Jag tänkte locka in fler läsare, så nu satsar jag helt på SEX! Skojar bara! 🙂

Men har funderat kring det här med sexualiteten som en del i allt “Du duger inte” som vi omges av, främst i media.

Risken att, särskilt som ung och osäker, tro att man inte duger om man inte är tillräckligt snygg, raggningsbra och -bar, socialt kompetent  (heter det fortfarande så? Hänger inte med så noga, socialt inkompetent som jag är ;). Och, inte minst – tekniskt avancerad i sängen.

Snygg trodde man att man måste vara redan på min tid… Men nu räcker inte det, verkar det som. Jag läser storögt.

Rakad ska man absolut (eller absolut INTE) vara! När “Hollywoodfrun” säger att hon inte umgås ”med någon med buske”, svarar  (numera ex?)kompisen att buske är nya trenden. Det gäller (tydligen?) att följa modet även här… OK, jag fattar idén med skruvade dokusåpor, men det finns ju så många, och framför allt så många tittare, så nåt intryck gör det väl.

En del opererar blygdläpparna för att de inte är tillräckligt SNYGGA! (Brrr, vilka risker, men det är ett annat ämne.) Men hur många ser det – i allmänhet? (Jag kommer att tänka på vad doktorn sa när patienten frågade om ev fula ärr efter hemorrojdoperationen: ”Med ett visst raffinemang i klädedräkten brukar man kunna dölja sådant.” )

I frågespalterna verkar hela relationen vara i fara om motparten inte gillar oralsex. I en bok ser jag att det är naturligt att pussa nån i… ja, alldeles fel hål, om jag säger så (fast det kallades för ett fint namn). Det intressanta är att det bara var nämnt i förbigående, i en skönlitterär bok av hög klass, som dessutom har några år på nacken. Det är alltså tydligen självklart.

Eller? Jag vet inte, det här bara vad jag råkat läsa.

För jag pratar inte med andra om mitt sexliv, speciellt inte om eventuella problem. Det känns för privat. Jag har ju aldrig haft sex med någon jag inte haft ett förhållande med, och då blir det så tydligt att det är privat, mellan oss…

Inser hur präktig jag är, skapar en varningsstämpel.

I mina gamla dagböcker var jag om möjligt ännu präktigare. Det känns som om en del av mina tankar som ung tjej på sextiotalet (särskilt om “moral”) hade varit med MYCKET länge redan då. Det är ingen upplyftande läsning, men vi tjejer hade åtminstone inga andra krav på oss än att veta när det var rätt att “släppa till” (oftast INTE).

När jag säger att jag nog inte är så sexuell tittar min man på mig och flinar stort. Han håller alltså INTE med 🙂 Men jag har en tröskel, som jag liksom måste kliva över för att bli inställd på sex.  Det bekymrar mig ibland.

En gång försökte jag mig på sexterapi. Terapeuten tittade (strängt!) på mig och sa: “Men blir du aldrig KÅT?” Jag tänkte efter och svarade sanningsenligt: “Nä, inte så att jag sitter på bussen – och så PANG!”

Jag hade väl hoppats att hon skulle säga att det var OK, kanske till och med att det fanns fler såna kvinnor. Så att min dåvarande man skulle kunna förstå mig. (För vi hade svårt att prata om sånt här.) Men hon var tyst, och jag krympte inför fyra kritiska ögon. 😦

Hon gav mig komplimanger också, minns jag, och sa till min man i enrum att jag var elak. (Han höll inte med.) Efteråt fick jag veta att hon var lesbisk, vet inte om det kan ha spelat in. Men det är nog bara som jag är fyrkantig. Igen! Stämpel!

Men jag har en tröskel, det har jag. Sen länge känner jag till nackdelarna med det: Jag blir trögstartad  – och lite lat…  Men på senare tid har jag även kommit på några fördelar: Jag har aldrig varit otrogen, även om jag förstås känt mig attraherad ibland. Om jag är rädd om mitt förhållande går jag inte över tröskeln. (Och är jag inte rädd om mitt förhållande bör jag ju gå över en helt annan tröskel… 😉  Och OM det framöver inte skulle funka så bra med sex (vi är ju dock gamla människor, fast vi inte alls märker det) tror jag inte att det vore någon katastrof för mig. Jag får väl stanna hitom tröskeln. 😉

NÄRHETEN däremot, fysisk och psykisk, ger jag inte avkall på! För den är så fylld av lust. En lust som sex bara är en del av.

Närhet, trygghet, det är min utgångspunkt för att tända. Oavancerade är vi också. I början testade vi lite mer, men hittade snabbt det som funkar bäst. Vi vill se och  höra varann och vara nära med hela kroppen. Jag fick en gång testa en mera avancerad tekniker… men kände mig bara “under behandling”. För mig blir det mycket avtändande.

Jag vet ju att jag sällan (aldrig?) är representativ, säkert inte heller i detta. Det jag är nyfiken på är om jag är unik? I så fall hade vi ju helt osannolik tur som hittade varann, för min man är likadan. 🙂 Och jag får vara precis som jag är, även inom detta område. Gillar min mans sammanfattning alldeles i början av vår relation:

Sig själv kan man ju inte byta ut. Och inte henne heller, om man älskar henne.