Det har blivit ännu roligare att titta på film nu när jag på imdb.com kan få tillgång till onyttigt vetande om skådisar, filmens handling, tabbar under inspelningen, etc. Och en mängd kommentarer, från analyserande filmnördar till knäppgökar – och allt däremellan. Sånt gillar ju jag.

Nyligen såg jag en dokumentär som ifrågasätter om en dömd mördare verkligen var skyldig. Bland många kommentarer skriver någon att det inte är mycket att diskutera, klart att han gjorde det, dokumentären visar ju att det här inte är nån “nice guy”.

Och DÄR dök det upp igen, sättet att tänka som ofta verkar ställa till det för oss: Å ena sidan varianter på: “Jag såg direkt på ögonen att han var skyldig” 👿, å den andra: “Det skulle han aldrig göra, jag känner honom” 😇. (Och jag som inte ens vet vad jag själv skulle kunna göra i en situation jag aldrig varit i…)

I förundersökningen om Julian Assange kunde jag inte hitta några spår av våldtäkt – och då är det ändå förhören med de möjliga offren och deras vänner jag läst. Däremot verkar han ha behandlat kvinnorna som en bortskämd popidol sina groupies. (Och han var ju faktiskt ganska idoliserad när han kom till Sverige, särskilt av den yngre kvinnan.) Ingen “nice guy” alltså. Men det gör honom inte automatiskt till våldtäktsman.

Under åren 1994 – 2001 fälldes Bergwall/Quick för åtta mord och misstänktes för ytterligare tio (varav minst två offer levde). 2012 hade han fått resning och frikänts från samtliga mord, men en högt uppsatt domare i Högsta Domstolen anser fortfarande att det finns en “ursprungssannolikhet” för hans skuld, eftersom han i slutet av sextiotalet gjort sig skyldig till överfall och grovt rån. Samma logik som bidrog till att han tidigare fällts för mord efter mord: eftersom han dömts för det första var det troligt att han begått även nästa, och så vidare. Samma personer utredde alla morden – och kom till samma resultat, varje gång. Hur kan det bli så?

En norsk polis jämför i sin doktorsavhandling brittiska och norska utredare, både erfarna och nyutexaminerade. I Storbritannien har man infört ett system för att motverka den starka driften hos utredarna att lita på “magkänslan” även när det gäller att fatta rationella beslut. Det visar sig att de brittiska poliserna med åren blir allt bättre på att se möjliga hypoteser, medan deras norska kollegor blir sämre och alltmera stereotypa i sitt tänkande. ”Vilket ju är naturligt om man inte har ett system för att motverka det”, kommenterar utredaren.

Varför är det så svårt att frigöra sig från den här magkänslan, när det gäller beslut som borde vara rationella?

Jag blir nyfiken och läser om “haloeffekten” som gör att man bedömer en person utifrån en enstaka egenskap eller prestation. Den  som har gjort nåt bra och ser trevlig ut tror vi är duktig och bra på andra sätt också – och tvärtom. (Precis som i sagorna.) En elev som är duktig/dålig i ett ämne, kan tros vara det även i de andra. Vi bestämmer oss för vilka vi lyssnar på. Om någon vi inte brukar lyssna på säger nåt vettigt är det lätt att missa.

När vi väl har bildat oss en uppfattning om något eller någon gör “the backfire effect” att vår ursprungliga övertygelse snarast stärks om vi får konkreta bevis på att vi har fel. Ju starkare, mer känslomässig uppfattningen är, desto svårare är den att ändra. För att inte verka dumma sätter vi oss som motsträviga hundar på bakbenen och stretar emot för allt vi är värda. Trumps anhängare “vet” att när de stora opinionsmätningarna visar att Trump backar beror det bara på att media ljuger. Hur vet man vilka som ljuger? De som påstår att Trump backar. Vilket skulle bevisas.

Det kan ju vara nyttigt att veta att inte ens Moder Theresa var perfekt. När en av hennes favoritpräster begått sexuella övergrepp mot en pojke ville hon att han snabbt skulle få återta sitt arbete, eftersom hon hade fullt förtroende för honom. Först efter tolv år och ytterligare åtta anmälningar arresterades han och dömdes till 25 års fängelse.

Och hon ÄR ändå officiellt helgonförklarad av påven! Tänk då på oss vanliga stackare. Vi som – i alla fall oftast – bara gör så gott vi kan.