Förr skrev författare böcker, somliga bättre än andra. Exempelvis Bodil Malmsten minglade inte mycket på premiärer och jag minns inga skandaler om henne. Hon twittrade träffsäkert, men i hennes blogg läste jag att hon slutat kommentera, det blev för splittrat. Hon koncentrerade sig på att skriva, det var hennes grej. I fyrtio år skrev hon, helt enkelt för att hon “inte kunde låta bli”.

Men numera är det inte tillräckligt. För att vara författare måste man kunna marknadsföra sig. Jag nämner inga namn, för det som intresserar mig är företeelsen, men exemplet jag nyligen såg är representativt.

Tydligen hade inget skrivits om personen NN på några dar. Alltså lägger hon ut en bild på sig själv i underkläder fast det är ”jobbigt att publicera detta.”

“Varför gör man det då?” undrar genast jag, som aldrig skulle kunna bli författare, eftersom jag inte kan marknadsföra mig. Men tydligen är avkläddhet alltid intressant. Om man tillfogar att det är jobbigt att visa sig så markerar man samtidigt en sorts ödmjukhet, så att även de som aldrig skulle publicera avklädda bilder kan känna igen sig. Dessutom skriver NN att hon  önskar att hon var ”så där som man politiskt korrekt sett borde vara”. Bingo: Hon är som vi! 🙂 Vi som känner att vi aldrig riktigt lyckas bli sådär politiskt korrekta.

Det ger förstås resultat. Först blir det artikel i den ena kvällstidningen på temat: ”Ledsen om jag är en dålig förebild”. Det handlar om ”ÅNGESTEN” över att kroppen inte ser ut som vanligt en dryg månad(!) efter en förlossning. (Inom parentes AVSKYR jag missbruket av begreppet ÅNGEST. Också.  😠)

Hur bra konceptet funkar märker man när den andra tidningen skriver om hur NN av sina följare “hyllas efter sitt ärliga inlägg”, eftersom de tycker att hon är en bra förebild. Man har alltså gått hela varvet runt från den första artikeln, där hon bad om ursäkt för att hon var en dålig förebild. Vem sa att hur man än vänder sig har man ändan där bak?

Avslutningsvis ska NN nu “börja tänka på kosten”. Fast om någon – i likhet med mig – tycker att man INTE ska banta som nybliven mamma tillfogar hon genast: Men INTE BANTA!

Med så effektiv marknadsföring förstår ju var och en att man inte behöver kunna skriva bra böcker också.

I ”Skugga” drar Karin Alvtegen ut konsekvenserna: En man tillbringar under många år all sin vakna tid med att arbeta på sitt livsverk – BOKEN som ska förändra världen. När den blir antagen av det stora förlaget blir han skräckslagen: Han inser att han inte kommer att kunna sälja in sin bok genom snillrika intervjuer och föredragsturnéer. Han har sagt sitt i boken.

Till slut löser han problemet: Han spelar in ett videoklipp och betalar en anonym person 500 kronor för att lägga ut det på nätet. Där säger han bland annat:

”Jag är rätt ful. Jag piggar inte upp några flashiga tidningssidor eller TV-soffor. Jag känner inga kändisar runt Stureplan. Jag är skitbra på att skriva men usel på att snacka, det är förresten därför jag har en fusklapp som jag läser ifrån…

… jag har aldrig knullat i tv, har inte varit med i nån dokusåpa, jag har inte silikonbröst, jag har aldrig deltagit i nån gruppvåldtäkt, har aldrig orsakat nån nakenchock. Jag knarkar inte ens. Jag är en helt vanlig snubbe, ja okej, om än ovanligt ful då, men ändå… Hur i hela helvetet ska jag då kunna bli tillräckligt intressant i dina ögon för att media ska välja att skriva om min bok?...

Och så hänger han sig där framför kameran. ”Fan ta dig om du inte läser boken efter att ha sett den här filmen!”

När det är för sent syns det att han ångrar sig, han kämpar förgäves för att riva bort plastbandet som kväver honom. Vilket antagligen gör filmen ännu mera mediemässigt intressant…

Men vi får förstås de media vi förtjänar. Nyss klickade jag ju själv på ovanstående artiklar. Visserligen i studiesyfte, men klick som klick. 😦