Efter att ha upptäckt roliga detaljer på vykorten till enskedebilder.com fick jag blodad tand. Så vi  gick på loppis och kom hem med ett antal böcker om gamla Stockholms-vykort. Av dem kan man lära sig mycket. 

Det första jag undrade över var varför i all sin dar man klämde in all text på samma sida som bilden, medan baksidan förblev tom, förutom adressen. Det kunde bli som på vykortet med Katarinahissen från 1903. (Observera den käcka hälsningen:”Tjenis! Jag kommer på tisdag med båten…”)

Katarinahissen byggdes 1883 och blev en omedelbar succé. Den var ångdriven fram till 1915, och moderniserades 1933, då hänggondolen under gångbanan kom till.
Nedan: Nedskärning av gamla Katarinahissen juli 1933 och invigning av den nya i november 1935.

Åter till vykortshistorien. 1899 började man i Sverige med korttillverkning i stor skala. Redan 1872 hade brevkorten dykt upp och snabbt blivit populära, mycket antagligen för att portot var lägre än för brev. I den nya effektiva tiden (i det här sammanhanget andra delen av 1800-talet) uppskattade man också den enkla hanteringen av brevkort: Man slapp både brevpapper, kuvert och sigill. Brevkorten hade ingen bild, utan adressen skrevs på ena sidan och meddelandet på den andra. Och det fortsatte man med även när vykorten dök upp, med en stor bild, som fyllde upp hela framsidan.

Ända till maj 1905 var man faktiskt tvungen att göra så, för både Världspostföreningen och svenska Postverket hade bestämt att ingenting fick stå på samma sida som adressen. Då kunde nämligen både sorterare och brevbärare bli förvirrade, så att posten riskerade att hamna fel. Texten fick klämmas in i marginalen – eller på själva bilden, som nedan.

Postens servicenivå var imponerande – och vykortshanteringen mycket lönsam. Eftersom posten delades ut flera gånger om dan(!)  kunde korten användes ungefär som sms eller mail: Ville man träffa någon på kvällen skickade man ett kort på morgonen och kunde få svar  på eftermiddagen. Vykortet nedan med Posthuset vid Vasagatan är poststämplat på julaftonen! En återkommande nyhet i tidningen är hur Postens resultat förbättrats på grund av de moderna vykorten. Det  påkostade Posthuset invigdes 1903 och sägs ha finansierats av vykortspengar.

Ibland verkar det till och med som om servicekänslan kunde gå lite överstyr. I augusti 1904 rannsakas en tidigare posttjänsteman vid rådhusrätten för att ha lagt beslag på en mängd vykort: ”grofva tjänstefel, å hvilka straff följer.” Emellertid tycks det ofta ha skett av ”obetänksamhet och öfversvallande välvilja mot adressater”: Han hade nämligen personligen levererat vykorten till adressaterna, “oftast schweizeriuppasserskor och cigarrfröknar, som han velat vara artig mot”. (Schweizeri = en sorts kafé med alkoholservering, som invandrade schweiziska konditorer infört i Sverige.)

I början var det vanligt att vykortsbilderna föreställde aktuella händelser: idrottstävlingar, statsbesök, översvämningar, järnvägsolyckor. De korten blev ju snabbt inaktuella så de trycktes i små upplagor och kunde finnas i  tobaksaffären redan följande dag. (Så fort kunde det gå på hästdroskans tid!) Först så småningom började dagspressen  förmedla nyheter även genom bilder, inte bara i text, och tog då över en del av vykortens roll.

Från 1920-talet svalnade intresset  för vykort: telefonen kom, det blev färre postutdelningar per dag och portot närmade sig det för brev (utom för julkort). Motiven blev mer allmänna, så att de kunde användas under längre tidsperioder. Man visade gärna moderniteter som spårvagnar, ångbåtar och tåg, senare bilar och flygplan. Ännu senare, på 50- och 60-talen föreställde korten ofta miljöer som nybyggda köpcentrum och förorter. Sånt som senare samlats i böcker med titlar som “Boring Postcards”. Efter rivningsvågen på 70-talet återgick man till välkända, vackra bilder på vykorten.

I min bok finns ett exempel från tidigt 1900-tal, som absolut skulle ha passat som “Boring Postcard”.

Bilder från “En vykortsvandring genom Stockholm 1900-1925” (Tommy Bromé) och “Hälsningar  från kungliga huvudstaden” (Mats Wickman)