Jag läste att Ann Heberlein slarvat med fakta i en artikel. ”Men det är ju hon som gjorde TV-serien om bipolaritet, som jag tyckte så mycket om. Sånt gör väl inte hon?” tänkte jag, naiv som jag är. ”Dessutom är hon ju inte bara en respekterad skribent utan även lektor i etik vid Lunds universitet. Så hon klarar förstås snabbt upp det här.”
Så trodde jag, men så verkar det inte riktigt ha blivit. Det jag kan se har hänt:
- Heberlein skriver en artikel med titeln:
”Vi måste prata om islam – De ‘religiöst motiverade’ attackerna har ökat lavinartat” - Andra upptäcker att hon har missuppfattat den statistik artikeln utgår ifrån.
- Men det vill hon inte prata om. (!!)
Visst låter det lite som ett satirprogram? Dessvärre är det sant.
Allteftersom jag läser artiklar och lyssnar på radio växer mina frågetecken.
❓ Artikeln skrevs ju för att väcka debatt. Då måste man väl vara beredd att delta i debatten? (Därför skriver jag aldrig debattartiklar, bara egna funderingar: usel debattör.) Framför allt måste man vara säker på att de fakta man utgår ifrån är korrekta. (En anledning till att jag är usel debattör: dåligt/obefintligt faktaminne.)
Jag hittar den ursprungliga texten (tror jag, många ändringar blev det ju).
Mina fetningar = det senare ändrade.
Enligt Europols senaste statistik (European Union Terrorism Statistics 2006-2014) angående terrordåd i Europa har de ”religiöst motiverade” attackerna ökat lavinartat: från 179 attacker 2010 till hela 395 år 2014.
(Eftersom det låter så alarmerande vill jag direkt påpeka att det rätta antalet attacker år 2014 alltså är 2, inte 395.)
P1s “Medierna” försöker få kontakt med Heberlein om detta, men hon vill inte prata om det. Istället görs den första rättelsen på GPs webb. Sen anser Heberlein att frågan är utagerad, och tillägger: “Läs själv statistiken.” “Medierna” gör så – och hittar flera felaktiga statistiska sakuppgifter. Heberlein vill inte prata om det heller.
Enligt ”Medierna” rättades artikeln småningom totalt fem(!) gånger. (Och tills vidare litar jag på dem…) Just nu står det:
Enligt Europols senaste statistik (European Union Terrorism Statistics 2006-2014) har antalet som arresteras för terrorrelaterad brottslighet i Europa med ”religiösa motiv” ökat lavinartat: från 179 gripna 2010 till hela 395 år 2014.
“Medierna” fick aldrig kontakt med Heberlein, men på Facebook skriver hon: (Är jag fisig om jag tycker mig ana offerkoftan?)
”Medan jag har firat påsk med min släkt har tydligen ett litet drev blåst upp med anledning av ett faktafel som fanns i den text som publicerades i gårdagens GP. En rättad text föreligger inom kort på GP:s webb. Faktafelet består i att de ytterst väsentliga orden ”arresterade misstänkta för terroraktiviter” fallit bort.”
❓ MÄH: Jag kan inte sätta in de ”bortfallna” orden i den ursprungliga texten och få det rätt. Läser en gång till, men ser fortfarande att hela utgångspunkten för resonemanget pajat, och artikeln alltså skulle behöva skrivas om (eller tas bort). Och jag är inte ensam. Fast om många tycker att man gjort fel kan man (tydligen) alltid avfärda det som ”drev”… Intressant.
En bloggare undrar dessutom ilsket: “Hur kommer det sig att alla som skriver ”Vi måste tala om”-texter aldrig någonsin talar om det de tycker att alla andra ska tala om?”
Det riktigt trista är förstås att den ursprungliga texten redan spridits till diverse ställen på nätet, där den nu lever ett evigt liv.
Så tänker jag... 🐾 
Och det som en gång blivit skrivet på nätet kommer att förvanskas, tas ur sitt sammanhang och sen vet man aldrig vad det stod där ursprungligen så det kanske ändå inte spelar någon roll?
GillaGilla
För dem som inser det, ja. 😦
GillaGilla
Är man lektor i etik bör man kanske vara medveten om att det man uttalar sig om kanske granskas lite extra? Jag har inte Heberlein på en piedestal, trots att hon är bipolär och jag är bipolär, och hon gjorde den där tv-serien (som jag hade vissa invändningar emot, men det är utanför ämnet). Däremot har jag sett den där offerkoftan sticka fram ibland förr. Svårt att tro att hon är korkad, det känns mer som arrogans, och det är ju väldigt trist hos vem det vara månde.
GillaGilla
Ja, det här med etiken blev ju en liten knorr. Jag hade henne inte på piedestal just, men märkte att jag hade en högre tanke om henne än vad man ser här. (Varför? Vet ej.) Offerkofta (o arrogans!) får jag lite utslag av.
(PS utanför ämnet: ”Tycker du att det är OK att säga att man ÄR bipolär? Har sett olika inställning till det, inte bara i Heberleins program.)
GillaGilla
PS utanför ämnet: Jag respekterar hur andra vill bli tilltalade, så gott jag nu kan. Men för egen del känns det faktiskt lite smålarvigt att det plötsligt ska bli så politiskt korrekt. Folk säger att de ÄR diabetiker eller ÄR hjärtsjuka eller ÄR vegetarianer – jag har en sjukdom i hjärnan som faktiskt mycket handfast påverkar min personlighet, hur jag tänker och känner. För mig känns det ganska rättvisande och inte minst kort och smidigt att säga att jag är bipolär. Det betyder inte att det är en total beskrivning av mig, men även i vanliga fall presenterar sig folk som ”Hej, jag heter Erik och är elektriker” utan att man för den saken skull tar för givet att Erik inte är pappa eller gillar att laga mat eller titta på ishockey. 🙂
GillaGilla
Exakt så tänkte jag också. Om jag vet hur nån vill bli tilltalad gör jag mitt bästa f a tänka på det.
Men om det blir väldigt mkt man inte får säga kan det bli så att man inte säger nåt alls. Och det är väl synd.
Minns den deprimerade som skrivit ner en lista på vad man inte fick säga till honom. Det blev lite tyst sen – när man pratar formulerar man ju inte först, utan börjar snacka direkt. Åtminstone gör jag så… 😉
GillaGilla
Här springer munnen före hjärnan ibland, hihi. Men när det gäller mig själv tycker jag det är bättre när andra kommer med kanske lite klumpiga kommentarer eller frågor, särskilt om man känner att det inte ligger direkt illvilja bakom, än om det blir tyst. I tystnad finns det sämre med öppning mot kommunikation, helt enkelt. (Och ”person som följer en diet på vegetabiliska råvaror” – nja, så tillkrånglat.)
GillaGilla
Vi tänker så lika. 🙂
I min erfarenhet kan redan små barn uppfatta känslan bakom det som sägs: illvilligt, klumpigt, ironiskt, skämtsamt, argt etc. Min man och jag har mkt roligt när vi kärvänligt ”mobbar” varann. Men tystnad för-att-man-inte-vågar-säga-nåt är ju = bruten kommunikation.
GillaGilla