Jag har alltid gillat Science Fiction. Nyligen såg jag filmen ”Surrogates” (2009) om en framtid där människorna isolerar sig i sina hem, medan de lever ut sina verkliga liv genom surrogatrobotar. Och insåg plötsligt: Vi är redan där!

Eller åtminstone på god väg.

Vi tittar på massor av matlagningsprogram och läser kokböcker som aldrig förr. Men vi lagar inte vidare mycket mat. Vi bygger även (eller drömmer åtminstone om) exklusiva jättekök med plats för familj och gäster att laga mat tillsammans. Men vidare mycket mat lagar vi som sagt inte.

Besökarna på Hemnet, har man upptäckt, är ofta inte alls ute efter att byta bostad. De tycker det är kul att kolla in hur andra bor och lever. (Jag vet, för jag är en av dem. 🙂

Vi behöver inte ens bråka själva. utan kan leva ut våra aggressioner genom ställförträdare: Vi följer bråkande bloggare, aggressiva kommentatorer, rasande Hollywoodfruar – för att inte tala om alla dessa dokusåpor med människor som bär sig så opassande åt som bara möjligt. Med tillhörande upprörda artiklar och blogginlägg. Dessutom blir de  l-i-t-e värre för varje program.

Till och med när vi själva är aggressiva på nätet är det ju egentligen inte vi, utan våra avatarer som agerar. När TV hälsade på identifierade näthatare för att ställa dem till svars stod de inte alls för sin nätåsikt. Utan hävdade: ”Så uttrycker man sig på nätet”.. . Alltså:

Det var inte jag, det var min avatar…

I filmen ”Surrogates” fick man bestämma utformningen på sin robot, om man hade råd kunde man ha flera olika. Gatorna kryllade följaktligen av snygga, välgymnastiserade, välfungerande robotar, medan människorna tillbringade sin vakna tid uppkopplade i sina hem, otvättade och iförda sunkiga morronrockar. En mördad raffig blondin(robot) visade sig i verkligheten vara en gravt överviktig äldre man. Även semesterresor genomfördes med hjälp av surrogat. Bekvämt, va?

När jag nu kollar in avatarer och profilbilder på nätet tycks vi vara på god väg. Och när jag i tidningar och på TV ser alla verkliga hollywoodsvall, putläppar och -bröst känns det ännu mer så…

Och då är vi på väg mot en annan vällagrad framtidsskildring: den gamla godingen Twilight zone, i vars avsnittet från 1964: ”Number 12 Looks Just Like You”  alla vid 18 års ålder förväntas välja en av ett mycket begränsat antal identiteter – alla lika snygga, lyckliga och lyckade (à la ”Stepford wives”, fast här råder jämlikhet: det gäller båda könen).

Man blir liksom sitt eget surrogat. Och då har vi väl egentligen kommit längre än filmen. Verkligheten överträffar dikten. Igen.