöden”

Min forskning om forskning

När jag läser och skriver om “luftrörsskandalen” på Karolinska minns jag mina 30 år i och nära forskarvärlden – inte som forskare, och inte på KI, men ändå. Jag trivdes så bra att jag blev kvar ett år efter pensioneringen – och körde “ända in i kaklet” som min chef sa. 🙂

Varför kändes det som om jag kommit hem när jag hamnade på det jobbet? En av de första dagarna strulade kopiatorn. När jag står där och river mig i håret ser jag en hand som sträcker sig förbi mig, öppnar luckan och plockar ur papperskvaddet. Handen tillhörde en sedermera ganska välkänd tekn dr. En sån självklar hjälp hade jag aldrig kunnat räkna med på mitt tidigare jobb. Från den stunden var jag fast!

Fortsätt läsa ”Min forskning om forskning”

Assange – still confused but on ever higher levels

I juni 2014 läste jag in mig på Assangefallet, eftersom det förbryllade mig. När jag läst  förhörsprotokoll m m blev jag om möjligt ännu mer förbryllad och försökte (förgäves) reda ut det i skrift: “Kan det här verkligen vara våldtäkt?”.

Sen hade jag inte tänkt skriva mer om detta, bland annat för att jag inser risken att hamna i väldigt tveksamt sällskap, bland dem som accepterar våldtäkt (inte jag!) och dyrkar Assange (inte jag!).

Men när det nu kommer en rapport som SVT sammanfattar:  “FN-gruppens rapport: Sverige måste släppa fallet Assange” måste jag instämma: Ja, varför i all världen gör man inte det? Varför lägger man inte ner det? Som den första åklagaren gjorde?

Fortsätt läsa ”Assange – still confused but on ever higher levels”

Säpos snömos

Detta har hänt: I dessa terrortider fick Säpo ”konkret underrättelseinformation” om att en namngiven man planerade terrorattentat i Sverige, troligen tillsammans med flera andra. Informationen bedömdes som så oroväckande att man måste agera snabbt. En terroristmisstänkt togs in, förhördes och släpptes efter att ha blivit friad från alla misstankar.

Så långt låter det ju som om systemet fungerar. Men när jag tittar närmare uppstår allt flera frågetecken.

Säpos utgångsmaterial bestod av hemligstämplad information plus ett namn och en (suddig) bild. Man visste inte om personen fanns i Sverige eller var på väg hit.

Om jag vore amatördetektiv skulle jag spontant ha börjat med att kolla om det möjligen fanns information på nätet om det namnet. Det fanns det.

Fortsätt läsa ”Säpos snömos”

Bland rasbiologer och boktjuvar med vetenskaplig kompetens

På bokmässan i Göteborg hade vi i vanlig ordning ingen plan utan trängdes runt på måfå. Två gånger med någon timmes mellanrum hamnade vi på högintressanta författarintervjuer som på nåt sätt hängde ihop. När jag sen läser den ena författarens intervju i det nummer av Filter som ingick i min provprenumeration bestämmer jag mig för att skaffa boken.

Så jag laddade ner “Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta” av Maja Hagerman.

Någon aning hade jag om att den gamla goda (Folkhems)tiden inte var så god som vi gärna vill tro. Men att Sverige var ett föregångsland (eller vad man nu ska kalla det?) när det gäller rasbiologi, det var lite oväntat. Åtminstone för mig.  “Svenska sällskapet för rashygien” bildades redan 1909 och var därmed den första lokalavdelningen utanför Tyskland.

Fortsätt läsa ”Bland rasbiologer och boktjuvar med vetenskaplig kompetens”

Sprickorna i det svenska rättssystemet

Artikeln i Filter 2014/41 finns inte på nätet, så jag gör en liten (högst subjektiv) sammanfattning.

Jag har känt det i kroppen… Du ser det som din uppgift att bevisa din huvudteori. Och det är inte av ond vilja, det är mänskligt.

Så säger Ivar Fahsing, en norsk polis med lång erfarenhet av mordutredningar. Idag undervisar han andra utredare vid Polishögskolan i Oslo och arbetar på sin doktorsavhandling.

Hans forskning jämför brittiska och norska poliser, erfarna och nyutexaminerade. En tydlig skillad är att brittiska poliser inte litar på magkänslan.

Det beror troligen på “PIP – professionalising investigation programme” – en reform, som genomfördes efter en skandal i slutet av 90-talet, när Scotland Yard misslyckades lösa ett fall till stor del på grund av förutfattade meningar om svarta.

Fortsätt läsa ”Sprickorna i det svenska rättssystemet”

Det här med rättsapparat – kan det verkligen funka? Med människor i?

Jurist och debattör  är två av de (många) sysselsättningar jag INTE passar för. Jag läser gärna in mig på saker och funderar (bl a här :), men sen jag sammansmält all input till en uppfattning verkar min hjärna fimpa de hårda fakta jag byggt den på (sifferuppgifter, var och när vem skrev exakt så etc).  Det hamnar i ”slasken” tror jag det heter på polisspråk.

Och det är ju inte så lämpligt för en debattör och jurist. Trodde jag tills helt nyligen. Men nu verkar Lambertz vara likadan, utom att han inte tycker att man behöver läsa in sig ordentligt från början heller, utan bara (citat:) “någorlunda lagom”. Och han är ju i alla fall justitieråd, så han borde veta.

Detta gör mig förvirrad.

Fortsätt läsa ”Det här med rättsapparat – kan det verkligen funka? Med människor i?”

Tänk om… Churchill gått i pension vid 65 års ålder.

Om inte om hade varit (3)

Jag fortsätter att fundera kring det här med “Hjälte OCH skurk”?

Winston Churchill känner ju “alla” till: Britternas okuvlige ledare som under andra världskriget hjälpte dem att hålla modet uppe med sitt engagemang, sina fantastiska, eldande tal och sin aldrig sviktande tro på att Tyskland skulle besegras.

Det första året var han ganska ensam om den övertygelsen, eftersom Sovjetunionen hade ingått en pakt med med Hitler och USA absolut inte ville blanda sig i européernas krig.

Fortsätt läsa ”Tänk om… Churchill gått i pension vid 65 års ålder.”