8 juni (lördag) höll vi oss vid muren: besökte East Side Gallery, spanade in Trabi safaris och var förstås vid Checkpoint Charlie. Där stötte vi även på cyklande ”ölstugor”…
Tips: Mauerguide – Walk the Wall
Om man vill ha hjälp att planera sitt besök vid f d Berlinmuren kan man hyra en MauerGuide – ”Berlins officiella multimedia-murguide”. (Vi prövar den nog nästa gång.)
Med den kan man själv välja vilka av de 22 inlagda informationspunkterna man vill besöka, GPS visar vägen på den integrerade kartan och man har tillgång till bilder, historiska filmer och intervjuer med experter och ögonvittnen. Informationen finns på tyska och engelska.
Vi besökte murmålningsutställningen East Side Gallery.
East Side Gallery är den längsta bevarade delen av Berlinmuren. Gränsen gick vid floden Spree. Direkt efter murens fall bemålades resterna här av ett hundratal artister från olika länder. Senare har den rustats upp och är nu en stor turistattraktion. Den har t o m en egen hemsida: www.eastsidegallery-berlin.com.
I mars 2013 ville man flytta några segment av muren för att ordna tillfarten till de nya lyxlägenheter som planerades längs med Spree, mellan muren och vattnet (d v s i det som tidigare var ”dödens zon” – ”Todesstreifen” – där gränspoliserna sköt ner flyktingar). Protester utbröt, 100 demonstranter lyckades hindra byggarbetarna, och senare samlades 6.000 människor, en av parollerna löd: ”Don’t tear down this wall!”… att jämföra med president Reagans berömda: ”Tear down this wall!” från 1987. Vi får väl se hur det går…
Nedan exempel på den konstnärligt bemålade mursidan, småningom ”kompletterad” med vanlig graffiti, Observera särskilt den murbräckande Trabantbilen:
… och baksidan, med sådan – något mindre konstnärlig – graffiti som fanns på den ursprungliga muren:
Alldeles utanför muren såg vi lustiga karavaner av Trabis, de i DDR så eftertraktade Trabantbilarna. Numera bemålade i lustiga färger puttrade de under stor munterhet iväg i långa rader. Vi såg bl a rosa, zebrarandiga och giraffläckiga.
På nätet hittade vi sen förklaringen: Det rörde sig om Trabi safaris. På hemsidan www.trabi-safari.de erbjuds en kort instruktion om hur man hanterar den så kallade ”pappkamraten” och sedan blir det sightseeing. Det finns ett antal olika rutter, man framhåller särskilt att man kan ta sig fram på de flesta ställen, eftersom Trabin är så liten. Alla förare får sedan ”Trabiführerschein” (-körkort) som bevis. Man erbjuder även specialarrangemang och gruppbokningar.
Trabantbilar tillverkades från 1957 ända till 1991. På grund av den stora råvarubristen i Östtyskland gjordes Trabantens karosspaneler (skärmar, dörrsidor mm) av en speciell och på den tiden modern hårdplast, så kallad duroplast. Det var inte helt ovanligt att vi såg dem stående utmed vägkanten i DDR, särskilt i regnväder, minns jag från våra transitresor… Man kunde få vänta i upp till 15 år på en bil, men någon konkurrens fanns ju inte, så… Utseendet behövde ju inte heller förändras, utan förblev oförändrat i alla år. Efter 1991 har Trabanten blivit lite kult, liksom en del andra typiska DDR-varor, ex vis det sandpappersliknande toapapperet… (Det säger åtminstone ryktet, själv har jag svårt att förstå det, eftersom jag har testat det…) Flera Trabant-klubbar har bildats och det finns även Trabant-museer.
Checkpoint Charlie
Checkpoint Charlie var mellan 1945 och 1990 en av de mest kända gränsövergångarna mellan Öst- och Västberlin. Den låg på gränsen mellan Berlins amerikanska och sovjetiska sektorer.
Själva kontrollpunkten revs i juni 1990 efter att muren fallit, men senare insåg man dess historiska (och turistiska!) intresse. Sedan den 13 augusti 2000 finns här bildens verklighetstrogna modell av den första kontrollbaracken, murmuseet, den sista Kremlflaggan och andra föremål som påminner om Tysklands delning.
För att få passera den här kontrollpunkten på den tiden måste man tillhöra någon av följande kategorier: anställd vid en av de de allierades militärorganisationer eller ambassader, icke-tysk utlänning, medarbetare vid den ständiga representationen för Västtyskland eller östtysk funktionär . Det var här sovetiska och amerikanska stridsvagnar stod skjutklara mittemot varandra i oktober 1961. Det var också här som spioner utväxlades, åtminstone på film, exempelvis i klassikern ”Spionen som kom in från kylan”.
Det tänkte jag på när jag som ganska nervös 20-åring var tvungen att ensam gå över till Östberlin för att hämta ett saknat dokument. Min man fick inte följa med eftersom han inte var utlänning. Läs mera om bl a min gränsövergång.
Ett antal uppseendeväckande flyktförsökt från Östberlin gjordes här. Flyktingen Peter Fechters var en av dem. 18-åringen hade släkt och vänner på ”fel sida” av muren och ville därför ta sig över ett år efter murens uppförande. Hans kamrat lyckades ta sig över, men själv blev han skjuten och förblödde inför ögonen på civila åskådare från väst, amerikanska soldater och östtyska gränsvakter. Det tog lång tid för honom att dö, men ingen tilläts hjälpa honom eftersom han låg på dödsremsan (Todesstreifen). Först sedan hans skrik tystnat fraktade östtyska gränsvakterna undan hans kropp – inför ögonen på västvärldens TV-kameror.
