Förenklingar och fördjupningar – om sexuella trakasserier och sånt

Ingen lär ha missat att en amerikansk filmproducent anmälts för att  under decennier ha förgripit sig på ett stort antal kvinnor, och att allt flera andra namn dyker upp, även svenska. Men det känns lite fånigt om man nöjer sig med hänga ut några få slemproppar och tävla om att sparka hårdast på dem, när de flesta väl är medvetna om att problemet är större än så. Bara inom teater och film var det exempelvis inte länge sen ärevördiga Dramaten var i blåsväder, som snabbt mojnade. Få se hur det går denna gång.

Filmproducenten verkar ha gjort sig skyldig till alla varianter av sexuella trakasserier, sexuellt ofredanden och våldtäkter. Jag läser om vad de innebär:

  • Sexuella trakasserier: Att kränka någon på ett sexuellt sätt, exempelvis genom att ta på personen på ett sätt som personen inte gillar eller säga något kränkande.
  • Sexuellt ofredande: Att exempelvis tafsa eller blotta sig för att väcka obehag. (För barn räknas det som ofredande även om barnet samtycker.)
  • Våldtäkt: Att ha sex med en person mot dennes vilja. (Att ha sex med barn är våldtäkt även om barnet samtycker.)

Överfallsvåldtäkter verkar ju vara enkla att identifiera: en främling tar strypgrepp och sliter under knivhot kläderna av offret, som kämpar emot och skriker på hjälp. Först nyligen läste jag att en av de vanligaste reaktionerna även vid brutala överfallsvåldtäkter är att offret inte försvarar sig, utan förlamas av ”frozen fright”: Hjärnan upptäcker fara och hindrar automatiskt kroppen från att röra sig. Soldater tränar sig för att kunna agera trots denna förlamande rädsla. Det gör inte kvinnor.

Men de brutala överfallsvåldtäkterna är (tackolov!) en minoritet, och jag har inte sett någon i debatten påstå att de är allmänt accepterade och”inget att bry sig om”. Det är trakasserierna och ofredandena som verkar kunna få oss att oreflekterat tänja gränserna: Om vi accepterar att män har obetvingliga lustar som de måste få ge utlopp för i oönskade rumpnyp är det ju bara en logisk konsekvens att de även måste “få sin vilja fram” när det gäller att ha sex, oavsett vad kvinnan vill. Hon har ju inte så obetvingliga lustar. Väl?

Det vardagliga beteendet – kanske inte juridiskt straffbart men ändå inte OK – är svårare att identifiera och hantera. I ett nyhetsprogram berättade en man att han en gång tafsat på sin tjej hemma i köket, och nu inser hur fel det var. Så uppfattade jag det han sa, och tänkte automatiskt (och korkat): “Det var väl inte så farligt! Och nu ska han tydligen ta poäng i tävlingen “Jag-vet-att-jag-är-en-dålig-människa”. Tröttsamt.”

Men i “Malou” fick samme man i ett samtal utveckla sina tankar, och kom in på det jag tycker är svårt – och därmed intressant. Jag älskar samtal!

När sambon sa: “Jag vill inte att du tafsar på mig!” protesterade han alltså: “Vi  är ju tillsammans!”. Men det viktiga är vad som kom sen: De hade ett långt samtal, där tidiga barndomsminnen dök upp om att hans pappa gjort likadant mot hans mamma. Han fortsatte:

Jag har länge haft ambitionen att inte vara som min pappa, på många plan. Men ändå kopierade jag det här mönstret. Det här var väldigt jobbigt för mig att inse, och min första instinktiva reaktion blev att dölja det: Jag blev en duktig posör.

Därför tog det tid för mig att fatta att det handlar om så mycket mer. Det viktiga är att det är mäns ansvar: att gå tillbaka och tänka på vem man själv varit och prata med dem man kanske uppfört sig illa mot. Sen ta samtalen med de män man har omkring sig, för jargonger och skämt innebär ett godkännande av ett beteende.

Att vi nu börjar dela upplevelser med varann kan leda framåt. För de man nu skriver om är inga “ensamkommande programledare/artister/journalister från främmande land” – de är etablerade män.

