Jag älskar att läsa om hur andra bor. Ibland får jag användbara tips, men jag roar mig också med delvis fisiga kommentarer – för mig själv…   Det kan jag göra här också, för jag talar inte om vem jag skriver om. 🙂

Framför allt inser jag allt tydligare att det rör sig om drömmar. Som vi alla kan känna igen. 

Praktiska förvaringslösningar utlovar att vi KOMMER att få ordning på vårt liv – på alla möjliga sätt – bara vi köper det där hyllsystemet. Också. I katalogerna ser vi ju hur välfungerande allt blir. Och andrahandsmarknaden för hyllor växer…

Som pricken över i kan vi lära oss hur vi viker ihop plastpåsar på ett piffigt sätt. (Äntligen!)

Kök
I Wikipedia läser jag om svensk köksstandard:

…  måttstandardiserad inredning till svenska kök. Det svenska standardardiserade köket har blivit internationellt känt och marknadsförs i många länder. Bakom detta låg en lång utveckling. I försöken med att skapa en standardiserad och rationell tillverkning av köksinredningar startades forskningsprojekt om främst kvinnors arbete i köket..

Det var tider! säger en gammal mänska (om köksstandarden alltså, inte kvinnors arbete i köket). Jag minns särskilt att köket skulle ha tillräckligt stora sammanhängande arbetsytor samt att spisen och diskhon skulle finnas i samma bänk, så att man slapp gå över golvet med heta kastruller. Mycket praktiskt.

Men nu är det andra tider! Häpp!

Drömmen om det öppna köket: Så öppet som möjligt ska det vara, helst ligga inne i vardagsrummet, och där ska man samla många vänner och laga mat tillsammans.

I verkligheten lagar vi inte mycket mat nuförtiden (trots alla kokböcker och matlagningsprogram…) och åtminstone min diskbänk är ingenting man vill ha ”mitt i vardagsrummet” – särskilt inte strax efter att mat har lagats där. Alltså just när man sätter sig för att äta den goda middagen vid det fint dukade bordet.

Öppna hyllor? Jag säger bara: Mina köksluckor döljer INTE reportagens dekorativa stilleben. Jag stänger dem tacksamt.

Läser ett reportage om ett mycket litet kök, helt utan lådor, över- eller underskåp – för att det lilla köket ska ”se luftigare” ut. (Det är ju i alla fall utseendet som räknas. Eller?) På två öppna hyllplan trängs ett par kastruller, därunder hänger några redskap. De möjliga arbetsytorna är fyllda med piffiga byttor med färgkoordinerade blommor och dekorativa grönsaker.

I verkligheten ser inte ens grönsakerna ut så hemma hos oss 😦

Hur kan man jobba utan arbetsytor? Var har man bestick, porslin och alla odekorativa nyttopryttlar man behöver i ett kök? Det kommenteras inte, men den stolte ägaren erkänner:

Visst kan det vara trångt när vi är många. Men då placerar jag alla vid köksbordet med ett glas vin medan jag tar hand om matlagningen.

Köksbordet har alltså plats för högst FYRA (4) stolar. Vad innebär alltså ”många”? (Påminner mig om vad jag läst om kråkor: De kan räkna upp till tre, efter det blir det ”många”. )

Men det är nog drömmen som spökar, och där behövs inte nån plats…

Köksöar har jag aldrig begripit mig på. De ligger mitt i köket, man måste alltså springa runt dem när man behöver nå olika delar av köket. Allra helst ska man kunna sitta där och äta, i princip på spisen, där maten just lagats. Inom synhåll från vardagsrumssoffan, förstås. Som sagt: Ingen upplyftande erfarenhet i mitt kök.

En enda stor diskho är tydligen häftigt. Själv associerar jag till mina f d svärföräldrars kök i efterkrigstidens Berlin, inträngt på en osannolikt liten yta (där man för övrigt lyckats pressa in originalet till de bulliga skrymmande kylskåpen som nu syns i häftiga kök.) De hade just inga arbetsytor och ingen diskmaskin, men en fristående vit diskho. Alltså: sen man fyllt på diskvatten kunde man inte skölja disken, varken före eller efter disk. Man fick trängas med en assistent som torkade av löddret allt eftersom…

Och drömmen då var ett ”Schwedenküche” med svensk köksstandard enligt ovan…

Sovrum med eget badrum ska man tydligen ha, även om jag aldrig begripit varför. Ett extra badrum att städa, som inte kan användas av alla. En gång i en nattlig nödsituation har jag tvingats smyga igenom andras sovrum till toan, så jag vet vad jag talar om… Fast nuförtiden heter det förstås ”en suite”, på samma sätt som den gamla klädkammaren ersatts av ”walk-in closet” – eller ”vandrande klosett”, som jag brukar säga. 😉

Ett reportage visar ett trevåningshus på 280 kvm som visserligen bara har tre sovrum, men ytterligare ett rum kan utan ombyggnad användas som gästrum. Bra, då kan ju gäster sova över, tänker jag, för den möjligheten förväntar man sig i ett hus av den storleken. Och gör min vanliga toakoll: Kan besökare lätt hitta toan?  Kan alla enkelt gå på toa nattetid?

Gästtoa nära entré och vardagsrum finns: Check! Men båda badrummen är endast åtkomliga via ett sovrum. Så om man har ett sovrum utan eget bad (exempelvis som gäst) får man inte bada. Toalett (gästtoan) finns i hallen två våningar ner. Och behöver man toa på natten kan det vara bråttom…

Men, det är klart, i drömmen – liksom i filmer och böcker – går man sällan på toa…