Intill den gamla checkpointen ligger ”murmuseet”, som handlar bland annat just om Berlinermuren och flykter, lyckade och andra.
Museum vid Checkpoint Charlie
Museet uppfördes redan i oktober 1962, alltså ett drygt år efter murens tillkomst. Det bestod då av blygsamma 2,5 rum och innehöll information om den nyuppförda muren. Nu har det vuxit till 2000 kvm och omfattar även andra utställningar med anknytning till ickevåldskamp för mänskliga rättigheter. Passande, eftersom museigrundaren var människorättsaktivisten Rainer Hildebrandt.
Mest spektakulär är fortfarande utställningen av originalobjekt som använts av DDR-flyktingar: flyktbilar, luftballonger, miniubåt och surfingbräda… Med vidhängande historier om uppfinningsrikedom, bilder från flykttunnlar, dagböcker etc etc. Läs mera om murmuseet.
Man kan även äta på museet, men vi var mest törstiga i värmen och tog istället en öl på en uteservering i närheten. Och där återsåg vi en cyklande ”Bierbike”, som vi tidigare sett parkerad vid Brandenburger Tor och inte trott var ”i trafik”. Men här kom den, bromsade för rödljus och startade efter att föraren ding-dongat i sin ”vällingklocka”.
Föraren var den enda som inte cyklade – han är likaså den enda som inte dricker öl – åtminstone inte i tjänst. Vi hittade bland annat ordningsreglerna (”BierBike-Kodex”) på hemsidan www.bierbike-berlin.de och förstod varför. På nätet hittade vi spår av en ganska livlig debatt om lämpligheten av öl i trafiken… (kändes lite svenskt?)
Det fanns tre taxor, billigast om man cyklar själv. Man kunde välja mellan olika tematurer, exempelvis Historiska Berlin, Berlinmuren och Currywurst-tur(!). Man kunde även göra gruppbokning med individuella önskemål (svensexor?).
Mer information – och gästbok finns på : www.bierbike-berlin.de.
Det hela finns även att beskåda på Youtube:
PS: Vi åkte inte Currywurst-tur och åt ingen Berliner Currywurst denna gång, men i Berlin finns faktiskt ett MUSEUM om currywurst! (Nej, vi var inte där heller , men läste om det: currywurstmuseum.de.)
Muren Tophographie des Terrors
”Terrorns topografi” dokumenterar nazismens brott före och under andra världskriget. På denna plats hade Gestapo och SS sina högkvarter. På museets tomt finns även en sektion av Berlinmuren bevarad.
Läs mera på sv.wikipedia.org/wiki/Topographie_des_Terrors. Hemsidan finns på tyska (och engelska): www.topographie.de
Vi tog en promenad till det centrum jag kände till från tidigare (Väst)berlinbesök (Läs om tidigare besök på bl a Berlinupplevelser 1960 – 90.) (I brist på geografiskt minne hade jag lyckats känna igen platserna via en sightseeing på nätet 😉 Vi besökte alltså bland annat Europacenter, I-punkt, Gedächtniskirche.
Fast Gedächtniskirche såg vi denna gång bara översta toppen på. Resten doldes av något som såg ut ungefär som en slarvigt hopsatt Hötorgsskrapa, men visade sig vara maskerade byggställningar. Här pågick nämligen renoveringsarbeten och hade så gjort ända sedan 2010. Bygget var omgivet av bodar med försäljning för att subventionera restaureringen. När turisterna inte hittar någon kyrka kan man ju förstå att besöktstalen och intäkterna sjunker betänkligt…
Detta Berlins mest kända kyrktorn är vad som återstår av den under kriget svårt skadade Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche. Resterna bevarades som ett minne av kriget, av berlinarna kallad ”den ihåliga tanden” (”Hohler Zahn”). Arkitekten Egon Eiermann skapade den nya kyrkan som byggdes bredvid ruinen 1951-1961. Berlinerisch för den nya kyrkan med dess torn: ”puderdosan och läppstiftet” (”Puderdose und Lippenstift ”).
Man hoppas ta bort byggställningarna under 2013, men förvarnar (i september 2013) om att restaureringen kommer att fortsätta…
Edit: Nu (2014) verkar det vara färdigt.
Europacenter och Ipunkt fanns kvar, även om de inte riktigt såg ut som i sin glans dagar på sextiotalet. Det byggdes efter Berlinmurens tillkomst 1961 som Västberlins centrum, eftersom Berlins ”riktiga” centrum plötsligt hamnat i öst. Jag mindes särskilt vattenklockan (som var kvar, fast på något sätt verkade mycket mindre och mörkare… nu när man är så van vid gallerior) och skridskobanan inomhus (som ersatts av ett kafé).
Sen tog vi en liten öl mitt i den veteranbilsvisning som dykt upp runt hörnet längs Kudamm. Kurfürstendamm fick ju i Västberlin ersätta gamla paradgatan Unter den Linden, som också hamnat i öst. Vi lyckades inte hitta någon information om vad som egentligen försiggick där på gatan och hur länge det skulle hålla på, men väl hemma hittade vi förstås på NÄTET! att det rörde sig om ”Classic Days Berlin”.
Det fanns t o m på Youtube:
Så tänker jag... 🐾 