Slötittar på Nyhetsmorgon på TV4 och ser ett inslag om en tioåring som vill vara pojke istället för flicka: ”Han föddes i fel kropp”. Det är mest mamman som pratar om hur tioåringen (S) har tänkt och känt. Föräldrarna hade märkt att allt “inte stod rätt till” eftersom S “inte varit så glad”. Och så klippte S håret och började ha mera killaktiga kläder. I december sa S att hon ville vara kille.
Det var lite knepigt först när mamman inte visste vad S hette. Men annars verkar det inte ha varit några problem. Skolan, kurator och fritis har informerat alla och om någon säger fel namn svarar inte S. Om några år kanske S ändrar sig, och då är det inte heller några problem.
Fyrkantiga jag ser massor med problem.
Hur reagerar kompisarna när inte kurator m fl är med? Vilket omklädningsrum använder S? Varför kan man inte vara kortklippt och jeansklädd utan att “byta kön”? (Så orättvist är ju vårt samhälle att det är enkelt för tjejer.) Och, framför allt, varför denna brådska? Det här är ett barn, som sex månader efter att tanken dök upp, är etablerad som kille. Jag menar, det KAN ju tom finnas andra anledningar att ”inte vara så glad”.
Men mitt största frågetecken: HUR kan man exponera en tioåring i TV på det här sättet?
Programledarna kallar det gång på gång “befriande”, det är inte ordet jag skulle välja…
Jag skulle gärna vilja veta vad någon kunnig anser, letar efter reaktioner på nätet. Och hittar: ”Nån måste stoppa den här vidriga populismen OMGÅENDE. Dra åt helvete, Nyhetsmorgon. Jag hatar er.”
En underlig värld vi lever i. Tycker jag.
Så tänker jag... 🐾 
Det låter skrämmande i mina öron. En 10-åring. Måtte han/hon hitta rätt och få rätt hjälp.
GillaGilla
Jag ömmade just för 10-åringen – som inte rimligen kan förutse konsekvenserna varken av beslutet eller att vara med i TV. Därför jag inte länkade till klippet.
GillaGilla
Men snälla nån, det var väl lite väl drastiskt? Är det möjligen ett försök att vara ”openminded”?
Jag undrar, liksom du, varför man var tvungen att exponera barnet i tv.
GillaGillad av 1 person
Ja, openminded är väl vad det ska föreställa… Blir nån sorts gränslöshet. De pratade även om vad föräldrarna oroats över, men inte velat tala om inför barnet. Med barnet bredvid! I TV! Okeej?
GillaGilla
Att prata i direkt i en studio är väldigt speciellt, åtminstone för oss icke-mediaproffs. Jag har gjort det, och även om jag fått fina reaktioner och inte ångrar något så är det påfrestande. Folk har sagt att jag verkade så sansad, men egentligen pratade jag utan kontroll och mindes inte efteråt vad jag sagt. Det är *absolut* inte något jag skulle utsätta ett barn för om det gällde något mer allvarligt än hur många majblommor de sålt.
Jag har faktiskt anledning att återkomma till Louis Theroux som gjort en dokumentär om transbarn, han diskuterar sin inställning i denna intervju (halvvägs ner):
http://www.vice.com/en_uk/read/an-interview-with-louis-theroux
Sedan hur man ska ställa sig till frågor om könsidentitet, jag tror att det är för mycket outforskat område ännu. Att det inte går att ignorera frågan tycker jag är tydligt (http://www.livescience.com/11208-high-suicide-risk-prejudice-plague-transgender-people.html) , hur man drar vettiga åldersgränser vet jag inte. Håller med om mycket du säger, fast det där med omklädningsrum tycker jag alltid är ett larvigt argument – redan på min tid var vi alltid några som bytte om inne på toa. 😉
GillaGilla
Tack för länkarna, ska kolla! Som alltid mest nyfiken på det som är olikt mig själv…;) (Fick godkänna din kommentar, troligen pga länkarna, slår det mig.)
Jag fick inte intrycket att det här var ett djupt känt behov hos tioåringen, utan mera en tanke. Och jag minns alla möjliga funderingar på väg in i puberteten, om man var adoptivbarn, ex vis. Jag uppfattade det som att man direkt agerade. Båda mina intryck kan förstås vara fel, det var ju bara ett inslag i ett ganska flamsigt morronprogram…
Men att exponera ungen i TV på det sättet känns bara FEL!
(Betr omklädningsrum är det mer att jag tänkte mig in i vardan med klasskompisarna. ”Du får inte vara här, du är ju…” etc, kan i värsta fall båda grupper hävda. För enligt min erfarenhet kan man inte räkna med att varken barn eller föräldrar är så open-minded som man skulle önska…
Hoppas jag har fel! 🙂
GillaGilla
Att ta barnet på allvar tycker jag är jätteviktigt, att föra diskussionen i en morgonsoffa – nä, helt åt skogen!
(Och barn är ofta väldigt konservativa på alla plan – men sedan blir mycket ändå vad de vuxna gör det till.)
GillaGilla
Vi är ense! 🙂
GillaGilla