9 juni tillbringade vi på Filmstudio Babelsberg i Potsdam-Babelsberg. 

Eftersom studion alltså ligger utanför Berlin hamnade den efter kriget i dåvarande DDR, därmed onåbart för besökarna i Västberlin. Alldeles efter murens fall hade vi åkt dit, och nu var det dags för återbesök.  Mycket hade hänt.

I Filmstudio Babelsberg har man producerat film ända sen 1912. Idag är det med sina 25 000 kvm Europas största filmstudio. Under mellankrigstiden var detta UFAs filmcentrum och kallades  Europas Hollywood.

UFA (Universum-Film AG) grundades 1917. På tjugo- och trettiotalet spelade man in ett antal klassiker i Babelsberg: ”Metropolis“, ”Dr. Mabuse“, ”Die Nibelungen“ och – inte minst – ”Der blaue Engel” med Marlene Dietrich.   För att kunna spela in ”Metropolis” byggde Ufa 1926 ”Marlene Dietrich Halle”, som används än idag. Under kriget producerade man komedier, operetter och revyfilmer med bl a Zarah Leander.

UFA finns fortfarande kvar. Där spelades exempelvis den prisbelönta och uppskattade ”Unsere Mütter unsere Väter” in, som gick 2013 på svensk TV under namnet ”Krigets unga hjärtan”.

Läs mera (på tyska eller engelska): www.ufa.de .

Eftersom Potsdam låg utanför Berlin hamnade studion efter andra världskriget i DDR och blev centrum för DDR-film samt säte för DDRs statliga filmbolag DEFA. Idag fortsätter filmproduktionen i Filmstudio Babelsberg, med en filmpark för besökare.

Filmstudio Babelsberg: www.studiobabelsberg.com

Alldeles efter murens fall gjorde vi en utflykt till Babelsberg, som vi ju tidigare inte kunnat nå från Västberlin. Det fanns då olika funderingar på hur man efter Tysklands återförening skulle gå vidare. Man hade börjat visa ateljéer och inspelningslokaler, bland annat såg vi den enorma ateljén där man en gång spelade in ”Metropolis”. Dessutom kunde man bli sminkad.

Sonen var inte intresserad av förskönande sminkning, utan passade på att bli utrustad med imponerande blåtira samt blödande knivhugg(!) i ansiktet. På väg hem stannade vi vid en korvkiosk för mellanmål. Noterade att folk runtomkring gav oss föräldrar konstiga blickar. När vi tittade på sonen förstod vi varför (se bild). Observera de matta, tåligt lidande barnaögonen, medan föräldrarna glatt glufsar i sig korv. Utan att ens ha satt på ett plåster…

Så 2013 åkte vi tillbaka till Babelsberg, för att se hur det blivit. Och det hade det!

Filmpark Babelsberg: Vi tillbringade hela dagen i Filmpark Babelsberg. Man kan ta S-bahn (S7) dit och ta buss eller gå sista biten. Vi gick, lyckades hitta rätt med mobilens karta.

När man betalt inträde (rabatterat med Welcome card förstås!) ingår allt, utom förtäring. Så det gäller att planera vad man vill se. Vi kollade in både KingKong och häxans pepparkakshus.

För barn fanns även i Tyskland mycket populära Sandmännchen, som många tyskar vuxit upp med. Det har visats på tysk TV sen 1959(!) I Sverige visades det 1971-73 i magasinsprogrammet Halvsju, där figuren hette John Blund och en buktalande Lennart Swahn medverkade. I filmparken kunde man fotografera sig själv (eller medföljande barn) i olika Sandmännchen-miljöer.

För vuxna fanns exempelvis kostymateljén. Och för vuxna barn(?) fanns medeltidsstaden, med tortyrkammare, giljotin och krypta. Men man kunde också pusta ut i vilsamma parkmiljöer.

Sen gick vi på riktigt häftig stuntshow i vulkanen. 

Vi hade tänkt att även besöka Lichterfelde och Grunewald där jag ofta varit många år tidigare, men vi var för trötta.

Däremot kunde jag återuppliva andra minnen – av ”Spargelzeit”, då restaurangerna har hela menyer med sparris, sparris och åter sparris! Vi hittade några trevliga restauranger vid Savignyplatz, nära vårt hotell. På uteserveringen där vilade vi våra trötta ben, drack vin och åt sparris med wienerschnitzel… Ingen dum avslutning.

---