Jag läser om den unga praktikanten som slutade delta i arbetsfrukosten efter att ha blivit nypt i rumpan tre gånger av den kände programledaren – men samtidigt länge var lite stolt över att det var just henne han gjort närmanden mot. (Sjukt, säger hon idag.) Och jag minns när jag var 15 år och gärna valde hängselkjol och polotröja när jag skulle träffa min kille – för att han inte skulle “komma åt” så lätt. Jag har aldrig känt mig hotad av någon, och även den här killen gav sig alltid när jag föste undan honom, men det var liksom hans roll att göra så – och min att freda mig. Det var så naturligt att jag skojade om det i min dagbok – möjligen lite stolt. Det här var i början av 60-talet och  jag hade väl hoppats att mer hade hänt sen dess…

Samtidigt som många efterlyser flera mansröster i debatten har mannen hos Malou fått kritik för att han tagit utrymme nu när kvinnorna ska berätta sina historier. Och han säger att han förstår att det kan vara provocerande att man som kille kan få beröm för att man gör en sån sak, “är gullig fast man gjort misstag.” (Lite som jag reagerade först.)

Själv har jag nog svårare att förstå resonemanget hos dem som anser att män ska hålla käft eller angriper de män som blir feminister först när de fått döttrar. Är det ändå inte ”bättre sent än aldrig” som gäller – om vi vill leva tillsammans? Papporna som en gång i tiden började ”hjälpa till” med sina egna barn(!) fick orättvist mycket beröm, men det var  ändå en början till nåt bättre.

En kvinna kommenterar männens inlägg: “Jag struntar i erkännanden och skuldkänslor, jag vill bli behandlad som en fullvärdig medborgare och jag kräver förändring, insikt och solidaritet.”

Det är klart att det är så det ska vara! Men är inte erkännanden och skuldkänslor en förutsättning för insikter och förändringar? Så tänker jag i alla fall. Under förutsättning att man inte bara är en posör förstås. Men då har man ju inte erkänt, bara ljugit. Även för sig själv.

P S: Apropå att kvinnor med utmanande klädsel får skylla sig själva läste jag häromdagen en jämförelse som fastnade i mitt huvud:

Tänk om en tant på T-banan skulle börja ge handjobb åt en ung man,
bara för att han har sexigt åtsittande byxor.

4 reaktioner på ”Förenklingar och fördjupningar – om sexuella trakasserier och sånt

  1. Hemska tanke det sista.
    Jag är trött på att män, återigen, kidnappade den här kampanjen för att tala om deras upplevelser. Det tröttar ut mig. Kan dom inte vara tysta, lyssna och ta in först? På min fbblev män mest upprörda över att män generaliserades samt att vanliga män inte förgriper sig på kvinnor. Eh? Vilken makt lite grupp män då verkar ha med tanke på hur många kvinnor som har en historia att berätta…

    Gilla

    1. Ja, jag fick en outplånlig(?) bild i huvet. 😱

      Om män kommenterar som du skriver förstår jag att man vill att de ska knipa käft. Jag tänkte på dem som rannsakar sig själva och inser att de kan vara del i ett mönster, utan att vara medvetna om det. Det finns ju en skala – från det uppenbart olagliga till det som bara är äcklande o irriterande.

      Allt ska bort! Fråga: Hur?

      Gilla

  2. Många intressanta tankar. Jag tror att, precis som du skriver, samtalet är jätteviktigt för att komma till medvetenhet och insikt. Att dela erfarenheter , förstå bakomliggande orsaker, förstå värderingar mm är viktigt och vi ska få till en bestående förändring. Här är det nog många, oavsett kön, som behöver tänka till på sitt eget beteende. Eftertänksamheten är bra.

    Gilla

    1. Ja, ibland verkar man prata om lite olika saker: allt som är olämpligt är ju inte polissak. Tänk om kringstående (helst män!) vid slipprigheter etc bara kunde säga till: Vad håller du på med? Eller: Det där är faktiskt inte roligt? Vilken skillnad, även för den som råkat ut för slipprigheten.

      Gillad av 2 personer

Lämna ett svar till Maria Avbryt svar

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.